Stötte på delar av den Göteborgska delegationen på Centralstationen och det var en blandning av förväntan och ambivalens som var påtaglig.
Claes Krantz tar upp skälet i sin postning idag. Det är få som ser meningen med att boosta sitt ego genom att tala på kongressen om talet bara försvinner ut i rummet och inte fastnar någonstans.
Jag hoppas därför att signalen är uppfattad, att fingrarna glöder på partitjänstemännen som dokumenterar och att vi kan få ett tidsavtryck från denna kongress som leder till en vitaliserad politisk diskussion på alla nivåer inom partiet.
I ett inspirerande samtal igår så fick jag annars en insikt. Det är ju faktiskt inte toppen på partiet som ska driva förändring. Det är vi gräsrötter som är bäst lämpade till det. Förändringen kommer heller inte via ett kongressbeslut utan att vi i partiets dagliga liv flyttar positioner och öppnar låsningar. Det finns inte ett inriktningsdokument i världen som blir verklighet om den som förväntas följa det inte gör det. Det är en kritik som är generell och som hela världens organisationskonsulter är medvetna om. Så många rapporter och pappersprodukter som aldrig blivit förverkligade för att ingen orkar driva dem.
Jag är övertygad om att det bara i partiets hyllor finns tiotusentals tätskrivna sidor av antagna motioner och handlingsplaner som aldrig har nått längre än pappret.
Därför är det inte vilka produkter som denna kongress levererar som är det viktiga. Det är den känsla vi lämnar med på söndag som är det. Jag hoppas att det är en känsla av jävlar anamma och handlingskraft. Att vi alla tusen socialdemokrater som på söndag gör vår returresa har med oss den känslan in i våra lokala föreningar och nätverk. Nytt självförtroende, nytt mod och ny glädje över att vara delaktiga i det socialdemokratiska projektet.
Av den anledningen så anser jag att även om Håkan Juholts linjetal är det som kommer att leva kvar i medierna efter kongressen så är det Carin Jämtins söndagstal som är nyckeln till den nya tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar