Håkan Juholt gjorde entré till den här låten
och citerade den här.
mina förhoppningar på Juholt ökade plötsligt dramatiskt.
Visar inlägg med etikett extrakongressen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett extrakongressen. Visa alla inlägg
25 mars 2011
Vi äro tusenden...#nystart
Stötte på delar av den Göteborgska delegationen på Centralstationen och det var en blandning av förväntan och ambivalens som var påtaglig.
Claes Krantz tar upp skälet i sin postning idag. Det är få som ser meningen med att boosta sitt ego genom att tala på kongressen om talet bara försvinner ut i rummet och inte fastnar någonstans.
Jag hoppas därför att signalen är uppfattad, att fingrarna glöder på partitjänstemännen som dokumenterar och att vi kan få ett tidsavtryck från denna kongress som leder till en vitaliserad politisk diskussion på alla nivåer inom partiet.
I ett inspirerande samtal igår så fick jag annars en insikt. Det är ju faktiskt inte toppen på partiet som ska driva förändring. Det är vi gräsrötter som är bäst lämpade till det. Förändringen kommer heller inte via ett kongressbeslut utan att vi i partiets dagliga liv flyttar positioner och öppnar låsningar. Det finns inte ett inriktningsdokument i världen som blir verklighet om den som förväntas följa det inte gör det. Det är en kritik som är generell och som hela världens organisationskonsulter är medvetna om. Så många rapporter och pappersprodukter som aldrig blivit förverkligade för att ingen orkar driva dem.
Jag är övertygad om att det bara i partiets hyllor finns tiotusentals tätskrivna sidor av antagna motioner och handlingsplaner som aldrig har nått längre än pappret.
Därför är det inte vilka produkter som denna kongress levererar som är det viktiga. Det är den känsla vi lämnar med på söndag som är det. Jag hoppas att det är en känsla av jävlar anamma och handlingskraft. Att vi alla tusen socialdemokrater som på söndag gör vår returresa har med oss den känslan in i våra lokala föreningar och nätverk. Nytt självförtroende, nytt mod och ny glädje över att vara delaktiga i det socialdemokratiska projektet.
Av den anledningen så anser jag att även om Håkan Juholts linjetal är det som kommer att leva kvar i medierna efter kongressen så är det Carin Jämtins söndagstal som är nyckeln till den nya tid.
23 mars 2011
Tips på vägen mot extrakongressen.
Har just förstått att jag kommer att missa Håkan Juholts linjetal. Tråkigt men Basketförbundets årsmöte måste gå före då det finns viktiga saker att säga där. Juholts tal lär väl vara tillgängligt digitalt senare :-).
Nå; läs för sjutton gubbar Peter Högbergs förslag om ett socialdemokratiskt universitet. Det här kommer jag garanterat att återvända till.
Läs också Peter Anderssons purfärska inlägg.
Några andra Netroots-bloggare har skrivit i AiP om vikten av en extrakongress i höst.
En snabb reflektion är hur sjutton partiorganisationen ska ta till sig alla de fantastiska idéer som virvlar runt i bloggar och på möten. På något sätt måste partiet starta en rejäl dammsugning av sina medlemmars idéer. Dessa idéer måste få genomslag i en ny politik och en vitaliserad organisation. En kongress i höst eller som Lena Sommestad föreslår en idékonferens på sommaren behövs för att samla och utvärdera dessa idéer.
Vem i partiet tar rollen som dammsugare? Där har vi en rejäl utmaning för Carin Jämtin.
Peter A tipsar om annat läsvärt och jag snor fräckt hans länkar.
- GP: Krönika av Ann-Sofie Hermansson
- Aftonbladet om Netroots-krav på höstkongress
- DN om kongressen.
- Lena Sommestad svarar om extra kongress (klokt)
- Partistaten - en bloggare som inte kan vänta.
- Martin Moberg om ett brevsvar.
- Emil Högberg om petningar...
21 mars 2011
Varför har vi gjort det så svårt för oss?
Det var med en stor suck av avund som jag idag bläddrade i min GP.
I den finns en artikel om hur de nominerade till språkrörsuppdrag i Miljöpartiet åker på en gemensam turné så att medlemmarna ska kunna träffa dem och prata med dem. (GP-s policy för nätpublicering är snart värd ett eget inlägg.)
Inga horder av journalister förföljer dem, det går vid en snabb sökning att hitta en artikel på nätet om att denna turné äger rum.
Miljöpartiets valberedning lägger sitt förslag om en vecka inför kongressen i mitten av maj.
Sammantaget kan man väl säga att det är klart att det är lättare i ett parti med färre medlemmar men omöjligt hade det inte varit för Socialdemokraterna heller.
Se och lär av de organisatoriskt spänstiga miljöpartisterna.
Idag släcktes också hoppet att valberedningen hade stuckit ut pekfingret i cyberrymden och känt vart vinden blåste. Av de kandidater som tillslut hamnade i VU så är det bara en som kan uppvisa någon form av nätdriven kampanj och det är Leif Pagrotsky.
Det blev en Lena, och det är säkert bra med Lena Micko, vars namn jag aldrig hört förrän idag. Jag hade ju hoppats på Lena Sommestad som med sin vilja att använda kunskapens makt hade varit så värdefull i denna församling och som människor bevisligen är villiga att jobba för.
Vad som nu sker är väl skrivet i sten. Valberedningen kommer att presentera sina förslag för kongressen och kongressen kommer att välja de föreslagna.
Tomas Östros sa idag som en kommentar till att han lämnar att han är lite gammaldags och inte vill bråka. Det stämmer rätt så väl in på en traditionell socialdemokratisk partikongress också.
Då varje ombud har 79,7 sekunder på sig i talarstolen så blir det nog lite jobbigt att nå några konkreta resultat av den allmänpolitiska diskussionen också.
Jag tycker faktiskt lite synd om alla de kraftfulla människor som av medlemmarna direkt valts till ombud. Deras roll på kongressen blir väldigt symbolisk. Inga beslut skall fattas förutom valen. Det är nämligen partistyrelsen som bestämmer vad som skall beslutas vid extrakongressen.
Jag hoppas att man i kongressdelegationerna kan enas om att föra en linje som ställer hårda krav på partiledningen. Att man i förväg är förberedda på att någon i ombudsgänget får ta de andras tid. Att man vet vad man vill säga och gör det direkt till partistyrelsen. Jag hoppas att budskapet är solklart. Ska vi bli Sveriges öppnaste, nyfiknaste och mest ödmjuka parti så är rätt väg att gå att vara ödmjuk inför medlemmar och sympatisörer och omedelbart presenterar en plan för hur politiken och partiet skall utvecklas under ny ledning.
Hade jag varit ombud hade jag velat kräva en ny kongress för politisk utveckling i höst och en plan för en process därförinnan för att jobba vidare med kriskommissionens rapport.
Självklart ska vi föra diskussioner om politiken och organisationen i föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt men då måste partistyrelsen visa att man är villig att lyssna på medlemmarna varje dag och inte vänta till hösten 2013.
Jag hoppas också att partistyrelsen kan ta sig tid att göra en intern process om arbetsordning, målsättningar och visioner för att bryta risken av att partistyrelsen bara blir ett av många uppdrag där tjänstemännen bereder och politikerna säger ja eller gör om gör rätt.
Tre postingar i en här märker jag, förhoppningsvis blir mina förhoppningar uppfyllda och mina besvikelser snart glömda. Den här vintern har dock varit en serie av det motsatta så mitt hopp är litet.
Om valberedningens förslag bloggar bl.a. Westerholm, Moberg, P Högberg
I den finns en artikel om hur de nominerade till språkrörsuppdrag i Miljöpartiet åker på en gemensam turné så att medlemmarna ska kunna träffa dem och prata med dem. (GP-s policy för nätpublicering är snart värd ett eget inlägg.)
Inga horder av journalister förföljer dem, det går vid en snabb sökning att hitta en artikel på nätet om att denna turné äger rum.
Miljöpartiets valberedning lägger sitt förslag om en vecka inför kongressen i mitten av maj.
Sammantaget kan man väl säga att det är klart att det är lättare i ett parti med färre medlemmar men omöjligt hade det inte varit för Socialdemokraterna heller.
Se och lär av de organisatoriskt spänstiga miljöpartisterna.
Idag släcktes också hoppet att valberedningen hade stuckit ut pekfingret i cyberrymden och känt vart vinden blåste. Av de kandidater som tillslut hamnade i VU så är det bara en som kan uppvisa någon form av nätdriven kampanj och det är Leif Pagrotsky.
Det blev en Lena, och det är säkert bra med Lena Micko, vars namn jag aldrig hört förrän idag. Jag hade ju hoppats på Lena Sommestad som med sin vilja att använda kunskapens makt hade varit så värdefull i denna församling och som människor bevisligen är villiga att jobba för.
Vad som nu sker är väl skrivet i sten. Valberedningen kommer att presentera sina förslag för kongressen och kongressen kommer att välja de föreslagna.
Tomas Östros sa idag som en kommentar till att han lämnar att han är lite gammaldags och inte vill bråka. Det stämmer rätt så väl in på en traditionell socialdemokratisk partikongress också.
Då varje ombud har 79,7 sekunder på sig i talarstolen så blir det nog lite jobbigt att nå några konkreta resultat av den allmänpolitiska diskussionen också.
Jag tycker faktiskt lite synd om alla de kraftfulla människor som av medlemmarna direkt valts till ombud. Deras roll på kongressen blir väldigt symbolisk. Inga beslut skall fattas förutom valen. Det är nämligen partistyrelsen som bestämmer vad som skall beslutas vid extrakongressen.
Jag hoppas att man i kongressdelegationerna kan enas om att föra en linje som ställer hårda krav på partiledningen. Att man i förväg är förberedda på att någon i ombudsgänget får ta de andras tid. Att man vet vad man vill säga och gör det direkt till partistyrelsen. Jag hoppas att budskapet är solklart. Ska vi bli Sveriges öppnaste, nyfiknaste och mest ödmjuka parti så är rätt väg att gå att vara ödmjuk inför medlemmar och sympatisörer och omedelbart presenterar en plan för hur politiken och partiet skall utvecklas under ny ledning.
Hade jag varit ombud hade jag velat kräva en ny kongress för politisk utveckling i höst och en plan för en process därförinnan för att jobba vidare med kriskommissionens rapport.
Självklart ska vi föra diskussioner om politiken och organisationen i föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt men då måste partistyrelsen visa att man är villig att lyssna på medlemmarna varje dag och inte vänta till hösten 2013.
Jag hoppas också att partistyrelsen kan ta sig tid att göra en intern process om arbetsordning, målsättningar och visioner för att bryta risken av att partistyrelsen bara blir ett av många uppdrag där tjänstemännen bereder och politikerna säger ja eller gör om gör rätt.
Tre postingar i en här märker jag, förhoppningsvis blir mina förhoppningar uppfyllda och mina besvikelser snart glömda. Den här vintern har dock varit en serie av det motsatta så mitt hopp är litet.
Om valberedningens förslag bloggar bl.a. Westerholm, Moberg, P Högberg
19 mars 2011
Partistyrelsen: Att springa i otakt
Min känsla är att alla de kloka kvinnorna och männen i partistyrelsen har fått en kollektiv chock. Det går inte att agera när man är i chock.
Det är fullt rimligt att det som några gräsrötter i bloggvärlden vill inte alltid kan bli sant. Men någon gång?
Nu är det beskedet om att partistyrelsen bestämt att någon extra kongress för att diskutera politik, det ska vi inte ha för att det skulle förlänga den infekterade diskussionen.
Det är här vi börjar springa rejält i otakt partistyrelsen och jag. Jag vill se en socialdemokratisk renässans. Jag känner att vi har många företrädare, medlemmar och sympatisörer som har mycket goda idéer för hur en sådan renässans ska se ut. Men om den ska vara möjlig så måste vi ha en bred och omfattande diskussion om vår politik och organisation. Nu. Inte 2013.
Jag är mycket orolig för att detta beslut kommer att innebära att vi i princip skänker bort det politiska initiativet i ytterligare 2 år. Det märks ju att det finns ett intresse för socialdemokraterna. När intresse finns så borde vi också kunna använda det till att sätta fokus på vår politik och våra lösningar på de problem regeringen sopar under mattan.
Men för att försöka vara lite konstruktiv så önskar jag att partiet åtminstone gör följande.
Erkänner behovet av kriskommissionens efterfrågade nystart. Tillsätter en organisationsutredning som består av företrädare för partiet som inte sitter i partistyrelsen och där inga tjänstemän ingår. Tillsätter flera politikgrupper som går vidare med kriskommissionens rapport och lämnar egna förslag och rapporter fram till kongressen 2013. Dessa grupper kan bestå av en bred blandning av personer som inte representerar något annat intresse än sig själva i grupperna, det är dock viktigt att grupperna innehåller representanter som är uppdaterade på forskning inom respektive område.
Att partistyrelsen erkänner att man har tagit sitt mandat för givet och att man bör sänka beslutstempot för att kunna ha en djup medlemsförankring i viktiga beslut.
Om partistyrelsen menar allvar med att man vill ha slut på "den infekterade interna debatt" så får man nog visa att man förstår att medlemmarna är orolig för vilken riktning skutan har och att man kan åtminstone bemödiga sig med att försöka förklara hur man tänkt sig vägen fram. Jag har ännu inte givit upp hoppet fullständigt om att extrakongressen kan bli ett startskott för det socialdemokratiska partiets renässans men i mina ögon gör vår partistyrelse vad den kan för att förhindra att så sker genom att beröva ombuden på meningsfulla uppgifter. Upplägget känns för mig som - vi väljer Juholt och Jämtin, låter ombuden gnälla i ett par dar och sen kör vi på som vanligt. Jag hoppas att jag har fel.
Reagerat starkt på beskedet om att kriskommissionens förslag om en extra kongress om politiken i höst inte kommer att bifallas har Westerholm och P Högberg, fler lär följa.
Gammelmedia: Ab, DN, DN2, TV4, Ex, SvD, SvD2,
18 mars 2011
Valberedningen: Så tolkar jag kritiken
Valberedningen verkar ha dragit sig tillbaka för att slicka sina sår och sin kantslagna stolthet.
Jag hade vid det här laget gärna sett förslag på ytterligare förändringar i VU, vi får väl se om valberedningen väljer att sitta still i båten eller om man bestämmer sig för att be ytterligare personer stiga åt sidan. Det vore lämpligt. Det är nu läget finns att göra en reell förändring, att slå an tonen mot nya valrörelser.
Jag har som ung och grön i partiet inga namn att föreslå till VU men det finns det andra som har, bara att läsa.
Om vi då återvänder till processen som avslutades med presskonferensen förra veckan så har det funnits försvar för den och det har funnits idéer om att valberedningen har genomfört en process där många röster har blivit hörda.
Det är sant till viss del. I inledningen av processen var valberedningen på resande fot och träffade medlemmar runt hela landet för att lyssna till hur medlemmarna tyckte att en partiordförande ska vara. Sen stängde man in sig och de enda man verkar ha kommunicerat med är distiriktsordförandena. Vi vet inte heller vilken vikt valberedningen lade vid de reaktioner som kommit in från allmänheten, var det någon som kollade mailkontot? Kom igen Lena kampanjen verkar ju t.ex. inte ha satt några djupare spår. Det är säkert olika från distrikt till distrikt hur mycket ordförandena har involverat sina styrelsekamrater och sina övriga medlemmar vi vet att mot slutet så var det lite tid för förankring och eftertanke.
Här någonstans har också processen ett stort fel.
När det senare blev uppenbart att distrikten inte på ett konstruktivt sätt kunde jobba fram en kandidat så hade valberedningen egentligen två val. 1. Att stänga dörren ännu hårdare. 2. Att fråga andra. Inget av detta hände. Man fortsatte sin dialog med distrikten och verkade inte vilja ta ansvar för sina förslag. Det verkar inte ens som man har pratat med några av de kandidater som cirkulerat i media. Att Nuder, Eneroth och Pagrotsky inte var tillgängliga har man ändå på något sätt fått reda på.
Det största problemet är ändå inte hur valberedningen arbetat utan de signaler man sänder ut. Man säger att man inte vill ha en idoltävling. Man befäster därmed den unkna kultur som finns i partiet av att inte kandidera öppet, av att det är bättre att ligga tyst i vassen och simma med än att ställa sig på backen och säga vad man vill och varför. Jag tolkar det som att det är denna kultur som är den egentliga källan till missnöje.
En annan sak. Partiet är uselt på att använda de möjligheter som modern teknik ger.
Nästa gång Håkan Juholt ger en presskonferens vore det smakfullt om medlemmarna får en chans att kommunicera med honom t.ex. via en chat. Det hade också varit ett bra sätt för medlemmarna och allmänheten att lära känna kandidaterna och deras politik innan någon blivit utsedd som valberedningens namn.
Värt att pröva tycker jag.
Bloggers om förändring av VU
Moberg, Stenholm, Einerstam, Wennberg, A Högberg, P Högberg, Westerholm
Media på detta:
SVT, Expressen1, Expressen2, AB,Resumé, SVT, Barometern, SvD 1, 2, 3
13 mars 2011
Lena Sommestad en vägvisare i VU?
En av fördelarna med att vara sjuk är att man slipper följa med familjen till IKEA och svärmor på en lördagsförmiddag. Kunde istället ägna tiden åt att följa de hemska bilderna från Japan och känna skräcken inför naturens krafter kontra människans kortsiktiga investeringar. Jag kunde också ostört lyssna på Ekots lördagsintervju med Lena Sommestad.
En spännande lyssning som på nytt fångade Sommestads förmåga att prata om vilken inställning vårt parti nu bör ha för att åstadkomma den nödvändiga renässansen av den socialdemokratiska rörelsen i Sverige. Lena Sommestad svävar aldrig på målet och hon undviker skickligt journalisternas fallgropar. Hon är helt enkelt trygg i sin position och ärlig i sitt uppsåt. Det är inte för makt, pengar och berömmelse Sommestad vill hjälpa Socialdemokraterna. Det är för övertygelsen om att hennes tankar och idéer kan utveckla partiet och partiets politik i en egen riktning.
Jag hoppas verkligen att valberedningen inte är färdiga i.o.m. Juholt och Jämtin utan även tänker föreslå andra förändringar i VU. En sådan förändring vore att ge Sommestad en plats och som andra föreslagit, ge henne en central roll som ordförande i programkommissionen
På det sättet kan vi, förutom att ha en vältalig och rejäl medelålders man som partiledare, ta tillvara en kunskapsbaserad ekonomisk politik, en tydligt grön röst och en möjlghet att skapa progressiv politik i mittfåran. Dessutom kommer vi kunna ha en tydligt egen beskrivning av verkligheten. En beskrivning som inte längre köper de borgerliga dogmerna.
En sådan dogm är den eviga (och i längden omöjliga) tillväxten. Både Juholt och Jämtin talade om ekonomisk tillväxt som en självklarhet. Lena Sommestad benämner det eftersökta tillståndet välstånd eftersom hon, liksom många andra, har insett att världens resurser är ändliga och om alla ska få del av välståndet så måste det fördelas rättvisare och tillväxten måste sluta vara målet.
Min personliga uppfattning är att det viktigaste sättet att skapa den efterfrågade internationella stabiliteten och ett långsiktigt välstånd innebär att vi måste sänka vår förväntan på evigt ökade tillgångar att konsumera i Sverige. För att vara friska, trygga, glada och kreativa så är det inte mer pengar och prylar som behövs, det är ett mer jämlikt och varmare samhälle som behövs. Om vi fortsätter att sätta hinder för resten av världen att komma ikapp den nivå av välstånd vi har, enkelt uttryckt i låg barnadödlighet och gemensamma trygghetssystem i en demokratisk republik (sic!) så kommer rädslan för de andra, flyktingströmmar och terrorism att fortsätta. Att inte se att folkens uppror i Nordafrika kommer ur samma desperation som föder fanatism och terrorism är en teater väl spelad av Västvärldens ledare.
Ojdå, det blev en utvikning...men när den socialdemokratiska kongressen hålls om två veckor hoppas jag att dessa tankar är med i talarstolen. Jag förstår dem inom socialdemokraterna som tänker - nu trycker vi ner hövvet mellan axlarna och kör. Tyvärr så ser vi inte vägen än så den inställningen är lite av en chansning. Ser man inte vart man är på väg så är risken stor att det tar stopp. Tanken måste istället vara att nu öppnar vi ögon, öron och munnar och tar in de intryck som kan skapa en långsiktigt hållbar politik. En politik där de starka i solen håller paraplyet åt de svaga i regnet men där den långsiktiga strävan alltid är att solen ska skina på alla jordens barn (och helst utan att man ska behöva skydda sig för strålningen.)
Det är dags att lansera det gröna folkhemmet 2.0 och i min mening så ska Lena Sommestad vara en av de som driver den utvecklingen.
Bloggat om Socialdemokratins förestående vägval har idag: Annika Högberg, Peter Högberg, Andreas Sjölander, Lena Sommestad, Johan Westerholm
Om Lena Sommestad i Ekots lördagsintervju: Martin Moberg, Sebastian Stenholm
Kulturbloggen tar ansvar för Juholts musikaliska bildning. Springsteen och Elvis kan han tydligen redan.
AB
 |
| Lena Sommestads blogg hittar ni här |
En spännande lyssning som på nytt fångade Sommestads förmåga att prata om vilken inställning vårt parti nu bör ha för att åstadkomma den nödvändiga renässansen av den socialdemokratiska rörelsen i Sverige. Lena Sommestad svävar aldrig på målet och hon undviker skickligt journalisternas fallgropar. Hon är helt enkelt trygg i sin position och ärlig i sitt uppsåt. Det är inte för makt, pengar och berömmelse Sommestad vill hjälpa Socialdemokraterna. Det är för övertygelsen om att hennes tankar och idéer kan utveckla partiet och partiets politik i en egen riktning.
Jag hoppas verkligen att valberedningen inte är färdiga i.o.m. Juholt och Jämtin utan även tänker föreslå andra förändringar i VU. En sådan förändring vore att ge Sommestad en plats och som andra föreslagit, ge henne en central roll som ordförande i programkommissionen
På det sättet kan vi, förutom att ha en vältalig och rejäl medelålders man som partiledare, ta tillvara en kunskapsbaserad ekonomisk politik, en tydligt grön röst och en möjlghet att skapa progressiv politik i mittfåran. Dessutom kommer vi kunna ha en tydligt egen beskrivning av verkligheten. En beskrivning som inte längre köper de borgerliga dogmerna.
En sådan dogm är den eviga (och i längden omöjliga) tillväxten. Både Juholt och Jämtin talade om ekonomisk tillväxt som en självklarhet. Lena Sommestad benämner det eftersökta tillståndet välstånd eftersom hon, liksom många andra, har insett att världens resurser är ändliga och om alla ska få del av välståndet så måste det fördelas rättvisare och tillväxten måste sluta vara målet.
Min personliga uppfattning är att det viktigaste sättet att skapa den efterfrågade internationella stabiliteten och ett långsiktigt välstånd innebär att vi måste sänka vår förväntan på evigt ökade tillgångar att konsumera i Sverige. För att vara friska, trygga, glada och kreativa så är det inte mer pengar och prylar som behövs, det är ett mer jämlikt och varmare samhälle som behövs. Om vi fortsätter att sätta hinder för resten av världen att komma ikapp den nivå av välstånd vi har, enkelt uttryckt i låg barnadödlighet och gemensamma trygghetssystem i en demokratisk republik (sic!) så kommer rädslan för de andra, flyktingströmmar och terrorism att fortsätta. Att inte se att folkens uppror i Nordafrika kommer ur samma desperation som föder fanatism och terrorism är en teater väl spelad av Västvärldens ledare.
Ojdå, det blev en utvikning...men när den socialdemokratiska kongressen hålls om två veckor hoppas jag att dessa tankar är med i talarstolen. Jag förstår dem inom socialdemokraterna som tänker - nu trycker vi ner hövvet mellan axlarna och kör. Tyvärr så ser vi inte vägen än så den inställningen är lite av en chansning. Ser man inte vart man är på väg så är risken stor att det tar stopp. Tanken måste istället vara att nu öppnar vi ögon, öron och munnar och tar in de intryck som kan skapa en långsiktigt hållbar politik. En politik där de starka i solen håller paraplyet åt de svaga i regnet men där den långsiktiga strävan alltid är att solen ska skina på alla jordens barn (och helst utan att man ska behöva skydda sig för strålningen.)
Det är dags att lansera det gröna folkhemmet 2.0 och i min mening så ska Lena Sommestad vara en av de som driver den utvecklingen.
Bloggat om Socialdemokratins förestående vägval har idag: Annika Högberg, Peter Högberg, Andreas Sjölander, Lena Sommestad, Johan Westerholm
Om Lena Sommestad i Ekots lördagsintervju: Martin Moberg, Sebastian Stenholm
Kulturbloggen tar ansvar för Juholts musikaliska bildning. Springsteen och Elvis kan han tydligen redan.
AB
11 mars 2011
Valberedningen förstår inte kritiken
Han säger: "Vi har hållit tidsschemat." Han säger också att "Berit har lagt ner ett hästearbete och hon har ringt och ringt och ringt. Sedan kommer en sån här debatt, jag tycker det är orättvist helt enkelt."
Jag tycker detta uttalande visar djupet av oförståelsen inför de krav människor (inkluderat socialdemokrater) har på information och kommunikation i dessa tider. Det var ingen i valberedningen som kom på tanken att berätta för medlemmarna vilket tidsschemat var? Då hade vi ju kunnat sitta still i båten och vänta på att de visaste av de visa skulle sammanträda med partidistriktens ordföranden. De partidistrikt som har givits en mycket stor vikt i processen. Jag tror att det enskilda problem som varit störst i den cirkus som pågått runt valberedningens arbete är distriktens oförmåga att släppa bollen. Att man strider för sina namn, i en s.k. demokratisk process. I detta fall saknar den demokratiska processen åtminstone former men kanske också legitimitet. Namnen som har diskuterats är inte kommunicerade med medlemmarna i alla distrikt. Jag har letat i min mailbox och på hemsidor men jag kan inte hitta vilka personer som mitt partidistrikt har nominerat. Jag kan däremot hitta meningen:
Styrelsen för Göteborgs socialdemokratiska partidistrikt kommer att bereda frågan för partidistriktet.Jag har förstått att Västdistrikten slängde in Leif Pagrotsky förra veckan, uppenbarligen utan att fråga honom eftersom han inte ville ställa upp.
Det är helt enkelt inte särskilt snyggt skött. En annan sak som någon som varit med längre än jag gärna får förklara är vad man förväntas vinna i distrikten om det blir den eller den partiledaren, vad är det för valuta som man förhandlar om? Ser man inte till hur vi bäst kan få en slagkraftig socialdemokratisk regering till stånd, så att vi kan genomföra en socialdemokratisk politik oavsett om det sitter en norrbottning/smålänning/göteborgare på taburetterna eller ej?
Jag har förstått att oviljan mot att offentligt diskutera namn har varit stor. Vilket inte har hindrat diskussionen. Det här är egentligen inte valberedningens boll. Det här hade faktiskt partiledningen och partiorganisationen på Sveavägen 68 kunnat hantera på ett mycket bättre sätt. (Liksom arbetet med att ta hand om kriskommissionens rapport.) Jag hade gärna sett att man hade bett de kandidater som var nominerade att presentera sig själva för medlemmarna. Bara det hade minskat frustrationen betydligt. Som jag skrev igår, att öppna och släppa in fler i en process behöver inte betyda att måluppfyllelsen blir sämre, kanske tvärtom.
Nu hoppas jag att Håkan Juholt och Carin Jämtin är förberedda på att det inte blir någon smekmånad för dem. Jag och många med mig anser att de behöver leverera från dag 1 på kongressen, vissa är snälla och ger dem 100 dagar. Det underlag som kongressombuden har fått att arbeta med är framtaget för att en partiledning ska få fria tyglar fram till 2013. Anne-Marie Lindgren beskriver det så här på Arbetarrörelsens tankesmedjas veckoanalys.
Men det syns inte så mycket spår av det i det kongressunderlag som partistyrelsen skickat ut. Det är kompetent skrivna texter i traditionen från regeringstiden: alla kan känna igen sig, ingen blir riktigt utmanad – och de lämnar maximal rörelsefrihet för partiledningen.Det duger inte. En rejäl diskussion om partikulturen under denna kongress och sen en ny kongress som bara ska behandla politiken till hösten, det vill jag se och det vill jag ha besked om den 25 mars.
Andra som bloggat om valberedningen är Olssons tankar, Peter Moilanen, Ulf Bjereld
Naturligtvis är det väldigt många som också bloggar om Juholt och Jämtin idag. Många av dem hittar du på NetRoots.
Media på detta: Sydöstran 1, 2, 3, Ab 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Expr 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, BLT 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, GP 1, 2, 3, 4, SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SR 1, 2, SMP
Tack Martin Moberg för länkarna!
9 mars 2011
Hur organiseras den socialdemokratiska renässansen?
Jag tog, som vanligt, en tur förbi Lena Sommestads blogg igår.
Inlägget var för ovanlighetens skull kort men som vanligt innehållsrikt.
Jag väljer att klippa in hela inlägget här (har inte frågat Lena men hoppas det är ok):
Jag tror att det vore olyckligt - SAP har resurser och organisatoriska möjligheter att vinna val mot Alliansen som inget nytt parti kan matcha. Men tanken på en partisplittring om inte de kärleksfulla kritikerna känner att deras röster får plats är tyvärr inte orimlig. Partikulturen måste under och efter kongressen nagelfaras för att lösa de strukturer som partistyrelse och valberedning så till den milda grad har lyckats låsa sig och fastna i. Prestige- och maktstrider har i det här läget krympt hoppet om ett lyckligt slut till ett skrumpet nypon på en spretig rosenbuske.
För mig finns det två vägar som hjälpligt kan rädda processen nu.
Antingen så är valberedningen tydlig med att de nu själva äger processen. Distriktens input har snarare stjälpt än hjälpt processen. Den kandidat som presenteras är valberedningens egen. Inte skogens eller Västs eller att man har kohandlat med en partisekreterarprofil för att matcha partiledarprofilen. Den bästa, villiga, kandidaten presenteras, kort sagt.
Den uppenbarligen trätande partistyrelsen inser allvaret och skärper till sig och är tydlig med att man stöder valberedningens kandidater till ordförande, partisekreterare och VU, vilka det än må vara.
Det andra alternativet är att eftersom valberedning och partistyrelse uppenbarligen inte kan enas om en kandidat så får kongressen avgöra valet genom en omröstning mellan två eller flera kandidater. Jag vet att detta alternativ inte har funnits på kartan tidigare men i det här läget känns det rimligt att de som representerar medlemmarna och direkt är framröstade av medlemmarna, får fälla avgörandet om vem som är mest lämplig. Två veckor är kort tid för en kampanj för kandidaterna men eftersom det är de 350 ombuden som ska övertygas går det säkert att finna vägar att kommunicera mer eller mindre direkt med var och en av dem, t.ex. via e-post, chattar eller att man flyttar valet av ordförande från fredag till lördag och har fredagen på sig att debattera och diskutera.
Jag gillar båda idéerna men en lite mer än den andra.
Socialdemokratins renässans är nödvändig för att Sverige ska förbättra de områden som jag tycker är viktigast, jämlikhet och hållbarhet eftersom det ger möjlighet för verklig frihet för individerna, inte bara valfrihet. Det socialdemokratiska arbetarepartiet är det kärl som borde rymma de idéerna. De närmaste veckorna kommer troligen att avgöra om så är fallet.
UPPDATERAT:
Idag kan ni läsa mer om mig i Göteborgs-Posten Bloggar om valberdningens process har bl.a. Martin Moberg, Johan Westerholm, Peter Högberg och Ulf Bjereld gjort. Ett annat fokus under gårdagen var Internationella kvinnodagen som har uppmärksammats av bl.a. Johanna Graf och HBT-sossen
Media är med i matchen kring partiledarskapet: bl.a. LO-tidningen, Ab 1, 2, 3, Expr, SvD, DN, SVT, BLTUpdate- GP 9/3
Inlägget var för ovanlighetens skull kort men som vanligt innehållsrikt.
Jag väljer att klippa in hela inlägget här (har inte frågat Lena men hoppas det är ok):
Det som fångade mitt intresse riktigt på allvar var kommentarerna. Där ser jag för första gången tanken om att ge upp hoppet om det Socialdemokratiska Arbetarepartiet uttryckt i skrift.
Jag tror att det vore olyckligt - SAP har resurser och organisatoriska möjligheter att vinna val mot Alliansen som inget nytt parti kan matcha. Men tanken på en partisplittring om inte de kärleksfulla kritikerna känner att deras röster får plats är tyvärr inte orimlig. Partikulturen måste under och efter kongressen nagelfaras för att lösa de strukturer som partistyrelse och valberedning så till den milda grad har lyckats låsa sig och fastna i. Prestige- och maktstrider har i det här läget krympt hoppet om ett lyckligt slut till ett skrumpet nypon på en spretig rosenbuske.
För mig finns det två vägar som hjälpligt kan rädda processen nu.
Antingen så är valberedningen tydlig med att de nu själva äger processen. Distriktens input har snarare stjälpt än hjälpt processen. Den kandidat som presenteras är valberedningens egen. Inte skogens eller Västs eller att man har kohandlat med en partisekreterarprofil för att matcha partiledarprofilen. Den bästa, villiga, kandidaten presenteras, kort sagt.
Den uppenbarligen trätande partistyrelsen inser allvaret och skärper till sig och är tydlig med att man stöder valberedningens kandidater till ordförande, partisekreterare och VU, vilka det än må vara.
Det andra alternativet är att eftersom valberedning och partistyrelse uppenbarligen inte kan enas om en kandidat så får kongressen avgöra valet genom en omröstning mellan två eller flera kandidater. Jag vet att detta alternativ inte har funnits på kartan tidigare men i det här läget känns det rimligt att de som representerar medlemmarna och direkt är framröstade av medlemmarna, får fälla avgörandet om vem som är mest lämplig. Två veckor är kort tid för en kampanj för kandidaterna men eftersom det är de 350 ombuden som ska övertygas går det säkert att finna vägar att kommunicera mer eller mindre direkt med var och en av dem, t.ex. via e-post, chattar eller att man flyttar valet av ordförande från fredag till lördag och har fredagen på sig att debattera och diskutera.
Jag gillar båda idéerna men en lite mer än den andra.
Socialdemokratins renässans är nödvändig för att Sverige ska förbättra de områden som jag tycker är viktigast, jämlikhet och hållbarhet eftersom det ger möjlighet för verklig frihet för individerna, inte bara valfrihet. Det socialdemokratiska arbetarepartiet är det kärl som borde rymma de idéerna. De närmaste veckorna kommer troligen att avgöra om så är fallet.
UPPDATERAT:
Idag kan ni läsa mer om mig i Göteborgs-Posten Bloggar om valberdningens process har bl.a. Martin Moberg, Johan Westerholm, Peter Högberg och Ulf Bjereld gjort. Ett annat fokus under gårdagen var Internationella kvinnodagen som har uppmärksammats av bl.a. Johanna Graf och HBT-sossen
Media är med i matchen kring partiledarskapet: bl.a. LO-tidningen, Ab 1, 2, 3, Expr, SvD, DN, SVT, BLTUpdate- GP 9/3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)