Äntligen debatt kring Öppna Kriskommissionen!

Jesper Nilsson kommer idag med en replik till Öppna Kriskommissionens (ÖKK) idédebatt och tillhörande artikel på Dagens Arena. Jag vill gärna utveckla vårt dokument och jag hoppas att fler gör som Jesper och diskuterar det. Det här är mitt svar på Jespers kritik, eftersom jag har bidragit till ÖKK:s alster och tycker att idédebatten är den kanske viktigaste vi måste föra just nu så känns det som om Jesper Nilsson läser vårt dokument som fan läser Bibeln. Det är bra för då måste jag tänka ett varv till.
Vad som främst verkar provocerat är att koppla individens ansvar till samhällets men för att individernas frihet ska öka måste också individernas ansvar för sig själv och för samhället också öka. Jämlikhet är dock en förutsättning för att viljan till att ta ansvar för samhället.

 "I sin debattartikel frågar de sig huruvida det är rimligt att t ex människor sjuka av övervikt över huvud taget skall få ta del av vår gemensamma välfärd."

I debattartikeln står det

Ett egenansvar för att ta hand om sin hälsa framför att lasta ett system i onödan är ett exempel: Är det rimligt att genomföra ledoperationer på överviktiga utan att den enskilde lägger om kosten för att minska framtida belastningar på vården? 

Exemplet är provocerande men en förutsättning för att vi ska kunna komma fram är att man är medveten om sin egen roll i ett större sammanhang. Vi har heller aldrig hävdat att man ska neka någon vård, så har i alla fall inte jag tolkat idén utan att man ska se till de individuella förutsättningarna och om en sjukdom kan undvikas genom en annan livsföring stötta i den processen. Egentligen mer ett politiskt förslag än en idé.
Jag ser jämlikhet som den viktigaste vägen för att uppnå mer solidaritet och rättvisa och en förutsättning för att människor ska ta ansvar för att skapa ett hållbart samhälle, det är möjligt att vi tagit jämlikheten för självklar för att framhålla dess värde i vår text.
I ett samhälle som är progressivt och bra tar vi hand om varandra inom och utom officiella strukturer, vi behandlar löntagare, egenföretagare och arbetsgivare med respekt för deras roller. Vi arbetar aktivt med arbetsmiljö och utveckling av näringslivet samt med ett stort fokus på kommande generationer. Det är inte samhället som gör detta det är individerna i samhället som gör det. För det gemensamma bästa.
I sammanhanget vill jag också säga att Öppna Kriskommissionens material består av ganska löst sammanfogade och ibland emotsägande trådar. Det är klart att en urvalsprocess har skett för att skapa rapporten men inte alla som bidragit med något håller med om allt annat. Vi vill gärna ha en diskussion om dokumenten vi publicerar.
Öppna kriskommissionen finns också på Facebook, ta gärna tag i diskussionen där du med!

Vi behöver ledare - inte strutsar

Skrev ett inlägg tidigare idag om det egna ansvaret för allas liv. Nu är det ansvarskänsla och ledarskapsförmåga som krävs av den sittande partiledningen.
Får nämligen ikväll i RSS:en upprörda och luttrade röster angående processen inför den extra partikongressen i mars. Tonläget i partiets ledning har sänkts och känslan är att det är ordförande som ska väljas, inte en ny styrelse vilket är det naturliga steget efter två tunga valförluster i rad. Till helgen utses en valberedning. Det vore ytterst klädsamt om samtliga styrelseledamöter till denna tydligt ställer sina platser till förfogande även om man självfallet kan vara tydlig med att man vill vara kvar.
Varje person som känner sig manad att vara med i styrelsen av vårt parti bör i det här läget själv eller kanske ännu hellre tillsammans med andra ta en rejäl funderare på vad man själv kan tillföra för att förstärka partiet.
Om det är privilegiet och äran man vill ha kvar hoppas jag att representanterna på Förtroenderådet är starka nog att ta äran av de som inte ställer sin plats till förfogande.
Låt valberedningen få en rejäl uppgift att lösa. Just nu verkar valberedningen få ett ganska enkelt jobb. Idag känner jag bara till två personer som öppet redovisat sin kandidatur. Peter Högberg som idag skriver brev till Berit Andnor som är det troliga ledaren av valberedningen - konstigt att sånt är klart och känt innan mötet - och Sandro Wennberg som sedan tidigare lanserat sin kandidatur.
Jag är säker på att alla som sitter i partistyrelsen har hamnat där av goda skäl men det är dags att de påminner sig själva om dessa och att de får visa det i en öppen process där deras politiska kraft utmanas och framförallt att den kanaliseras till att stärka den politik vi ska gå till val med supervalåret 2014.
Dags att visa ledarskap istället för strutsmentalitet. Gör mig stolt över att vara medlem i ett parti som tar sina problem på allvar och som på allvar vill starta en process för att skapa en politik för detta sekel och nästa.

Läs mer och delta i en levande idédebatt på Öppna Kriskommissionen. Läs andra progressiva bloggar på Netroots och för all del gå ut i världen och se dig om också :-).

Du har ansvar för dig själv och andra

Några av oss som varit med att dra igång Öppna kriskommissionen har idag en debattartikel på Dagens Arena.
Den har den förpliktigande rubriken "Solidaritet bygger också på egenansvar". Artikeln läser ni ju bäst på Dagens Arena men kommentera den gärna på Facebookgruppen också.
Det jag främst vill lyfta idag är det personliga ansvaret för förändring. Nog är det lätt att sitta hemma och tycka men det är till ingen nytta om inte tyckandet på något sätt landar i en handling. En vän till mig sa en gång "jag har så svårt att hålla käften så det är lika bra att jag engagerar mig." Det tycker jag är att ta ansvar. För sig själv och för en verksamhet man engagerar sig i.
Mitt sätt just nu är via denna blogg och inte minst via Öppna Kriskommissionen men jag försöker att vara så tydlig som möjligt med vad jag tycker och vad jag tycker bör göras i alla sammanhang jag ingår. Det är en del i mitt ansvar mot mig själv och därmed i mitt ansvar mot min omgivning i en närmast existensialistisk tanke.
Om inte jag tar ansvar och inte du gör det då blir det ingen som gör det.
Det finns ytterligare en dimension i det. Om inte jag försöker ta ansvar för mig själv blir alla andras ansträngningar att förbättra min situation i stort sett verkningslösa. Det går att översätta till alla organisationer.
Andra om artikeln i Dagens Arena:
Johan Westerholm
Peter Högberg
Alexandra Einerstam
Martin Moberg
Peter Andersson
Fler progressiva bloggar på Netroots

Är du också NIH:are?

Under ett för själ och hjärta värmande efter tränings-bad så formulerade jag min livshållning.
Jag är NIH:are. Naiv, Idealistisk Humanist.
Det kanske inte är den mest fruktbara filosofiska hållningen om man ska föra en konstruktiv praktisk diskussion om politik men den öppnar för mig fält som breddar mitt sinne för tankar och tänkare som inte godtar den rådande ordningen. T.ex. Noam Chomsky som i en (gammal) intervju kommenterar att människor har väldigt utvecklade åsikter om t.ex. sport.

"Jag är säker på att de använder sitt sunda förnuft och sin intellektuella förmåga, men inom ett område som inte har någon betydelse - en ersättning för de allvarliga problem som man inte kan påverka och göra något åt eftersom makten ligger någon annanstans.
Nu tror jag att samma intellektuella förmåga och kapacitet till insikt, till att öka sina kunskaper och skaffa sig upplysningar skulle kunna användas - och också skulle komma att användas - under ett annorlunda styrelsesystem där det fanns ett folkligt deltagande i viktiga beslut på de områden som verkligen har någon betydelse för människors liv."

Det här är i princip den linje som många inom socialdemokratin driver just nu. Att använda fler röster till mer, t.ex att välja partiledning.
Jag är helt övertygad om att vi har ett "mindset" som är på tok i vårt land just nu. Vi hyllar produktivitet och avkastning och ser inte vad vi kastar av; hälsa, lust, kreativitet, framtidstro, människor.
Jag hoppas att jag genom opinionsbildning och eget exempel kan gå före och visa att vi presterar bättre som nation i mikro och makroperspektiv om vi skulle utnyttja människors styrkor mer och handböcker i ledarskap mindre. Jag är ingen relationskramare men jag inser att det är i dynamik mellan människor som stora ting sker, inte i maskinellt jasägande och en benägenhet att inte ifrågasätta auktoriteter.
Jag har också insett att jag har fallit i en fälla. All min energi har riktats inåt mot det politiska livet, journalistiken och den fantastiska bloggosfären med alla Netroots som sprider klokskaper och lite annat. Det är underbart kul men jag måste söka mig utåt, söka intryck i kultur, forskning och inte minst vardag för att ytterligare försöka förstå exakt hur NIH ska kunna frodas och spridas.
Jag vill göra detta med humor och glädje som bottnar i djupt allvarliga ting. Jag kommer att fortsätta försvara människovärdet och jag kommer att kämpa för jämlikhet.
Så min fråga till dig är - Är du också NIH:are?
En annan som funderat idag är Peter Högberg.

Skönt - sloganen för 2014 är klar.

Vi har fattat

- att du behöver makt över ditt liv. Systemen ska hjälpa dig att vara fri, inte låsa dig
Vi har fattat
- att jobb för alla är det viktigaste sättet att skapa ett ännu bättre land.

Vi har fattat

- att Alliansregeringen inte vill ta ansvar för Sveriges permanenta och tillfälliga invånare- bara dess statsfinanser.

Vi har fattat

- att trygghet och frihet kräver jämlikhet

Vi har fattat

- att alla som bor i Sverige ska ha lika möjligheter till utbildning och sjukvård i världsklass, barn som vuxen.

Vi har fattat

- att vi måste ha råd med en human sjukförsäkring

Vi har fattat

- att samhället förändrats, vi har en plan för en långsiktig och hållbar utveckling

Vi har fattat

- att klimathotet är reellt och att vi måste göra vad vi kan för att hindra utvecklingen, nationellt och internationellt

Vi har fattat

- att bästa sättet att bekämpa globala orättvisor och förtryck är med humanitära medel, inte med våld

Vi har fattat

- att det Socialdemokratiska partiet behöver förändras och vi har redan börjat

Vi har fattat

- att de progressiva bloggarna finns på Netroots och att Öppna Kriskommissionens nya idédokument är ett kick ass gött dokument.

Politiken är som en osäker tonåring

Maria Pia Boëthius sätter mig på spåret i senaste numret av ETC. Hon skriver ungefär att om man inte gillar ett skönhetsideal varför försöker man då leva upp till det istället för att försöka ändra idealet. Det är naturligtvis en enklare väg att gå att anpassa sig - låt oss kalla den Östrosvägen. Att istället kämpa mot det rådande idealet och slåss mot den förhärskande sanningen om världen, det är tufft men det går om man är målmedveten och vet vilket ideal man kämpar för.
Boëthius erbjuder en av de bästa beskrivningarna av "problemformuleringsprivilegiet" som jag har sett. Det är den som äger det som bestämmer vad som är snyggt och ej.
Just nu är Moderaterna de som sätter reglerna på skönhetstävlingen och även om de snart kommer få problem med sin antiaktiva politik, där allt ansvar vilar på någon annan så är det detta initiativ som andra partier måste förtjäna för att komma åter i debatten.
För socialdemokraterna handlar det t.ex. om att vi måste kunna prata om frihet utan att nödvändigtvis mena valfrihet eller likställa dessa med varandra. Vi ska kunna säga solidaritet utan att snegla nervöst över axeln efter 68-spöken.
Så problemet är att förtjäna privilegiet att sätta tonen - låt oss kalla det att bestämma mitten. Det som Sigmar Gabriel talar om.
Det är fullt möjligt att göra detta, men vi ska inte tro att det blir lätt. Kriskommissionernas rapporter och hur de används i partiet kan komma att avgöra hur modig och kraftfull en uppdateringsprocess i Socialdemokraterna är.
Själv är jag ute på en mission för jämlikhet, för medmänsklighet och gemenskap. Jag har tyvärr svårt att klä dessa ord i konkreta förslag men det handlar om att jag efterlyser gemensamma lösningar för att stärka individen. I min rosa drömvärld är status inte ett begrepp som är knuten till materiella egenskaper eller till personer utan till handlingar och företeelser. Jag vill se självsäkra personer som står upp för sina rättigheter tillsammans. Inte splittrade kollektiv där ensam är stark - det är dit vi är på väg, i hög fart, just nu. Jag tror att vi i arbetarrörelsen måste jobba stenhårt för att få människor att uppleva sitt eget värde som okränkbara individer och få dem att inse att man når bäst resultat genom att jobba tillsammans som jämlikar, oavsett vad visitkortet hävdar.
Fler bloggar på Netroots, Öppna Kriskommissionen på blogg och på Facebook
Dygnets favorit är Peter Högbergs inlägg som handlar om att vi ska måla i guld.

Debattartikel i Ny Tid - Den gordiska knuten

Följande text publicerades i dagens prasselnr av Ny Tid, finns på deras web här.

Tänk er samhället som en kompassros. Riktningen visas av den röda pilen och den pekar alltid åt samma håll. Under de senaste tio till 15 åren har Socialdemokraternas kompass blivit opålitlig. Den som under lång tid stadigt visat rätt har nu en tredjedel av följarna tappat förtroendet för.

Förenklat kan man säga att det har att göra med att den tredje vägens politik tog slut. Som en reaktion på valförlusten 1976 och den knappa förlusten 1979 var det förståeligt att man prövade nya sätt att möta en ny tid. Men den tiden var antagligen slut redan 1994.

Nu vill partiet regera. Men frågan är varför? Det fanns visioner om det gröna folkhemmet och om det livslånga lärandet men reformerna var mest ord och ett nytt pensionssystem motverkade det livslånga lärandet.

Samtidigt tappade partiorganisationen farten i rekryteringen av nya medlemmar. Snittåldern på partiets medlemmar i dag är omkring 65 år.
Det viktigaste i det här läget är inte bara att hitta rätt personer som ska leda partiet, utan att det är dags att börja lita på kompassen igen. Den pekar fortfarande åt samma håll. Kommer man utanför starka magnetfält, från intresseorganisationer och mediernas dagordning, så är riktningen stadig.

Det finns också positiva trender på kommunnivå där Socialdemokraterna i dag är i ledande position i nästan dubbelt så många kommuner som efter valet 2006. Detta mycket tack vare det rödgröna samarbetet som i Borås och Göteborg.

Här kommer då den gordiska knuten, pudelns kärna eller 10 000 kronors-frågan. Hur ska vi komma dit kompassen pekar? Den vägen verkar mycket svårare än den vi går nu, och är till en början fylld av hinder.

Det krävs flera saker för att förändringen ska vara praktisk, faktisk och beständig.
1. En rejäl och ständigt pågående analys av samtiden. Varför tog vägen slut? Vad krävs i dag för att nå det politiska målet och hur ser målet ut i dag?
2. En tydligt reformistisk politik för tolerans, jämlikhet, utjämnande av livs­chanser, social och ekologisk hållbarhet, i Sverige och via internationellt samarbete.
3. Ett organisationsarbete som syftar till att göra organisationen plattare och mindre trög. Att värva och aktivera så många medlemmar som möjligt.
4. Lokala föreningar och fackklubbar ska vara utåtriktade och även jobba inåt i organisationen med politiken, inte bara organisationen av politiken.
5. Valberedningar som förändrar sina nomineringsmönster. I Göteborg har det skett stora och positiva förändringar de senaste åren, men egentligen bara i toppskiktet av partiet. I föreningarna är det mesta sig likt, inte sant?

Det här är tuffa puckar, var och en för sig, och det kommer att ta tid att nå fram. Framför allt att förändra en partiorganisation där många har personliga intressen att försvara. Men det går om viljan finns. Jag vill, vill Du?

Hjelm-Wallén borde tänkt ett steg till

Lena Hjelm Wallén säger i AiP idag att valberedningens arbete måste gå till på det sätt som den gjort tidigare, det är en stadgefråga.

"Inför valet av ny ordförande har flera S-debattörer efterlyst öppnare valprocess, men denna gång kommer valet att ske ungefär som förra gången eftersom det regleras av gällande partistadgan.
– En valberedning ser till helheten på ett annat sätt än en medlemsomröstning eller en kampanj mellan några kandidater, säger Lena Hjelm-Wallén, som var valberedningens ordförande när Socialdemokraterna förra gången valde ny partiordförande." 

En stor skillnad som skulle kunna göras jämfört med arbetet för 3 år sen är det här:
När man frågar föreningar och distrikt om hur en kandidat bör vara och vilka förslag de har på kandidater som är sådana skulle de redan kunna veta mer om vilka som är intresserade.
Om alla som vill vara partiledare den 4 december kliver fram och säger vad de vill och hur de vill nå dit både med den socialdemokratiska politiken och för det socialdemokratiska partiet. Då har ju föreningarna ett mycket lättare jobb att säga vem de vill ha och så slipper valberedningen ta ställning till kandidater som inte vill bli partiledare. Win-Win?
Peter Högberg och Sandro Wennberg är två bloggare som visar hur en sådan presentation kan se ut, ingen av dem är min kanditat (sorry) men jag gillar initiativet skarpt.
Själv vill jag gärna ta mer ansvar i partiet men jag behöver mer erfarenhet innan jag är redo att utmana Peter och Sandro på lika villkor.
Johan Westerholm och Karin Petterson har i helgen skrivit om nomineringen av ordförandekandidat i slutna rum.
Fler bloggar på Netroots, Öppna Kriskommissionen på blogg och på Facebook.

Återupprätta människovärdet!

Det finns en del av mig som är värdekonservativ.
Människovärdet.
Jag blir förtvivlad över hur stat och system, ledda av så kallade liberaler, kan urholka vår syn på oss själva.

Det är bara när man kan se människor som det andra som det är möjligt. Statsrasism.
När klockradion ringde i morse berättade radion om att man i Danmark skapat nya regler för utomeuropeisk anhöriginvandring. Summan var att det blir oerhört mycket svårare för personer från fattiga förutsättningar att få uppehållstillstånd även om man redan har familj i Danmark.
Uppehållstillstånd! Detta begrepp är för mig ett av de vidrigaste som modern statsbildning lyckats uppfinna. Jag förstår att det har med en solidarisk tanke om att de som betalar samhället som ska få njuta dess frukter att göra. Men jag köper det inte. Dels för att de flesta inom tid får chansen att betala tillbaks. Dels för att det inte kan vara upp till staten att avgöra om en människa har skäl att stanna eller gå. Det kanske är dags att säga upp medborgarskapet och skicka ut "de som inte jobbar", då får vi ju dessutom full sysselsättning! Jag kan inte se skillnaden.
Asylavvisningar är ännu värre.
Att vara så jävla kall att man bestämmer att det upplevda skyddsbehovet inte är tillräckligt.
När vi inte som samhälle har råd att initialt betala för omställningar för människor med trauma och som har lämnat sin trygghet, sina rötter så skäms jag. EU har byggt om sig till en inhuman fästning som värderar människor olika beroende på om de är födda innanför eller utanför murarna.
Jag lever i en skyddad och segregerad värld med enorma materiella och emotionella tillgångar. Skulle jag bli av med något av det första har jag ju kvar det andra lika mycket. Att vägra någon sina emotionella tillgångar är så sjukt galet att jag förlorar hoppet för mänskligheten.
Vi har råd att hjälpa dessa människor. Se det som ett lån eller en investering. I människovärde.
Fler progressiva bloggar på Netroots

Ska byta namn till Cirka Lindgren - hjärnglansen är hög i vissa familjer!

Ok då bugar vi en, två, tre gånger för Anne-Marie Lindgren.
Hon, liksom Marika Lindgren Åsbrink har en förmåga att i korta och koncisa ord övertyga mig om precis hur det är. I alla fall en stund innan alla andra röster förvirrar mig igen.
Veckans analys från Arbetarrörelsens Tankesmedja ger mig frid och tro.
Här är två citat:

"Uppgiften är att hitta en politik, som är relevant både i förhållande till problemen i dagens samhälle och i förhållande till våra grundläggande värderingar – för hittills har jag inte hört någon kräva att ”förnyelsen” ska innefatta en omprövning också av dem."  

"I praktiken används ordet ”förnyelse” i dag om förändringar i riktning mot en borgerlig, marknadsinfluerad samhällsbild. Men socialdemokratisk ”förnyelse” borde, med ledning av erfarenheterna från 90-talet likaväl som från dagens forskning, snarare innebära en renovering av den äldre insikten om det nödvändiga av politisk reglering av marknaderna – och ett sökande efter de i dag ändamålsenliga metoderna för det."

Läs för jösse namn hela artikeln, minst en gång, surfa runt på Arbetarrörelsens Tankesmedja och bli klokare.
Dagens helt okritiska hyllning är därmed över. Just att den saknar konstruktiv kritik eller uppföljning gör nog att jag får hänga kvar vid Lindström ett tag till...
Tänkte också passa på att meddela TV4, SR, GP, Aftonbladet och Expressen att jag absolut inte tänker kommentera om jag kandiderar till partiledaruppdraget i SAP. Däremot kan jag säga det till mina partikamrater när valberedningen (som tillsätts om två veckor, stackars media) sätter igång och gör en öppen, tydlig och professionell process av valet av partiordförande. Upp med dammluckorna, här ska pratas politik, visioner och organisation. Må bäste kandidat vinna!
Idag har jag läst Erik Laakso i AiP om hur partistrukturen hindrar kandidater, på gott och ont kan jag tycka, vi behöver både stabila bakgrundspolitiker och mediala visionärer, jag gillar balans. Helt klart är dock att vi behöver bli bättre på att rekrytera kompetenser som inte är uppfödda inom det socialdemokratiska partiet eller facket.
Läs mer på Öppna kriskommissionen.

Varför nöja sig med en eller två?

Stod vid diskbänken, fixade lite med lunchen och tänkte lite på det där med delat ledarskap.

Jag funderade på hierarkier och status och en liten tanke fick fäste. Varför ska vi ha en partiledare, varför två, varför inte tre eller fyra, kanske t.om. fem.
Ett presidium som turas om att föra klubban på möten. Som kompletterar varandra och stöttar varandra. Har miljöpartiet två språkrör borde väl Socialdemokraterna kunna ha fem.
Jag tar den stora invändningen direkt. Media skulle avsky det. Jodå men vi skulle aldrig sakna rätt person att släppa fram. Rollerna kan vara den partiinterna problematiken (och därmed avskaffa partisekreterarrollen eller i alla fall dess betydelse), andra är experter inom mer eller mindre definierade politikområden och någon kanske är en kommunikationsexpert och vi kan därmed ha en genomtänkt och heltäckande politik som kommuniceras genom många kanaler på ett lämpligt sätt utan att blanda in konsulter som lägger egna politiska värderingar i potten.
Eftersom jag är säker på att det är jobbigare att sänka sin status än att höja den så kallar vi alla i presidiet för partiledare.
Det är möjligt att det även i en sån liten grupp är någon som dominerar och tar för sig mer än de andra. Fine, det blir vår statsministerkandidat.
Låt oss kalla min inställning till "traditionellt" ledarskap ljummen till kall. Hur vi än gör så är det otroligt viktigt att släppa på ett århundrade av prestige och testosteron och fortsätta på den av Mona Sahlin inslagna vägen med ett lyssnande ledarskap. Jag vill gärna också se en organisatorisk förändring som håller kvar vid lokalföreningarna men förenklar mellanledens organisation. Allt för att vitalisera och kicka liv i en avstannande rörelse.
Om jag fick välja så skulle även facken åka med i vitaliseringsprocessen, även om jag känner det som de kanske har kommit lite längre än partiet i sin krishantering. Därav nödd och tvungen.
Vilka skulle ingå i ett sådant presidium då?
Jag har ju lovat mig själv att inte delta i spekulationerna men eftersom min idé är hypotetisk om än bra så kan jag väl dra till, kanske framförallt för att stötta Rebellabloggaren Anna Ardins kandidat Lena Sommestad, klok som en bok, med ögonen på målet och öronen utåt. En riksdagsledamot bör ju vara med, min favoritkandidat från Göteborg, Leif Pagrotsky kanske, inte så ung men fortfarande nyfiken och fortfarande arg på oppositionen. Men från riksdagen finns många som säkert kan göra ett utmärkt jobb. Troligen fler än som skulle göra ett uselt. Ett namn från facket bör också vara med, måste säga att Stefan Löfvén gör ett mycket gott intryck på mig. Framsynt och kreativ och har gjort mycket bra i IF Metall, betonghäcksförbundet framför andra. Vill ni ha fler? Inte från mig. Men på
Netroots! Vill du slippa personspekulation - gå till Öppna kriskommissionen och bidra med tankar och idéer.
Läs mer om idéer kring delat ledarskap hos:
Tomas Gustafsson
Ulf Bjereld
Martin Moberg (för fyra dar sen eller 12-15 inlägg från Blekinges finest)
Annika Högberg

Mörker

I brist på egna ord så lånar jag en dikt från en av förra seklets stora Mr Charles Bukowski. De beskriver väl mina känslor för denna vecka i november 2010.

Charles Bukowski, 214 dikter, 

Nordstedts förlag, 1995

Mörker
mörkret faller över Mänskligheten
och ansikten blir till förfärliga
ting
som begärt mer än vad här fanns.

alla våra dagar tatueras av
oväntade
skymfer -en del
katastrofala, andra
inte fullt
lika illa
men processen är
tröttande och
kontinuerlig.
förslitningen härskar.
de flesta
ger efter
och lämnar
tomrum där
människor borde
finnas.

våra vägvisare, våra
lärosäten,
staten, media och The
American Way
har
förlett och bedragit
massorna
som tryckts ner
av andefattigdomen i
den förhärskande
drömmen.

de hade ingen
aning om
att framgång eller seger eller
turen eller
vad farao ni
önskar kalla
det
inte undgår
och till och med behöver
sina nederlag.

det är bara återhämtningen och
att streta vidare
som ger substans
åt vår magi som
kan tänkas
växa fram.

och nu
när vi bereder oss att
förgöra oss själva
återstår mycket lite att
döda

vilket gör tragedin
mindre och större
mycket
större.
(övers. Einar Heckscher)

Hoppet finns som vanligt hos Håkan Hellström "man måste dö några gånger innan man kan leva"
annars vill jag tipsa om GP som har en förhållandevis nyanserad rapportering och spekulationsnivå i fallet Socialdemokratiska arbetarepartiet t.om. på debattsidan.
Fler bloggar hos Netroots. Öppen eftervalsanalys hos Öppna Kriskommissionen, även på Facebook.

Dags att skruva ner volymen

Tonläget är minst sagt högt i div artiklar och utspel just nu, Socialdemokraternas framtid står på spel.
Partiet är på väg att dö säger någon, en annan säger att vi är ett dinosaurieparti.
Samtidigt säger professor Bo Rothstein att förutsättningarna för socialdemokrati är ganska bra just nu. Katrine Kielos pekar också på det bristande självförtroendet.
Vi har en tidlös ideologi och många saker har blivit mycket bättre, t.ex. individperspektivet, säger jag.
Det som saknas är självförtroende och lite tryck i stålet.
Om (s) bestämmer sig för att vara en kraft så har vi fortfarande 100 000 medlemmar som snabbt kan bli fler, vi har smarta och slagkraftiga personer i gräsrots och nätrotsled som kan engagera medlemmarna.
Vad jag vill se nu är ett parti som istället för att titta på vilka personer som ska göra jobbet är att se vilka förändringar i strukturer, i arbetssätt och kulturer som måste göras. Claes Krantz har funderat vidare på detta. Vad har varje enskild medlem för ansvar? Är det ok att sitta hemma och muttra om de i Stockholm, eller kan man göra något på sin nivå, på sin plats? Vad behöver vi förändra i Göteborg, i kretsen, i Frölundaföreningen för att nå fler människor.
Vi har saker att säga, det tenderar bara att antingen bli för intetsägande eller för smått i tanken, för praktiskt.
Sen finns det utan tvivel en lång resa att göra för att möta tidens anda men jag är rädd för att vi börjar tappa vår intellektuella bas, 20 år av Timbropropaganda sätter sina spår även i våra tankar. Daniel Suhonen skriver mycket bra om det om än inte så nedtonat på SvD Brännpunkt idag.
Så min uppmaning är att det är dags att kasta av sig filten av andras (som inte vill oss väl) bild av världen, tro på våra grundstenar om frihet, jämlikhet, broderskap och få med hållbarhet på tribunen. Sen kan vi prata med medborgarna om att vi vill bygga ett Sverige där allas lika värde inte bara är ord på läpparna utan en realitet utifrån den politik vi för med reformer som gynnar massorna.
Lästips:
Alexandra har redan tröttnat på interna strider.
Annika njuter av Katrine Kielos.
Rebella saknar visioner.
Martin efterlyser ideologi och värderingar
Peter A sammanfattar gårdagen.
Mer om socialdemokraternas turbulenta dag på Netroots, mer eftervalsanalys på Öppna kriskommisionen på blogg och Facebookgrupp

Vad vi kan göra nu

"When you find yourself in times of trouble...let it be", Beatles lyckas pricka en taoistisk visdom, om vi inte handlar så kommer problemet att lösa sig, med tiden.

Nu tror jag tyvärr inte att det stämmer på SAP men jag har en idé om att vi gör problemet större än vad det är.
Ja vi är i kris och behöver en ideologisk nystart och därmed en ny praktisk politik, antagligen också nya företrädare.
Däremot så tycker jag inte att krisen är det enda, eller ens det viktigaste vi ska göra nu. Jag tror att vägen framåt går via en utåtrörelse istället för en intern process. Det är oerhört enkelt att nu beskåda sin navel ur olika vinklar. Jag vill därför nu rekommendera alla oss som är lite tröga att ta steget utanför partiets väggar och delta i samhällslivet. Ta del av forskning, kultur och journalistik som inte nödvändigtvis handlar om arbetarrörelsen, valresultatet eller politik (men som någon sa -allt är politik).
Anna Johansson och Ardalan Shekarabi skrev på DN igår, före kaoset bröt ut, om att vi måste veta hur världen ser ut och jag tycker vi ska ta dem på orden.
En bloggare som fungerar som en slags fyrbåk för mig är Lena Sommestad som igår skrev om ideologi och idag om politikens möjliga innehåll.
Jag säger det igen, om vi ska lyckas hitta framåt så måste alla förslag bottna i hur de skapar jämliket och vilka de långsiktiga ekologiska och sociala effekterna är, saknar vi detta fokus blir det lätt nya riktade momssänkningar för att eventuellt sänka folks lunchkostnader som är resultatet. Inte en hel politik.
Andra bloggare som vill koncentrera sig på politiken är Hbt-sossen, Peter Högberg och Martin Moberg.
Vill ni ta en första utblick rekommenderas www.gapminder.org där världens utveckling beskrivs i bubblor.

Perspektiven jag saknar

Vill gärna tro att många kommer minnas 101110 som vändpunkten. Dagen då vi fick ledning på partiet igen och återtog lite förlorat självförtroende. Alternativet är att det är dagen då partiet rämnade. Här är hela Rapports intervju med Mona Sahlin, inte bara det som sändes på TV.

Själv har jag bestämt att jag går vidare nu, ska undvika infekterande (ja du läste rätt) personkonflikter och spekulationer kring partiets ledning tills den dagen kommer om ett halvår sådär.
Nu blir det förhoppningsvis politiken i fokus.
De perspektiv jag saknar helt i min utblick i dag är politikområdena miljö och utrikespolitik (utanför Afghanistan).
Här har vi inom socialdemokratin diametralt skiljda utgångspunkter.
Noviser på miljöpolitik men ärrade veteraner på utrikespolitik. För mig signalerar dessa frågor att vi har en större vision än att sänka arbetslösheten, även om det självklart är viktigt. Vi vill att fler än vi i Sverige ska ha det bra och vi vill att våra efterlevande ska ha lika goda förutsättningar som vi har, på alla plan.
Tyvärr känns den s-märkta blicken vara fäst på skospetsarna just nu, även om vi har tappat en del väljare så är fortfarande 3 av 10 sossar och de förväntar sig nog en offensiv oppositionspolitik även om den bara är polemisk i stunden.
Vi kan nöja oss med att vara emot regeringen ett knappt år nu, sen är vi klara att presentera nya idéer och politiska program för socialdemokratin efter nästa sommar. Då hoppas jag att miljöfrågorna och utrikespolitiken intar en viktig roll.
Andra som vill tona ner personfrågorna är Rebellabloggen och Peter Johansson på Röda Berget.
Mer om socialdemokraternas turbulenta dag på Netroots, mer eftervalsanalys på Öppna kriskommisionen på blogg och Facebookgrupp.

Nu börjar vi närma oss (S)aken

Nu är det fart i den socialdemokratiska förändringen, det är diskussion om att ställa sin plats till förfogande här och det ställs på DN debatt frågor om partiets framtid här från kriskommissionens ledare. Öppna kriskommissionen har kommit lite längre och presenterat ett organisationsdokument här.
Nu börjar det snart bli dags att se Saken i vitögat. Det här projektet, att förändra SAP och förnya den socialdemokratiska politiken på en gång blir en oerhört tuff kamp.
Det vi slåss mot är traditioner, personlig prestige och personlig vinning, vem som bestämmer och hur man bestämmer, vem som leder och vem som kommer efter.
Även om vi lyckas reda ut dessa organisatoriska och relationsmässiga knutar så finns det en oerhört tuff utmaning till att ta sig an. Den politik vi vill göra samhället bättre med.

Dags att återuppta samhällsbygget.

Inte vinna valet med. Göra samhället bättre med. Återuppta det stora samhällsbyggarprojektet. Reformer som förbättrar livet för de flesta. Refromer som motverkar klimatförändringar och miljöförstöring. Reformer som skapar framtidstro och förutsättningar för utveckling för individer, företag, organisationer och samhälle.
Min bild är inte klar och inte sann men det jag ser för mig är faktiskt ett mer kärleksfullt samhälle. Vi ska finna vägar som utesluter våld som alternativ i det internationella samarbetet. Vi ska koncentrera oss på barnens viktiga uppväxtår för att förhindra att hårdheten och prestationskraven tar död på glädje och kreativitet.
Om jag fick välja tre reformområden som jag skulle gå in stenhårt för så är det
1. Miljö och klimat
2. Utbildningsväsende från förskola till universitet och vuxenutbildning
3. Näringslivsutveckling, gärna med de två första i synfältet och definitivt med annat än börsföretagens vinster som viktigaste drivkraft.
Allt skall byggas på jämlikhet som viktigaste princip och allt kommer att syfta till att de flesta ska få bättre liv, inte nödvändigtvis i form av konsumtionsutrymme då det är ett dåligt mått när man vill ha ett lyckligt samhälle.
Jag tror inte för ett ögonblick att vi kan sluta diskutera organisation, ideologi och personer bara för att jag tycker det är dags att prata politik men jag tror att vi behöver ny luft i debatten och för min del finns luften i framåtsträvan mot ett bättre samhälle.
Andra som kommenterar förändringen inom socialdemokratin hittar ni på Netroots, idag har jag fastnat för
Johan Westerholm, Peter Andersson, Peter Johansson Bengt Silfverstrand, Lena Sommestad, Peter Högberg, Martin Moberg, Annika Högberg
Läs också LO-bloggen om kampen mot glömskan och titta in på Öppna kriskommisssionens hemsida.
SVT om bloggarnas reaktioner på dagens DN Debatt artikel här.

Jaså, det är så det funkar! Tack Hillevi!

Idag lanseras inte bara den fantastiska siten tackaalliansen.se utan också Löntagarbloggen har varit i farten och återrapporterat vår nye arbetsmarknadsministers insikt om hur arbetsmarknaden fungerar.

Saxat ur LO-tidningen:

 Vi konsumenter – i alla fall jag – är väldigt måna om att handla det som är producerat på ett schyst sätt. Så jag tror att man som konsument på arbetsmarknaden också kommer att välja den arbetsgivare som har en schyst arbetsmiljö och som behandlar sina anställda väl.

Sist jag kollade (för en sekund sen) fanns det hos arbetsförmedlingen 33865 lediga jobb, sist jag hörde någon siffra på arbetslösheten var den över 400 000. Så det är ju bara att välja och vraka på de arbetsgivare som har schysst arbetsmiljö, löneläge, förmåner, kollektivavtal etc.
Det är skrämmande att det svenska folket har bestämt att denna regering har bättre koll på verkligheten än vad en rödgrön hade haft.
Om man tänker positivt så kanske det då inte krävs några superkomplicerade revolutioner för att återfå förtroendet, det räcker kanske att visa att vi har förstått hur landet vi numera lever i ser ut.
Jag vill också återigen konstatera att ett statsråd överlämnar ansvaret till någon annan, i det här fallet arbetssäljaren, som vanligt den i maktställning... nu var det inte ens facket som skulle se till arbetsmiljön, det är den enskildes ansvar.
Anna Vikström utvecklar resonemanget om hur regeringen lyft handen från arbetsmiljöfrågorna i det här inlägget. Martin Moberg om alliansens stollighet i arbetsmiljöfrågan här.

Fler progressiva bloggar på Netroots.
Häng med och delta i Öppna kriskommisionens arbete, förstås även på Facebook.

När fan blir gammal så blir han moderat.

När jag läste det här inlägget på Newsmill av förre moderate riksdagsledamoten Helena Rivière så blir man en aning ångerfull.
Det som är intressant är att det massiva missnöjet med reformen av sjukförsäkringarna (som gjordes för att betala skattesänkningar) är på tok.
Vi har fel.
Det är inget fel på reformen. Vi som opponerar oss vill bara måla fan på väggen.
Det är tråkigt och underligt att inte ens propagandaminister Schlingmann med sina bossar Borg och Reinfeldt har lyckats utplåna det folkliga missnöjet.
Det måste vara folk det är fel på, eller inte moderater förstås, bara resten, såna som jag.
Jag ber härmed Helena Rivière om ursäkt att jag missuppfattat sjukförsäkringsreformen som inhuman och förnedrande, ovärdig ett land med stolta välfärdstraditioner. Härmed ska jag  sluta kritisera sjukförsäkringsreformen (nästan helt och hållet).
Läs mer hos Martin Moberg, Annika Högberg, Alliansfritt Sverige.
Fler progressiva bloggar på Netroots
Häng med och delta i Öppna kriskommisionens arbete, förstås även på Facebook.

Vem tar ansvar?

Ansvar är ett av de märkligaste begrepp och ord jag känner till. Ansvar är något man kan ta, dela ut, avhända sig och strunta i.
I mitt bloggande så hamnar jag hela tiden i en fråga om ansvar. Vem som är ansvarig, vem som kan ta mer ansvar, vem som inte tar ansvar.
Reinfeldt och Borg brukar säga att de tar ansvar för statsfinanserna. Det kan man ju argumentera om men det är påfallande hur ansvaret för statsfinanserna är så mycket viktigare än ansvaret för medborgarna och för de andra som bor i det här landet, t.ex. de som är anställda vars villkor snabbt försämras, de som är sjuka och de som är arbetslösa. De som får det bättre har det redan så j-a bra att de faktiskt inte behöver det och det är dessutom en björntjänst eftersom ekonomisk ojämlikhet är en hälsofara.

Socialdemokraterna har 17 667 vänner på Facebook,
använd oss!

Nu till Socialdemokraterna och ansvaret för oss.
Mona Sahlin säger att hon tar ansvar för valnederlaget. Partiet har därför tillsatt en krisgrupp som ska finna en väg framåt men vilket ansvar har denna grupp och vem är den ansvarig inför?
Vad har jag som gräsrot för ansvar. Min vilja är ju att bidra, bl.a. genom Öppna kriskommissionen men det är ingen som utkrävt ansvar av mig, ansvar att göra lite till, att bidra lite till.
Samma situation har vi i stort sett alla ideella sammanhang. Det är de som är överst i pyramiden som är ansvariga. Att få basen i pyramiden att jobba för att stärka sig själv är ett initiativ som ska komma uppifrån.
Egentligen är ju sanningen tvärtom. Det är det engagemang och den riktning som jag som medlem kräver av min förening/kommun/stat som har den verkliga makten. Det är den samlade styrkan hos de som genom val utkräver ansvar som är bortglömd.
En sån funktion som ofta missar sitt mål och som är ett av de viktigaste uppdragen i en organisation när det ska vitaliseras är valberedningen. Det är ofta ett av de svåraste uppdragen att fylla och valberedningars engagemang tenderar att vara ganska lågt (åtminstone enligt min erfarenhet). I denna process är det upp till de enskilda medlemmarna att påverka den valberedning som finns att göra sitt jobb. Det är sen de valda personerna som har till uppgift att underlätta för varje enskild medlem att göra sitt och lite till för föreningen. Ju större organisation desto större avstånd blir det, jag tror att den mest konkreta omvandlingen av socialdemokratin är att vända på pyramiden och låta medlemmarnas engagemang bilda en väg som breddas istället för att smalna av. Det är lättare än någonsin idag med den förträffliga möjlighet Internet innebär. Ett sätt vore för partiet att faktiskt använda sig av sina 17667 Facebook-kontakter istället för att enbart publicera färdiga svar.
Jag hoppas verkligen på att vi som  vill Sverige väl snart har en process igång inom Socialdemokraterna som inte bara bygger på att byta folk, vi måste vända tankepyramiden upp och ner. Då har vi tagit ansvar, var och en av oss gräsrötter som finns i vårt parti, det är dags att vi får komma upp i solen!
Fler som vill ta ansvar på Netroots och i Öppna kriskommissionens blogg och Facebookgrupp.
Peter Andersson med ett väldigt öppnande inlägg för sociala mediers betydelse i politiken. Dessutom fullt med länktips.

Ska det vara så här?

Disclaimer: Om ni för stunden söker konstruktiv och nyanserad kritik av regeringens politik läs någon annanstans!

Nu börjar soptunnan bli full med skit och vi är bara i november. Det är för h-e nästan fyra år kvar till nästa val och redan nu så väller skiten in.
Arkelstenhistorian är ju bara fråga om etik men kan ses symptomatiskt.
Det är 1500 totalt utförsäkrade psykiskt sjuka som ses som en mindre angelägenhet av den hos mig rysningsframkallande Mr Axnér.
Det är Mr Billström som tror att det är facket som är ensamt ansvarig för arbetsvillkoren. 
Det är Mrs Carlsson som tycker byråkrati är viktigare hos SIDA än på UD.

Det som är mest fascinerande med hela alltet är att inget fastnar på de tre storgässen som sitter längs upp i hierarkin och överseende slätar över när någon av det som Peo Wågström så träffande kallar knähundarna. 
Det är Mr UPA Reinfeldt (klart han håller sig undan, det är ju negativ kritik, det sänker inte han sig till att besvara), Mr Borg och den halaste av de hala, Mr Bildt som av outgrundlig anledning har fått frikort från media att kunna göra vad han vill utan att minsta fläck fastnar. Hans sätt att säga att det där är småsaker och bli arg på följdfrågor har skrämt skiten ur den svenska journalistkåren. Det är väl det som är överklassens signum att om man inte bryr sig om skiten så finns den inte. Imponerande, antar jag att en PR-guru skulle tycka.
Well, som tur är är det inte bara jag som är arg. Det finns andra också - som dessutom har kött på benen.
Läs t.ex. Löntagarbloggen om arbetsrätten eller Ett hjärta rött om sjukförsäkringarna och många andra på Netroots.
Är du mer intresserad av socialdemokratins framtid rekommenderas att delta i Öppna kriskommissionens diskussion. Här och på Facebook.
Over and out.

Nyttig idiot?

Ibland blir man mer förvånad än annars. Idag var det när jag öppnade GP.
Den här gången gäller det att det tydligen kan vara andra lagar som gäller för socialdemokratiska politiker än för moderata. För när det precis blivit avgjort att Sofia Arkelsten går fri för sin bjudresa till södra Frankrike, ska den borgerliga pressens nyttiga idiot överåklagare Gunnar Stetler "att överväga om han ska inleda en förundersökning om muta." Han fortsätter - Eftersom medierna har uppmärksammat mig på händelsen...
Att kulturministern bevistade samma evenemang (Stockholm Open), att ingen politisk påverkan har skett eller att värdet är relativt lågt verkar inte intressera överåklagaren.
Jag har några teorier om hur detta gått till.
1. Stetler är ledsen för det var länge sen han fick något utrymme i pressen och ringer en journalist på TT.
2. Den borgerliga pressen vill släta över Arkelstens etiska handlande och hittar - Sahlin! För att få trovärdighet ringer man kompisen Gunnar.
3. Gunnar Stetler gillar inte sossar i allmänhet och har ett extra ont öga till Mona Sahlin i synnerhet. Det är därför det är Sahlin som utreds och inte kulturministern.
Vad tror du?
Fler progressiva bloggar på Netroots.
Peter Andersson som alltid på bollen liksom Martin Moberg.

När elefanter dansar

Aftonbladets ledare idag skriver om elefanten i rummet och syftar på partiledningen i Socialdemokraterna.
Cornelis var på spåret för en så där 30-40 år sen.

Den rabatten var nog felplacerad...
Och det är väl så det är, många har nuddat vid ämnet utan att egentligen nämna partiledningen. I det mäktiga verkställande utskottets möten deltar (upp till) 21 personer, det är här förändringen av socialdemokratin och partiet ska märkas tydligast, det måste vara en självklarhet att några av dessa personer kliver åt sidan eller blir lyfta åt sidan.
Det finns en uppsjö med färska, kloka, progressiva och smarta människor som aldrig tar plats i vårt parti trots att de delar våra värderingar och med rätt incitament kunde ta sitt pass vid maktens lägereld. Istället har vi trötta eldvakter som gärna vill stanna i den trygga värmen och som inte frivilligt lämnar över även om elden håller på att slockna.
Som ny i partiet har jag slagits av att det finns en tydlig kultur att vi pratar med varandra men inte med dem andra. Johanna Graf sätter fingret på detta på ett intressant sätt genom att gå före som exempel.
Den här interna traditionen var nog ok när partiet hade miljonen medlemmar och mer, nu har vi 100' och en snittålder på 65 som bloggen Partistaten så klokt sätter fingret på i sina funderingar på en partiorganisation för 2000-talet.
För att vårdkasarna ska börja brinna igen så måste det få plats fler som kan göra jobbet med att samla ved och bygga nya eldstäder, de får gärna ha erfarenhet men det är bra om de har olika erfarenheter.
Den Öppna kriskommissionen vill vara en vårdkase som kan upplysa om att en debatt inte behöver skötas i sammanträdesrum med begränsat tillträde. En debatt med andra perspektiv än partiets vana företrädares.
Några som deltar är Rebellabloggen, Johan W, Peter H, Peter A, Sandro W och många fler på Netroots.

Öppna kriskommissionen finns också på Facebook.