Maria Pia Boëthius sätter mig på spåret i senaste numret av ETC. Hon skriver ungefär att om man inte gillar ett skönhetsideal varför försöker man då leva upp till det istället för att försöka ändra idealet. Det är naturligtvis en enklare väg att gå att anpassa sig - låt oss kalla den Östrosvägen. Att istället kämpa mot det rådande idealet och slåss mot den förhärskande sanningen om världen, det är tufft men det går om man är målmedveten och vet vilket ideal man kämpar för.
Boëthius erbjuder en av de bästa beskrivningarna av "problemformuleringsprivilegiet" som jag har sett. Det är den som äger det som bestämmer vad som är snyggt och ej.
Just nu är Moderaterna de som sätter reglerna på skönhetstävlingen och även om de snart kommer få problem med sin antiaktiva politik, där allt ansvar vilar på någon annan så är det detta initiativ som andra partier måste förtjäna för att komma åter i debatten.
För socialdemokraterna handlar det t.ex. om att vi måste kunna prata om frihet utan att nödvändigtvis mena valfrihet eller likställa dessa med varandra. Vi ska kunna säga solidaritet utan att snegla nervöst över axeln efter 68-spöken.
Så problemet är att förtjäna privilegiet att sätta tonen - låt oss kalla det att bestämma mitten. Det som Sigmar Gabriel talar om.
Det är fullt möjligt att göra detta, men vi ska inte tro att det blir lätt. Kriskommissionernas rapporter och hur de används i partiet kan komma att avgöra hur modig och kraftfull en uppdateringsprocess i Socialdemokraterna är.
Själv är jag ute på en mission för jämlikhet, för medmänsklighet och gemenskap. Jag har tyvärr svårt att klä dessa ord i konkreta förslag men det handlar om att jag efterlyser gemensamma lösningar för att stärka individen. I min rosa drömvärld är status inte ett begrepp som är knuten till materiella egenskaper eller till personer utan till handlingar och företeelser. Jag vill se självsäkra personer som står upp för sina rättigheter tillsammans. Inte splittrade kollektiv där ensam är stark - det är dit vi är på väg, i hög fart, just nu. Jag tror att vi i arbetarrörelsen måste jobba stenhårt för att få människor att uppleva sitt eget värde som okränkbara individer och få dem att inse att man når bäst resultat genom att jobba tillsammans som jämlikar, oavsett vad visitkortet hävdar.
Fler bloggar på Netroots, Öppna Kriskommissionen på blogg och på Facebook
Dygnets favorit är Peter Högbergs inlägg som handlar om att vi ska måla i guld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar