19 oktober 2015

Varför pratar vi om integration när vi menar bostad, arbete och utbildning?

I mina ögon finns det en sak som skiljer nyanlända svenskar från infödda. Det är språket. Kan du tala och skriva på svenska har du en signifikant fördel i Sverige. Alla andra förutsättningar är i grunden likvärdiga.

Tyvärr finns också en strukturell rasism bland arbetsgivare som väljer bort sökanden med efternamn som indikerar utomeuropeisk bakgrund eller utseenden som inte är nordeuropeiska. Nyanlända svenskar saknar ofta också nätverk in till arbetsgivare. De blir inte insläppta i innanförskapet som Jan Edling skrev i en rapport för Verdandi som släpptes förra veckan.

De stora och avgörande faktorerna för att lyckas på arbetsmarknaden är ändå:

  1. Din utbildning. Har du inte gymnasiekompetens är du, mer eller mindre, rökt.
  2. Språket

Har du dessa två i kombination med hälsa har du väldigt goda chanser att få ett jobb.

Att jag tycker att integration är ett felaktigt mål i Sverige är för att det anses vara världens mest individualistiska land. Du ska kunna klara dig själv, du ska kunna vara obunden och oberoende av andra. Om din omgivning inte accepterar dina val eller den du är ska du kunna stå fri att välja nya sammanhang. Det är en struktur som samhället bidrar till och som skapar stor frihet men det krävs ett par pusselbitar.

Det krävs att du har möjlighet att försörja dig själv. Att du kan hitta en trygg plats att bo på.

När vi inom arbetarrörelsen enbart borde skrika högt om jobb, bostäder och utbildning pratar vi om integration som om det vore något annat. Något som är krångligare än så. Vi vet in i kärnan av vår rörelse att människor som får förtroende växer, de som får möjlighet att utvecklas tar ofta chansen. Om vi tror på dem. Om de får förutsättningar. Där ligger samhällets uppgift.

För mig är det helt självklart att vi inom arbetarrörelsen står upp mot allt slags förtryck. Varför och hur det än har uppstått. Mänskliga rättigheter är något vi gör. Inte något vi pratar om. Därför är rågången mot intoleranta och främlingsfientliga strömningar viktigare idag än någonsin. 
Därför är öppenheten något helt annat än en ekonomisk fråga, det är en demokratisk skyldighet. En humanistisk självklarhet.

Den akuta problematiken med att ge flyktingar ett värdigt mottagande i Sverige är verklig men har väldigt lite med deras långsiktiga framtid här att göra. Att människor är villiga att begå brott för att förhindra att flyktingar från att få en fristad är skrämmande men vi kan inte låta oss skrämmas till att ge efter. Att det blir utmaningar för samhället är uppenbart men det är också uppenbart att samhället mår bra av att utmanas. Det känns gott att göra gott.

Jag har rationella, samhällsekonomiska och tillväxtvänliga skäl att tycka att vi ska ta emot människor som kan göra Sverige rikare men för mig är de mer känslomässiga viktigare. För de berättar om det land jag vill att Sverige ska vara.

fler blogginlägg på PolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

12 oktober 2015

Vem borde efterträda Anneli Hulthén? Valanalysanalys


Igår fick jag läst Socialdemokraterna i Göteborgs Valanalys (läs den sen, finns här nere). När man drar ut kurvan över valresultat under min livstid kan vi se att trenden har varit nedåtgående (samband med min livstid oklart). Nu är det vinna- eller försvinna- läge för Socialdemokraterna, inte minst i Göteborg. Om kurvan inte vänder är det inte alltför långt kvar tills det är dags att packa ihop.

Vad är det då som behöver förändras och hur kan det gå till? Låt mig för tillfället börja med ledarskapet och vad det måste förmedla.
En förändring som kanske var nödvändig har Anneli Hulthén själv bidragit med när hon aviserade sin avgång. Jag har själv ett enormt förtroende för Annelis förmåga, erfarenhet och vilja att styra staden framåt. Tyvärr delade inte väljarna detta förtroende och valanalysen visar att Annelis förtroendekurva sjunker.
Vad bör då Socialdemokraterna i Göteborg leta efter hos sin nya ledare?

  1. En person som skapar sin "att göra-lista" utifrån värderingar istället för tvärtom.
  2. En person som tar det bristande förtroendet för Göteborgs politiker på allvar genom ett utåtriktat engagemang och svarar upp emot det medielandskap hen har att förhålla sig till.
  3. En person som "bottnar" i sig själv, en Göteborgarna kan lita på utför uppdraget för deras bästa.
  4. En person som retoriskt kan skapa en god magkänsla när politiken presenteras. 
  5. En person som inser att hen inte är ofelbar och därför har vett att rekrytera medarbetare som kan kompensera de brister som eventuellt kan finnas.
  6. En person som också klarar av att manövrera både med bångstyriga koalitionskamrater som oppositionens opålitilighet för att nå framgång i dagspolitiken.

Citat från boken "The political brain" om vad som gör en kandidat valbar.
Jag inser att ingen av de kandidater som har eller kommer att kliva fram kan matcha alla punkter ovan men därför är min punkt 5 kanske den viktigaste. Vi ska inte bara välja en företrädare utan också en lagbyggare. En ideologisk superhjälte med stort hjärta och stora öron men inte en övermänniska utan en som människor kan relatera till.

Sen är det orimligt att tro på mirakel. Det vi kan hoppas på inför 2018 är ett stopp på den nedåtgående trenden. För att det ska ske krävs mer än en ny sheriff i stan. Det krävs leverans av skolresultat, av bostäder, av äldreomsorg, av infrastruktur, av förskoleplatser etc. Så det viktigaste av allt en ny ledare kan göra är att engagera sig i och gjuta mod i alla de stadsdelsnämnder och förvaltningar som faktiskt ska göra jobbet.


fler blogginlägg på PolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik