Budgeten: Hur långt svänger pendeln?

En dag av börsuppgång, bra ordersiffror och kanske lite framtidstro, trots all osäkerhet.
Vi vet att det är ett kämpigt läge i Europa, vi vet också att det finns stabilitet i statens finanser.
Framförallt vet vi att arbetslösheten biter sig fast, inte minst långtidsarbetslösheten är väldigt hög.
Konjunkturinstitutet har förvisso skrivit ner prognoserna för 2011 och 2012 men de visar fortfarande på ett stabilt överskott och ofinansierat reformutrymme på rejäla 65 miljarder 2012-15.
Anledningen :

KI:s ekonomer förklarar inbromsningen med att "oroliga hushåll och företag skjuter upp konsumtions- och investeringsbeslut".

Det är alltså oron som sänker prognosen, inte verkliga händelser.
Anders Borg vill inte minska oron utan säger istället:

vår utgångspunkt är inte att det är likvärdigt att ha överskott och underskott, det är farligare för samhällsekonomin och de offentliga finanserna att ha underskott.

Förutom att alla ekonomer inte skulle hålla med så har Anders Borg därmed tagit ut en säkerhetsmarginal på KI:s prognos på ca 20 miljarder. 20 miljarder är ungefär 40000 offentligt anställda. Eller en femtedel av en höghastighetsbana mellan Göteborg, Malmö och Stockholm. Det finns alltså stora investeringar/ kvalitetsförbättringar som Borg väljer att avstå. En elak bedömare kan tro att det beror på att man inte vill erkänna att det femte jobbskatteavdraget drogs tillbaks för att det skulle ha blivit nedröstat i riksdagen, kanske inte ens alla regeringspartier hade köpt det. En snäll bedömare köper hans resonemang om worst case scenario.

Om nu de senaste tecknen i den svenska och amerikanska ekonomin visar att det antagligen inte kommer bli ett worst case scenario, bankerna är bättre rustade, industrin rullar fortfarande på osv. kommer Anders Borg då erkänna att pendeln inte svängde så långt den här gången och släppa pengarna för att användas till mer angelägna reformer än restaurangmomssänkningen?

En liten siffra ur högen är att arbetslöshet är orsaken till fyra av tio socialbidragstagare, kanske kunde Borg satsa lite ur sparkapitalet på en a-kassa värd namnet?

Bloggat har: Göran Johansson, LO-bloggen, Josefin Brink, Martin Moberg, Löntagarbloggen, Jan Andersson

GP, DN, SR

Detta inlägg dedikeras till Mattias Marmefeldt, tack för inspirationen!

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Socialdemokraterna: Okej låt oss riva; vad gör vi sen.

Återigen blossar den partiinterna kritiken och reflektionen upp bland s-bloggarna. 

Det är naturligtvis ett uttryck av två saker.

1. Borgerligheten har inte sagt något riktig tokigt senaste veckan. (Även om Anders Borg fått bakläxa här).

2. Tystnaden råder i partihögkvarteret på Sveavägen 68.

Jag måste nu reagera mot att jag saknar en dimension i många inlägg. Den konstruktiva. Att analysera problemet är relativt lätt;
det går för långsamt, maktstrukturerna är bevarade och den politiska utvecklingen osynlig. Den ena handen inte vet vad den andra gör och uttalanden från företrädare spretar åt alla håll.


Ja, jag kan själv hamna i gnällfällan. Det är ofta lättare att tycka än att tänka till.


Öppna kriskommissionen lyckades förhålla sig konstruktivt till politiken och organisationen och det känner jag var en stor styrka i det arbetet. Jag hade gärna sett att fler Netrootsbloggare återigen börjar tänka konstruktivt kring politiken för att bidra till tankearbetet. Roger Jönsson är duktig på detta.


På ett möte om studier i partiet igår så jämförde föredragaren den lokala föreningen med en idrottsförening. Han menade att styrelsen alltför ofta är med och spelar istället för att som fotbollsföreningens styrelse skapa förutsättningar för föreningens medlemmar att spela.
Om man ska dra den analogin lite längre så hamnar bloggarna på läktaren i den interna kritiken, vi är ofta de där griniga gubbarna som vet precis hur det ska göras, trots att vi aldrig spelat själva. De där gubbarna som ingen lyssnar på.


En som öppnar för en konstruktiv förändring är Peter Högberg som beskriver hur ett tillträdande kommunalråd istället för att ta på sig 25 uppdrag delade ut dem bland kommunstyrelsegruppens medlemmar. Jag tycker väl att man kan vara ännu mer frikostig och dela ut dem bland hela fullmäktiges, eller ännu fler medlemmar. På det sättet ökar vi både ansvarsfördelning, maktfördelning och engagemang.


Att få fart på vårt gamla parti kommer att bli oerhört tungt och jag tror att Sandro Wennberg har rätt när han skriver att vi behöver riva allt för att bygga upp igen. Det är väl hur byggandet ska gå till som är problemet? 


I begynnelsen var medlemmen. Medlemmen vill förändra någonting. Tillsammans med andra. Hur ska vi gå tillväga för att bäst förändra det medlemmen vill? Hur ska medlemmen kunna påverka, lokalt, regionalt, nationellt och internationellt.


Jag tror att vi måste utgå från att den lokala föreningen behandlar lokala frågor. Om man vill behandla andra typer av frågor ska det finnas andra typer av föreningar, i varje Arbetarekommun/Partidistrikt samt på nätet.


Den stora frågan är dock makten och uppdragen, de som man har inom partiet och de som man har i samhället. Det är i nomineringsförfarande och val av våra företrädare som vi verkligen kan se hur infekterat vårt parti är av maktlystnad och hur maktkoncentration och hur uppdragsmaximeringen för våra toppnamn sätter käppar i hjulet för partiets lokala utveckling. På det här området har jag inget annat förslag än att sprida makten och uppdragen så mycket som möjligt. Hur det ska gå till hoppas jag få förslag på från annat håll.


EX, Folkbladet, DN, AiP, Arbetarbladet.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Om balans

Det finns få saker i livet som är viktigare än balans.

Det gäller i stort som smått, för att ta sig fram rent fysiskt krävs balans, för att nå välbefinnande ska man ha balans i livet, för att klara ekonomin ska man ha balans i budgeten. Åtminstone över tid.

Det sistnämnda är ju något som vår finansminister/expertkommentator Anders Borg har visat upp stor trovärdighet kring.

Det finns nu flera problem för honom.

1. Han har redan sänkt skatten så mycket att enskilda människor har fått det märkbart mycket sämre i vårt land. Det gäller framförallt långtidssjuka och långtidsarbetslösa men även korttidsarbetslösa har det tuffare och pensionerna har gått ner (det ska vi dock skylla pensionssytemet för, inte Anders Borg). Att pensionärer betalar mer skatt på sin uppskjutna lön än vad en löntagare gör för sin är ju också en borgerlig konstruktion.

2. Det finns andra sätt att stimulera ekonomin än att sänka skatterna. Man kan t.ex. investera. Gert Gelotte, som inte på något sätt är vänster, visar i GP hur man resonerade när man finansierade stombanverket på 1850-talet. Resonemanget håller än. Moderaterna har ju genom att dra tillbaks förslag på ett femte jobbskatteavdrag visat att de inte tror på sin tidigare politik längre. Kanske man kan tro på en investeringspolitik istället?

3. Oavsett hur man har tänkt så skapar dagens politik problem för de uppväxande generationerna. De får olika förutsättningar beroende på vilken skola de går i. De som får problem får inte den hjälp vi är skyldiga dem.

4. Eftersom riksdagen sagt nej till fler utförsäljningar av statliga bolag finns den här gången ingen reservkassa med snabba pengar att ta av.

Att dessa punkter ruckar Anders Borgs  balans står utan tvivel. Att han fortfarande står kvar med glorian är förvånande, det finns nog läge just nu att ställa en smula tuffare frågor.  Som den Kjell Rautio idag ställer på LO-bloggen:

Anders Borg, är det inte dags att släppa på den politiska prestigen och istället sträcka ut handen till arbetsmarknadens parter och den rödgröna oppositionen, för att inleda en nödvändig reparation av den så viktiga arbetslöshetsförsäkringen?

En 80%-ig a-kassa förhindrar nämligen att lågkonjukturen stoppar konsumtionen när människor blir arbetslösa.

Om Sverige ska kunna stå sig starkt över toppar och dalar så krävs god balans, inte bara i statens budget utan även i svenskarnas privata ekonomier. Den uppnås inte genom försämrade socialförsäkringar utan genom att stimulera samhället när det behövs och lägga pengarna i ladan när det behövs. Att bara lägga pengar i ladan kommer snart att betyda att topparna blir färre och lägre och dalarna bredare och djupare.

Det finns inget motsatsförhållande mellan privat och offentlig konsumtion, det ena förutsätter det andra.

Andra bloggar idag: Alliansfritt Sverige om att Borg inte skrämmer bankerna. Daniel Mathisen om perspektiv på klyftor. Löntagarbloggen om skulle inte jobbskatteavdrag ge fler jobb? Bo Widergren om att högerregeringen är handlingsförlamad och skräcklsagen. Röda Berget om det moderata kommunalrådets grumliga demokratisyn. Johan Sjölander på samma ämne liksom Peter Andersson. Martin Moberg om en vardagsnära socialdemokrati mot en kameral allians.

 DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, SvD1, SvD2,SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

En folkrörelse i snigelfart

Det är inte alla söndagmorgnar man vaknar upp och tänker att; igår deltog jag i en folkrörelse.
Även om mitt bloggande kan ses som ett försök att skapa opinion och lust för den socialdemokratiska politiken så inser jag att väldigt många av de som läser dessa rader redan är övertygade. Hur ska vi då göra för att få fler att bli aktiva inom partiet?

Arbetarepartiet Socialdemokraterna har sedan den automatiska anslutningen via vissa fackförbund upphörde inte hämtat sig. Inte i kraft, inte i medlemsantal och inte i inställning.

Fortfarande så bygger nästan hela partiets arbete på att det är medlemmarnas insatser som ska skapa opinion på arbetsplatser och väcka diskussionen kring köksborden och värva nya medlemmar. Det är medlemmarna som ska vitalisera partiets politik via rådslag och föreningsarbete med motioner och skrivelser. Det är också en väldigt tydlig hierarki, som säkert var mycket praktisk när partiet var tio gånger så stort.

Det finns dock en stor paradox i detta. Den genomsnittlige partimedlemmen är 65 år. dvs pensionär. Utan tvekan träffar även pensionärer andra människor. Men inte på arbetsplatsen. Kanske inte så många unga.
Detta innebär att folkrörelsen håller på att dö sotdöden om vi inte ändrar inställning.

I och med att partiet har varit statsbärande och fortfarande är styrande i väldigt många kommuner så saknas en oerhört vital ingrediens i en folkrörelse. Radikalismen. Ilskan över ett ojämlikt samhälle och viljan att gå långt för att förändra finns inte längre som en drivkraft. Makten är bra att ha men som drivkraft för ett parti är den tämligen värdelös.
Jag är engagerad för att förbättra vardagen för de som har det tufft men framförallt för att skapa ett tryggt samhälle för mina, och andras, barn. Jag är arg på att den borgerliga regeringen med vett och vilja försöker att förhindra möjligheterna för dem. Jag är fly förbannad på en kapitalmarknad där vinster ses som mått på produktivitet. Där de anställdas villkor är underställda de ekonomiska villkoren. Där medborgare i behov av hjälp betraktas som ekonomiska problem.

Jag tror tyvärr att den organisationsutredning som nu har börjat arbeta inom partiet kommer att bli helt meningslös. Det som behöver förändras är inte i första hand organisationen. Det är inställningen. Ska organisationsutredningen göra nytta är det så fall igenom att lägga ett mycket radikalare förslag än man har mandat för.

Jag är också helt övertygad om att det inte är våra ledande företrädare som kommer att initiera denna förändring. Tids nog kommer Håkan Juholt att tvingas raka av sig mustaschen och rätta in sig i ledet av procentrapande politikerdockor i nyhetsprogrammens analyser.

Som ledamot i SDN har jag börjat förstå hur den här processen går till. Den kallas för "att ta ansvar". Att ta ansvar innebär att man inte bryter budgetramar, att samförstånd med politiska motståndare är eftersträvansvärt, att förvaltningen får klara, tydliga och rimliga direktiv.

Det är därför hoppet måste stå till de som står utanför det politiska etablissemanget, de som är engagerade i enfrågerörelser, i protester mot sjukförsäkringen t.ex. I dessa rörelser, utan formell ledning finns det som är framtiden för socialdemokratin.

Tyvärr måste vi fortsätta att förvalta i majoritet och vara förnuftiga i opposition men vi måste delta i och finna former för ett vitaliserat engagemang via den aktivism som orättvisorna i en marknadsstyrd värld skapar.

Min partiordförande i Göteborg, Anna Johansson, sa efter valförlusten 2010 att vi måste vara relevanta. Relevanta blir vi inte av att ha den mest förnuftiga finanspolitiken. Relevanta blir vi när vi ser problemen i människors vardag och blir förbannade av dem istället för att försöka försvara varför det blivit fel.

Jag tycker att vi måste erkänna att det socialdemokratiska samhällsbygget har havererat och att för att få ny hållkraft så måste vi bygga helt nytt istället för att reparera.
Det duger heller inte att förhålla sig till borgarna, vi måste förhålla oss till massorna!

Detta inlägg inspirerades av Elin Grelssons kulturkrönika i GP idag "Folkrörelser skriver historia".

Andra läsvärda inlägg idag:
Peter Johansson som kommenterar och polemiserar med min, Peter Högbergs och Johan Westerholms Brännpunktartikel igår. Det gör även Göran Johansson.
Ali Esbati om det farliga muslimhatet, Michael Granstedt om bostäder och tillväxt, Helena Ericson om konsten att förvränga verkligheten. Sebatian Stenholm om vinster i välfärden. Roger Jönsson om att socialdemokraterna lyfter upp människors vardag

SvD om ingen ny enpartistat.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Stoppa Stockholmsfixeringen

Jag har idag, tillsammans med Peter Högberg och Johan Westerholm, på SvD Brännpunkt skrivit om den Stockholmsfixering som riskerar hämma utvecklingen i resten av landet och därmed även i Stockholm. När man som jag är bosatt i Göteborg kan detta lätt ses som ett lillebrorskomplex men för min del går det utöver det. Att misslyckas med att se potentialen i regioner som Västsverige och Skåne måste även för Stockholmsbaserade politiker vara svårt men uppenbarligen inte omöjligt.

Ni läser artikeln här.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Dags att investera!

Av alla hundratals inlägg och artiklar jag skummar igenom en vanlig dag så är det ibland några som tar en dag eller två för att fastna.
Sebastian Stenholm skrev i onsdags om investeringar. Efter lite eftertanke och annan input via möten så tänker jag kliva i spenderbyxorna för att säga - det är dags att investera!
Peter Högberg förklarar bra varför i ett inlägg:

 Det handlar om att se individen som en investering och som vi alla vet så behöver vi med jämna mellanrum göra återinvesteringar och så är det även när det gäller människor. Gör vi inte det så ökar klyftor och även kostnader på sikt. Men en av de viktigaste delarna är att vi förlorar tryggheten i samhället och det är en trygghet som inte kan lösas med mer poliser. Vi kan inte bygga samhället med hets utan behöver bygga med trygghet och inge hopp till individen. 

Jag har ingen anledning att säga emot, däremot är jag orolig för hur vi ska lyckas byta perspektiv från ettåriga budgetcykler till investeringar över tid.
Jag har ett huvudsakligt fokus när det gäller vad jag vill investera i. Våra barn.
Det handlar om trygghet och lika möjligheter för alla barn. Här har skolan idag en närmast motverkande effekt, se t.ex. på den aktuella debatten om Römosseskolan, ett exempel i Göteborg. När det handlar om gymnasiet har många barn hamnat i friskolekoncerner som bygger säkra vinster på deras framtid men när det går fel för ett barn så är resurserna till stöd och hjälp obefintliga.
Argument mot friskolor brukar bemötas med ett - nu målar du fan på väggen - perspektiv och nog önskar jag att det vore så men faktum är att det fria skolvalet är ett misslyckande om man ser en likvärdig skola för alla barn som mål.

Tyvärr är det så att den kommunala skolan inte möter alla de krav som elever och föräldrar med rätta ställer idag. Orsak? För lite investeringar. För mycket kvartalsekonomi och för lite fokus på eleverna, för mycket på att tillfredsställa administrationen.

Ett annat område som måste börja investeras rejält i är energi. Både för att minska konsumtion och förändra produktion. Sverige måste gå före. Jag saknar ambitionen hos regeringen att gå före. Man säger det (förstås) och sen agerar man mot sitt mål. För den moderata regeringen så verkar målet vara att vara så likt andra länder som möjligt istället för så bra som möjligt, man jämför sig ständigt med andra stater istället för att ha egna mål.

Det tredje området som behöver investeras i är jämlikhet. Det är otäckt att jag som bor i en del av stan kan förväntas leva flera år längre än en som bor i en annan stadsdel. Inte i ett annat land. I en annan stadsdel. Till jämlikhet räknar jag också jämställdhet. På pappret är vi framme men mina kvinnliga kamrater kan intyga att det bara är på pappret. Hela vår maktstruktur behöver kastas över ända för att det är uppenbart att den är uppbyggd för att passa ett hierarkier istället för människor. Det kanske är den svåraste utmaningen av alla och därför kräver den investeringar i såväl tid som idéer. Framförallt kräver den öppenhet för förändring, något som är svårt att finna.

Och ja, jag vet att vi är på väg in i en börs och finanskris igen. Det är uppenbarligen så att våra nationer är i händerna på dataalgoritmer och, ibland snälla, finansklippare. Jag har en känsla av att det är något politiker i världen ganska snabbt kan förändra, bara viljan finns. Men som det heter "egenintresset ljuger aldrig". Den politiska eliten och den ekonomiska har läskigt nära relationer.

Jag är säker på att vi kan och måste finna vägar att investera i de tre områden jag beskriver ovan nu på en gång, annars kommer vi inte ha några möjligheter att investera i framtiden.

Peter Högberg på ämnet x 2, Dagens Arena 


Martin Moberg, Peter Johansson, 
DN, AB, GP, SvD, E24, SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Människors ekonomiska frihet bestäms inte av skatter.

Eftersom många nyliberaler verkar sätta likhetstecken mellan skattesats och graden av frihet så roade jag mig med lite statistikjakt hos poemhunter.com.
Jag sökte på orden "freedom" och "taxes". Det fanns 106 sånger listade med freedom i titeln, 1 med taxes.
Det fanns 1240 dikter med freedom i titeln och 13 med taxes.
Poemhunter listar också citat och jag fann det här från en gammal president:

Franklin D Roosevelt: We look forward to a world founded upon four essential human freedoms. The first is freedom of speech and expression—everywhere in the world. The second is freedom of every person to worship God in his own way—everywhere in the world. The third is freedom from want ... everywhere in the world. The fourth is freedom from fear ... anywhere in the world.

Frihet enligt Roosevelt har alltså mycket lite att göra med skatter och väldigt mycket att göra med trygghet och uppfyllda behov och dessutom yttrandefrihet, något som Mr Cameron kanske borde påminnas om.

Ett argument jag ofta ser är att folk själva ska få bestämma vad de vill göra med pengarna de tjänar. Tyvärr håller inte det eftersom det är svårt för folk att veta hur mycket pengar som de behöver betala för att säkra en god samhällelig service i form av infrastruktur, skola, sjukvård etc. Det är också oerhört svårt att värdera vad man är villig att ge för att säkra sin egen sociala fallskärm om olyckan skulle vara framme. Förutom de fördelningspolitiska argumenten, att en sjukförsäkring skulle kosta olika beroende på var man bor och då allra troligast mer i de områden där människor har minst pengar och sämst hälsa.
Jag själv är t.ex. inte särskilt intresserad av att Sverige har ett starkt försvar och hade definitivt inte lagt några av mina pengar i den potten om jag fick välja .

Det kan inte heller vara alldeles lätt att missa sambandet mellan generell välfärd och generell frihet. Dan Josefsson skriver på Aftonbladet kultur:

Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg. Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ”fri marknadsekonomi”....

...För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag är det krisländer och en moderat statsminister, som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd, som erkänner att skatteavdraget faktiskt hade inneburit en kostnad för landet. 

Jag är väl ganska säker på att det Bo Krogvig säger i Magnus Lintons hyperintressanta inlägg "Moderat metamorfos" säger stämmer:

 I svenska val vinner alltid de för tillfället fräschaste socialdemokraterna, vilket oftast är s. Men inte alltid.

Och då menar han inte i sak. Utan i bild.

Om man ska tro Josefsson, Rothstein, Krogvig och andra så är budskapet solklart. Folk gillar socialdemokratisk politik och symbolik, däremot är de inte lika säkra på om de gillar Arbetarepartiet Socialdemokraterna.
Det är där striden står i nästa val - vilka är de fräschaste socialdemokraterna då? Just nu känns det som om miljöpartiet leder på poäng men det kan ju snabbt ändras.

För att avsluta detta enkla resonemang om frihet så har "på pappret" frihet väldigt lite med generell välfärd att göra, däremot har frihet i betydelsen att du när du föds, har lika goda förutsättningar och möjligheter som barnet i vaggan bredvid, oavsett vilka dina föräldrar är, väldigt mycket med generell välfärd och jämlikhet att göra. Jag gillar den bilden och därför är jag för en stor och stark offentlig sektor som sveper in vårt uppväxande släkte i trygghet, just nu tycker jag att vi går åt andra hållet och jag tror att det krävs en socialdemokratisk regering i Sverige för att ändra den utvecklingen. Jag hoppas att det är mitt parti som kan leverera politiken att ta oss dit.

Läsvärda bloggar av
Högberg, Högberg, Westerholm, LO-bloggen, Parkstugan, Löntagarbloggen, Magnihasa, Partistaten

metro, SvD, SvD2, Ab, Ab2, DN, DN2, Exp. TV4, SR, SVT.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Kommunerna bryter mot artikel 13 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Saxat ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 13.1

"Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser."

Igår satt jag på ett möte i Stadsdelsnämnden Askim-Frölunda-Högsbo. Vi fick där en föredragning om planerad utbyggnad av "boenden med särskild service". Dvs bostäder för människor som behöver hjälp/vård dygnet runt, det kan gälla både fysiska funktionshinder och psykiska. Dessa bostäder är mycket dyra.
En person som har denna typ av service har någon form av beslut från kommunen att den har rätt till det. Skulle denna person nu vilja flytta till en annan kommun så står de dem fritt men för att ha rätt till samma typ av service så måste den nya kommunen också fatta ett beslut om servicenivå.

De ansvariga tjänstemännen svarade ungefär så här på frågan om någon skulle vilja flytta från Mölndal till Göteborg.
- Ja men då ger vi dem inget förhandsbesked.
Dvs, de får flytta hit men de är inte garanterade stöd.

Man gör alltså en bedömning om personens skäl för att vilja flytta till Göteborg är goda nog. Inte bara vilket stöd som passar personen bäst utan också om de har skäl att överhuvudtaget flytta. Att det är en mänsklig rättighet att välja bostadsort bekymrar tydligen inte de ansvariga tjänstemännen särskilt mycket. Jag reagerade inte på nämnden eftersom jag ville vara säker på formuleringen i FN:s deklaration men när jag nu kollat upp det här så ställer jag mig frågande till både tjänstemän och politikers inställning i den här frågan. Vi väljer alltså att åsidosätta de mänskliga rättigheterna för att spara tusenlappar i kommunens budget.

Nu är väl snarast frågan hur många fler av deklarationerna i FN:s mänskliga rättigheter som Göteborg åsidosätta för att spara ytterligare några kronor.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Satsningar på skolan skall ses som investeringar - inte kostnader.

Igår träffade jag på ett möte bl.a. ungdomspolisen och fältassistenter i Askim-Frölunda-Högsbo. Jag passade på att fråga dem om de fick önska något av mig som politiker vad det skulle vara.
Svaret var unisont - satsa på förskola och skola. Låt barnen lyckas. Chansen för att en 14-åring som begår grovt kriminella handlingar ska sluta är mycket mindre än att man lyckas hindra den från att börja. 
Att det som är så enkel matematik i verkligheten ska bli så svårt att förstå när man fattar politiska beslut är otroligt konstigt. Varje investerad krona i förskola och skola är en besparing i socialtjänst och kriminalvård.


Som polisen sa, självklart har föräldrar ett ansvar men om man börjar hänga med fel gäng på skolan när man är 14-15 finns det inte mycket föräldrarna kan göra.
Det som är en ständigt pågående diskussion när det gäller aktiviteter för ungdomar som har fått problem är att det är fel att "belöna" dem med aktiviteter när de duktiga ungdomarna inte får någonting.
I en idrottsförening kanske det är rätt att tänka så men som ansvarig för samhällsekonomin är det förödande. Varje investerad krona på att förhindra grov ungdomsbrottslighet är samhällsekonomiskt lönsam. Skolan har den unika fördelen att man har kontakt med alla Sveriges barn, därför är det den bästa arenan för att jobba förebyggande.


Jag har inte mycket till övers för olika pedagogiska experiment som syftar till att barnen ska sitta still och vara tysta. Jag tror att de barn som blir stimulerade också blir koncentrerade, hur det ska ske har den skolan de går i bäst resurser att lista ut. Eller borde ha.
Vi säger att vi ska ha individuella utvecklingsplaner, vi säger att vi ska se varje elevs unika förutsättningar.
Fråga den ensamma klassföreståndaren för en klass på 22-31 elever om den har en chans att klara det.
Självklart inte.


Jag tror att Socialdemokraterna har förutsättning att vända fokus på den diskussion om "flumskola" som har uppstått. Förutom det faktum att när "flumskolan" var som mest praktiserad hade eleverna som bäst kunskaper så tror jag att det är alldeles uppenbart att man både kan få sympati och förståelse för att använda samhällets pengar till att anställa fler lärare, utveckla förskolor och lågstadieskolor till att bli bättre. För de pengar en restaurangmomssänkning kostar kunde samhället anställt 10 000 lärare eller annan personal i skolan.


Alla partier erkänner problemen i skolan. Varför då inte erkänna att den största boven i dramat är att vi inte lägger tillräckligt stora resurser på att hjälpa de elever och lärare som verkar idag istället för att skylla på lärarnas kompetens, pedagogiska brister och misslyckade föräldrar.


Den enskilt största faktorn på hur en ungdom ska lyckas i samhället är om den når målen i grundskolan eller inte. Att färre och färre inte når dem just nu beror inte på att barnen blivit dummare, föräldrarna sämre eller lärarna flummigare. Det beror på bristande resurser. Det kan och måste vi göra något åt.
Om inte annat för att spara pengar åt polis och socialtjänst.


Högberg om Socialdemokratin, Löntagarbloggen om Ungerska arbetsläger, Moberg om ungdomsarbetslösheten ska lösas på Youtube, SSU Hisingen om att vinna striden mot hatet, Monica Green om att skolstarten är en lättnad för många barn


SvD, GP, SVT, SvD, GP, SvD

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Vad som inte ryms i ett sommartal

Så har både Fredrik Reinfeldt och Håkan Juholt sommartalat.

Den förstes enda löfte var lägre restaurangmoms, det kan få flera effekter. Den enda säkra är högre marginaler för restaurangägarna. Det kan de säkert behöva då skattefusket är utbrett inom restaurangbranschen. (Att bekämpa skattefusk är däremot lägre prioriterat än att bekämpa bidragsfusk.)

Den andra effekten kan bli lägre priser vilket ska leda till att fler äter på restaurang och därmed får fler jobb i restaurangbranschen. 

Hur det påverkar andra branscher, t.ex. livsmedelsaffärer förtäljer inte historien.

Förutom denna skattelättnad för restaurangägare ska det läggas pengar i statens kistor för att spara oss igenom en annalkande ekonomisk kris.

Denna politik skall enligt rådande medieklimat betecknas som ansvarsfull.

Vi har också Håkan Juholt som istället för allt till alla denna gång inriktade sig på lösningar till storstädernas problematik med bostadsbrist, framförallt för studenter och unga, brister i kollektivtrafik och ont om jobb för unga.

Här presenterades en rad förslag som kostar skattepengar men som bygger Sverige starkare inför framtiden. Det är en politik som lovar att använda det reformutrymme som finns i statens finanser till fullo, som vill satsa genom lågkonjunkturen på det sätt som har lyckats förut och många ekonomer rekommenderar.

Denna politik betecknas som ansvarslös.

Min uppfattning är att båda vägarna på sitt sätt är ansvarslösa. Framförallt är de för enkla förklaringar på hur vi bygger ett samhälle starkt. Det krävs mer. 
Mer internationellt samarbete, inte bara krisinsikt, 
mer insikt om inlåsande sociala problem och bristande jämställdhet och jämlikhet. 
Mer barnperspektiv. 
Mer erkännande av problemens komplexitet och färre plakatutfästelser. 
Men det passar väl inte i ett sommartal att vara säker på problemen men osäker på lösningarna. Det passar väl inte i ett budgetarbete att vara osäker på konsekvenserna av sin politik.


Håkan Juholt var dock inne på något mot slutet av sitt tal igår. Han pratade om frihet. Att det gemensamma ska skapa förutsättningar för individens frihet. Att individen ska känna och ta ansvar för det gemensamma.
Det kommer vi aldrig att kunna uppnå med en calvinistisk allianspolitik där svag förtjänar att vara det och den starkare hyllas och upphöjs. För det krävs en politik där jämlikhet och framtidstro står i första rummet.


Daniel Swedin twittrade igår att man vågade planera för Stockholms tunnelbana mitt under ett brinnande världskrig. 
Att det då kan anses vara omöjligt att bygga ut den 70 år senare pga av ekonomisk turbulens är inte värdigt ett progressivt samhälle. Där går socialdemokraterna före.


Jag avslutar med en paroll i tiden: Allt åt alla, men med förnuft!


Bloggat: Lena Sommestad, Marika Lindgren Åsbrink, Kristian Krassman, Martin Moberg, Sebastian Stenholm, Ola Möller, Peter Högberg, Peter Johansson, Lars Bäck, Johan Westerholm, Michael Granstedt, Kjell Rautio


DN / Aftonbladet / Aftonbladet2 / Aftonbladet3 / Aftonbladet4 / SvD /SvD2 / SvD3 / SvD4 / DN2 / DN3 / GP/ SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se