I makthavare.se:s lustmord av Mona Sahlins Möjligheternas land som jag håller på att läsa lite lugnt på semestern (boken, inte recensionen, den läste jag olugnt) har man uppfattat det som om boken egentligen inte handlar om någonting. Hade jag varit redaktör så hade jag kanske saxat lite i den, det kan jag hålla med om men boken är inte tom. Den innehåller en idé som är så intressant att den måste följas upp och tas upp och pratas mer om inom socialdemokratin. Idén är att alla i ett land får det bättre om vi minskar ojämlikheten. Det handlar i detta fall inte om ekonomiska beräkningar och politiska strategier som efterfrågas av makthavare.se:s recensent utan om forskningsresultat baserade på bl.a. FN siffror.
Det vore djupt olyckligt för Sverige och oss som bor här om den inslagna vägen med ökade klyftor som följd får fortsätta. Vi kommer att bli ännu mer mentalt påfrestade, vi kommer att bli våldsammare, delta mindre i samhällslivet och lita mindre på varandra. Allt detta går att läsa i Jämlikhetsanden.
För mig så skulle det kännas betydligt mer värdefullt om jag kan veta idag att mina döttrar får växa upp i ett samhälle där man bryr sig om varandra än i ett samhälle där man kan bli skitrik om man lyckas hitta rätt gen i entreprenörskapspoolen eller, vanligare, redan-rik poolen, men där de som inte har rätt förutsättningar från födseln inte heller kommer att kunna skaffa sig dem senare i livet.
Mona Sahlin skriver också om att Sverige ska vara ett land med stor social rörlighet. Det är en idé som jag är en stark anhängare av. Det är dina passioner, dina personliga val och din potential som ska driva dina möjligheter. Ett starkt samhälle skapar möjligheter för starka individer, skapar möjlighet att misslyckas men också möjlighet att försöka igen. Jag närmar mig själv 40 och jag, liksom många av mina vänner, vet inte vad vi ska bli när vi blir stora. Vi bör ha möjlighet att styra om vår väg om vi vill. Vi ska kunna ha den tryggheten som en möjlighet, att en omställning inte självklart är en kris utan kan vara en utveckling. Det kommer att skapa förutsättningar för ett bättre samhälle där folk trivs på sina jobb och med sina liv. Ett sånt samhälle är värt mer än ni tror och de negativa effekterna av ett otryggt samhälle går att hitta i USA och Storbritannien där den ekonomiska ojämlikheten är mycket stor.
30 juli 2010
16 juli 2010
Könsmaktsordning- dagens monster
Tjena alla monsterdiggare (ja, jag har väntat på chansen).
Idag tänkte jag nudda vid det stora slemmiga monstret stukturer för att bevara könsmaktsordningen. Jo det är sant att på pappret finns de inte längre och Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Varför ska vi då gå ännu längre och ytterligare begränsa individers och företags möjlighet att sköta sin skit som de vill.
En delad föräldraförsäkring och kvotering i bolagsstyrelser alltså.
Det är här det är dags för den klyschigaste men bästa mening som finns - Politik är att vilja.
Om vi tycker att jämställdhetsjobbet går fort nog, att det är fullt ok att män är mindre föräldralediga än kvinnor och istället kan ägna sig åt att sitta i bolagsstyrelser, då kan vi låta bli att göra något.
Om vi tycker att den feministiska grundsatsen hela lönen halva makten borde gälla så kan det vara dags att agera lite mer.
Självklart finns det strukturer inom näringsliv, politik och offentlig sektor som är föråldrade. Det känns också självklart att det ska vara kompetens som ska styra lönebildning och utnämningar. Varför är det då inte så, det finns inga formella hinder mot kvinnors och mäns fullständiga jämställdhet.
Under de senaste fyra åren har lönegapet mellan kvinnor och män ökat (en debatt som Feministiskt Initiativ på effektfullt sätt har satt fyr på). Detta gäller på makronivå, vi kan ännu inte tala om löner på individnivå, som vi egentligen borde eftersom strukturen på arbetsmarknaden är så tydlig. En av orsakerna är att män tar ut mindre föräldraledigt och när man är föräldraledig - inget jobbskatteavdrag (hemarbete räknas inte, borde det göra det? Tänk att bättra på pensionen om man tvättar fönstrena istället för att skriva blogg).
Ett otyg som också stör inkomstklyftan är att de som är ofrivilligt deltidsarbetande (oftast kvinnor) inte längre kan stämpla upp till 100% (erkänner att jag är osäker på fakta här men visst stämmer det?).
Det här är saker som gör att vi just nu är på väg åt fel håll i det feministiska arbetet.
När det gäller kvotering till bolagsstyrelser så är ett av argumenten att kvinnorna som blir invalda kommer att känna sig mindre värda eftersom de blivit inkvoterade - det norska exemplet visar att det är falskt.
Ett annat argument är att det är kompetensen som ska avgöra. Sure Bellman, man vill ha sådana som är lika sig själva i styrlelsen, ett underbetyg.
Ett tredje är att det är så få kvinnor som vill ha ledande positioner och där känner jag att jag skulle kunna skriva en hel bok om de inkompetenta företagsledningar som gör som man mer eller mindre alltid har gjort och har väldigt svårt att se att den som saknar rätt (läs samma) bakgrund och kompetens som det man själv har eller har specificerat, är kvalificerad, (här ligger nog en stor del av problematiken för nya svenskar att komma in på rätt nivå i arbetsmarknaden också). Vi har, anser jag, väldigt många chefer som har väldigt goda kunskaper om fel saker för att skapa en dynamisk arbetsmarknad där alla människors skiftande kvaliteter kommer till nytta. Jag förstår att många kvinnor tvekar att ta chefsjobb i dessa strukturer men att det är kvinnorna som är inkompetenta är ju bara nys, det är ju de som rekryterar som är det.
Om kvinnor "tvingas" in i styrelserna via kvotering så är det väl alldeles utmärkt för då kommer (de likadana) männen i styrelserna snart upptäcka att det var en resurs som de saknat som nu tillförts.
Orden rasslar på och jag lär återkomma om detta monster på denna sida, ska försöka få in lite mer länkar och fakta tills nästa gång, nu lämnar jag det sökandet till dig.
Idag tänkte jag nudda vid det stora slemmiga monstret stukturer för att bevara könsmaktsordningen. Jo det är sant att på pappret finns de inte längre och Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Varför ska vi då gå ännu längre och ytterligare begränsa individers och företags möjlighet att sköta sin skit som de vill.
En delad föräldraförsäkring och kvotering i bolagsstyrelser alltså.
Det är här det är dags för den klyschigaste men bästa mening som finns - Politik är att vilja.
Om vi tycker att jämställdhetsjobbet går fort nog, att det är fullt ok att män är mindre föräldralediga än kvinnor och istället kan ägna sig åt att sitta i bolagsstyrelser, då kan vi låta bli att göra något.
Om vi tycker att den feministiska grundsatsen hela lönen halva makten borde gälla så kan det vara dags att agera lite mer.
Självklart finns det strukturer inom näringsliv, politik och offentlig sektor som är föråldrade. Det känns också självklart att det ska vara kompetens som ska styra lönebildning och utnämningar. Varför är det då inte så, det finns inga formella hinder mot kvinnors och mäns fullständiga jämställdhet.
Under de senaste fyra åren har lönegapet mellan kvinnor och män ökat (en debatt som Feministiskt Initiativ på effektfullt sätt har satt fyr på). Detta gäller på makronivå, vi kan ännu inte tala om löner på individnivå, som vi egentligen borde eftersom strukturen på arbetsmarknaden är så tydlig. En av orsakerna är att män tar ut mindre föräldraledigt och när man är föräldraledig - inget jobbskatteavdrag (hemarbete räknas inte, borde det göra det? Tänk att bättra på pensionen om man tvättar fönstrena istället för att skriva blogg).
Ett otyg som också stör inkomstklyftan är att de som är ofrivilligt deltidsarbetande (oftast kvinnor) inte längre kan stämpla upp till 100% (erkänner att jag är osäker på fakta här men visst stämmer det?).
Det här är saker som gör att vi just nu är på väg åt fel håll i det feministiska arbetet.
När det gäller kvotering till bolagsstyrelser så är ett av argumenten att kvinnorna som blir invalda kommer att känna sig mindre värda eftersom de blivit inkvoterade - det norska exemplet visar att det är falskt.
Ett annat argument är att det är kompetensen som ska avgöra. Sure Bellman, man vill ha sådana som är lika sig själva i styrlelsen, ett underbetyg.
Ett tredje är att det är så få kvinnor som vill ha ledande positioner och där känner jag att jag skulle kunna skriva en hel bok om de inkompetenta företagsledningar som gör som man mer eller mindre alltid har gjort och har väldigt svårt att se att den som saknar rätt (läs samma) bakgrund och kompetens som det man själv har eller har specificerat, är kvalificerad, (här ligger nog en stor del av problematiken för nya svenskar att komma in på rätt nivå i arbetsmarknaden också). Vi har, anser jag, väldigt många chefer som har väldigt goda kunskaper om fel saker för att skapa en dynamisk arbetsmarknad där alla människors skiftande kvaliteter kommer till nytta. Jag förstår att många kvinnor tvekar att ta chefsjobb i dessa strukturer men att det är kvinnorna som är inkompetenta är ju bara nys, det är ju de som rekryterar som är det.
Om kvinnor "tvingas" in i styrelserna via kvotering så är det väl alldeles utmärkt för då kommer (de likadana) männen i styrelserna snart upptäcka att det var en resurs som de saknat som nu tillförts.
Orden rasslar på och jag lär återkomma om detta monster på denna sida, ska försöka få in lite mer länkar och fakta tills nästa gång, nu lämnar jag det sökandet till dig.
Location:Alebacken,,Sverige
14 juli 2010
Tillbaks till de ideologiska rötterna
Mona Sahlin har skrivit en ny bok, Möjligheternas land jag har inte fått chansen att läsa den ännu, den budas till mig från Göteborg imorgon. Det jag har läst är Anders Ehnmarks anmälan av boken i dag och lyssnat på några av Mona Sahlins tal det senaste halvåret (tack YouTube som ger oss stationära chansen) i förra veckan Almedalen.
Jag gillar det jag läser och hör. Jag gillar också Peter Anderssons inlägg om jämlikhet från denna kväll. För det är ju jämlikhet det handlar om, alltså ekonomisk jämlikhet, att alla medborgare i landet har liknande förutsättningar för att kunna förverkliga sina individuella drömmar med en gemensam trygghet.
Den stora finessen med ett jämlikt samhälle är att alla får fördel av det, inte bara de som har minst utan även de som har mest eller åtminstone nästan mest.
Vi lever idag i ett land där den rikaste procenten har fått (i kronor) lika stora skattesänkningar som den fattigaste fjärdedelen under vår nuvarande regering. Det är en kontraproduktiv politik.
Jämförande forskning av många av de rikaste länderna visar att det är jämlikheten som är avgörande för en rad positiva faktorer i samhället t.ex. hälsa, våld, tillit, levnadslängd m.m. när man har nått en viss grundläggande levnadsnivå. (Det materiella välståndet verkar inte heller ha med människors upplevda lyckonivå att göra enligt mätningar som jag tyvärr inte kan länka till eftersom jag har glömt var det var jag hörde det (P1 antagligen), hjälp någon?)
Det är alltså inte tillväxt i form av levnadsstandard som vi ska eftersträva i vårt land, självklart för några men inte för de allra, allra flesta. Det är istället tillväxt i så flummiga begrepp som livskvalitet som vi ska bygga. Denna tillväxt är svårare utan ekonomiska resurser och omöjlig om vi inte fördelar dem på så jämlikt sätt som möjligt, det betyder inte att alla ska få lika mycket - av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Därför måste vi jobba vidare för att också skapa ekonomisk tillväxt, för att investera i vår ökade livskvalitet.
För mig som idémänniska är det omöjligt att förstå varför borgerligheten så styvnackat kämpar mot något som är bevisat bra, den svenska modellen med generella och generösa ersättningsnivåer i våra sociala försäkringar. Det är för mig som humanist oförsvarligt att gömma tragedier bakom byråkrati och regler i system. Det är ju politikens uppgift att se till att systemets svagaste punkt är tillräckligt stark.
Det är för mig som politiskt aktiv omöjligt att förstå hur man kan försvara skattesänkningar motsvarande halva sjukvårdskostnaden, man vänder begreppet till - åt var och en som har förmåga mot var och en som har behov.
Det samhället vill jag inte vara med och skapa.
Fler progressiva bloggar på Netroots läs speciellt Storstad som sätter siffrorna på orden.
Jag gillar det jag läser och hör. Jag gillar också Peter Anderssons inlägg om jämlikhet från denna kväll. För det är ju jämlikhet det handlar om, alltså ekonomisk jämlikhet, att alla medborgare i landet har liknande förutsättningar för att kunna förverkliga sina individuella drömmar med en gemensam trygghet.
Den stora finessen med ett jämlikt samhälle är att alla får fördel av det, inte bara de som har minst utan även de som har mest eller åtminstone nästan mest.
Vi lever idag i ett land där den rikaste procenten har fått (i kronor) lika stora skattesänkningar som den fattigaste fjärdedelen under vår nuvarande regering. Det är en kontraproduktiv politik.
Jämförande forskning av många av de rikaste länderna visar att det är jämlikheten som är avgörande för en rad positiva faktorer i samhället t.ex. hälsa, våld, tillit, levnadslängd m.m. när man har nått en viss grundläggande levnadsnivå. (Det materiella välståndet verkar inte heller ha med människors upplevda lyckonivå att göra enligt mätningar som jag tyvärr inte kan länka till eftersom jag har glömt var det var jag hörde det (P1 antagligen), hjälp någon?)
Det är alltså inte tillväxt i form av levnadsstandard som vi ska eftersträva i vårt land, självklart för några men inte för de allra, allra flesta. Det är istället tillväxt i så flummiga begrepp som livskvalitet som vi ska bygga. Denna tillväxt är svårare utan ekonomiska resurser och omöjlig om vi inte fördelar dem på så jämlikt sätt som möjligt, det betyder inte att alla ska få lika mycket - av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Därför måste vi jobba vidare för att också skapa ekonomisk tillväxt, för att investera i vår ökade livskvalitet.
För mig som idémänniska är det omöjligt att förstå varför borgerligheten så styvnackat kämpar mot något som är bevisat bra, den svenska modellen med generella och generösa ersättningsnivåer i våra sociala försäkringar. Det är för mig som humanist oförsvarligt att gömma tragedier bakom byråkrati och regler i system. Det är ju politikens uppgift att se till att systemets svagaste punkt är tillräckligt stark.
Det är för mig som politiskt aktiv omöjligt att förstå hur man kan försvara skattesänkningar motsvarande halva sjukvårdskostnaden, man vänder begreppet till - åt var och en som har förmåga mot var och en som har behov.
Det samhället vill jag inte vara med och skapa.
Fler progressiva bloggar på Netroots läs speciellt Storstad som sätter siffrorna på orden.
8 juli 2010
Ojdå, tio timmar senare
Skrev sent igår - all heder åt Littorin. I morse öppnade jag www.Aftonbladet.se och helt plötsligt blev den dolda agendan en tydlig möjlighet. Snacka om att utnyttja sin familj...
Det gör lite ont i den godtrogna, Lindströmska kroppen när man inte längre kan veta bakgrunden till avhoppet. Är det för att rädda familjen eller det egna skinnet, eller är det av respekt mot de problem Reinfeldt kunde få. Vi får se vad de grävande kan få fram, tror dock att man kallt kan räkna med att Littorin inte kommer höras av något mer han har knappast något mer att vinna i offentlighetens ljus. Kan tänka mig att en och annan journalist som blev tagna på sängen igår och, liksom jag, köpte Littorin, blev lite sugna på att avslöja hela storyn som Aftonbladet kör idag. Jag lär få anledning att återkomma i ämnet.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Det gör lite ont i den godtrogna, Lindströmska kroppen när man inte längre kan veta bakgrunden till avhoppet. Är det för att rädda familjen eller det egna skinnet, eller är det av respekt mot de problem Reinfeldt kunde få. Vi får se vad de grävande kan få fram, tror dock att man kallt kan räkna med att Littorin inte kommer höras av något mer han har knappast något mer att vinna i offentlighetens ljus. Kan tänka mig att en och annan journalist som blev tagna på sängen igår och, liksom jag, köpte Littorin, blev lite sugna på att avslöja hela storyn som Aftonbladet kör idag. Jag lär få anledning att återkomma i ämnet.
- Posted using BlogPress from my iPhone
7 juli 2010
Vad snackar de om?
Efter fyra dagar och stenhård uppladdning liknar Almedalsveckan, för en enkel intresserad, mer en branschmässa än en plats för förändring. På ett sätt är det lite synd att så mycket krut läggs på denna vecka och de osäkra väljarna blir nog inte särskilt mycket klokare av de mängder av budskap som sänds denna vecka.
Ett uppenbart problem är att väldigt mycket fokus läggs på hur saker sägs och mottas, analyserna av de djupare konsekvenserna av förslag och utspel får anstå eller hamnar i skymundan, (liksom i den största delen av nyhetsmedierna vilken vardag som helst).
Törsten efter stories snarare än politik tog dessutom extra fart idag efter Littorins dramatiska avsked (all heder åt Littorin, hans smärta kändes genom radiovågorna) En story om politikern i media, där "god" media ställer "viktiga" frågor om "ond" media, kan nästan inte bli mer ultimat. Om man inte vill ha svar på frågor om den faktiska politiken förstås.
Men eftersom alla aktörer verkar ganska nöjda med att vara överens om att man inte är överens, så blir det väl så här, varför man inte är överens? Det vet du väl, de har ju fel. Hur jag vet det? ...
Hursomhelst är jag överens för jag har läst "Jämlikhetsanden" och den berättade att ett så jämlikt samhälle som möjligt är det bästa och i min värld kan det bara betyda att vi inte kan vänta med att byta regering!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Ett uppenbart problem är att väldigt mycket fokus läggs på hur saker sägs och mottas, analyserna av de djupare konsekvenserna av förslag och utspel får anstå eller hamnar i skymundan, (liksom i den största delen av nyhetsmedierna vilken vardag som helst).
Törsten efter stories snarare än politik tog dessutom extra fart idag efter Littorins dramatiska avsked (all heder åt Littorin, hans smärta kändes genom radiovågorna) En story om politikern i media, där "god" media ställer "viktiga" frågor om "ond" media, kan nästan inte bli mer ultimat. Om man inte vill ha svar på frågor om den faktiska politiken förstås.
Men eftersom alla aktörer verkar ganska nöjda med att vara överens om att man inte är överens, så blir det väl så här, varför man inte är överens? Det vet du väl, de har ju fel. Hur jag vet det? ...
Hursomhelst är jag överens för jag har läst "Jämlikhetsanden" och den berättade att ett så jämlikt samhälle som möjligt är det bästa och i min värld kan det bara betyda att vi inte kan vänta med att byta regering!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Location:Alebacken,,Sverige
5 juli 2010
Balans och tid - ett inlägg åt det personliga hållet
Efter att under det senaste åren ha upplevt att något i mitt liv gick snett, att jag inte var på banan, att mitt stora engagemang dels krymte och dels var engagerat i "fel" saker, till den grad att jag i det närmaste tog slut, så har jag fått göra helt om och nu försöker jag dels att hitta mitt rätta yrkesjag men inte minst hitta hur detta ska gå ihop med familjeliv och socialt liv.
En del är naturligtvis att kunna ha den stora förmånen att i lugn och ro kunna fundera på frågan; vad gör vi nu då? Inte alla har den förmånen, för andra så är stressen över den ekonomiska och sociala situationen vid omställning eller vid stressrelaterad sjukdom så stor att man inte orkar ta tag i det som orsakar stressen från början. Jag har en ekonomisk uppgörelse och en spännnande uppgift i valrörelsen som till nästan 100% tar bort denna stress från mig.
När jag funderar på min framtid är jag nästan säker på att det kommer vara en av mina uppgifter i fortsättningen att hjälpa folk i liknande typ av situation som jag levde i vintras, hur vet jag inte ännu, om det blir via politiken, ledarutveckling eller en annan väg. Eftersom vi i Sverige mer lever i en andlig fattigdom än en faktisk, fysisk så är ju ämnet åt det flummiga hållet men jag håller på att samla idéer och exempel på att ultraproduktivtet är kontraproduktivt, vi måste vara nöjda och behövda för att kunna prestera på högsta nivå.
Ett kort exempel från Jämlikhetsanden är att experiment med elever ur socialt svaga grupper visat att de presterar bättre när de inte vet om de blir bedömda och jämförda med andra än när de fått veta det. Prestationen för elever i priviligierade grupper ändrades inte.
Jag har är säker på att när jag hittar min väg så kommer jag att vara tillräckligt bra på det jag bestämt mig för att göra så att jag kan ta min del av familjeförsörjningen, är jobbet en del av passionen så blir det så för de flesta. Jag har också lovat mig att alltid försöka undvika att bli beroende av mina svaga sidor. Jag kommer aldrig bli en säljare av annat än idéer, inte heller en traditionell chef.
Jag har också lovat mig själv att aldrig hamna i den situationen då familjelivet känns som en belastning igen, det måste vara en plats där kreativitet, glädje och ro ska finnas, som det gör nu i sommarstugan med barnen sovande bakom ryggen.
Peace out!
Läs progressiva bloggar på Netroots, även om världen utanför Almedalen.
En del är naturligtvis att kunna ha den stora förmånen att i lugn och ro kunna fundera på frågan; vad gör vi nu då? Inte alla har den förmånen, för andra så är stressen över den ekonomiska och sociala situationen vid omställning eller vid stressrelaterad sjukdom så stor att man inte orkar ta tag i det som orsakar stressen från början. Jag har en ekonomisk uppgörelse och en spännnande uppgift i valrörelsen som till nästan 100% tar bort denna stress från mig.
När jag funderar på min framtid är jag nästan säker på att det kommer vara en av mina uppgifter i fortsättningen att hjälpa folk i liknande typ av situation som jag levde i vintras, hur vet jag inte ännu, om det blir via politiken, ledarutveckling eller en annan väg. Eftersom vi i Sverige mer lever i en andlig fattigdom än en faktisk, fysisk så är ju ämnet åt det flummiga hållet men jag håller på att samla idéer och exempel på att ultraproduktivtet är kontraproduktivt, vi måste vara nöjda och behövda för att kunna prestera på högsta nivå.
Ett kort exempel från Jämlikhetsanden är att experiment med elever ur socialt svaga grupper visat att de presterar bättre när de inte vet om de blir bedömda och jämförda med andra än när de fått veta det. Prestationen för elever i priviligierade grupper ändrades inte.
Jag har är säker på att när jag hittar min väg så kommer jag att vara tillräckligt bra på det jag bestämt mig för att göra så att jag kan ta min del av familjeförsörjningen, är jobbet en del av passionen så blir det så för de flesta. Jag har också lovat mig att alltid försöka undvika att bli beroende av mina svaga sidor. Jag kommer aldrig bli en säljare av annat än idéer, inte heller en traditionell chef.
Jag har också lovat mig själv att aldrig hamna i den situationen då familjelivet känns som en belastning igen, det måste vara en plats där kreativitet, glädje och ro ska finnas, som det gör nu i sommarstugan med barnen sovande bakom ryggen.
Peace out!
Läs progressiva bloggar på Netroots, även om världen utanför Almedalen.
1 juli 2010
Dirty Campaining - eller vem är rädd för vargen?
Riksmedia har i dagarna upptäckt det som vi redan egentligen visste, moderater bidrar aktivt till att sprida förtalsliknande uppgifter om Mona Sahlin, de brukar säga att det är på skoj.
Jag är helt säker på att sossar har gjort liknande om Reinfeldt, Borg och Bildt, det är lätt att skruva till saker ett extra varv ibland.
Skillnaden är att "mosa Mona" kampanjen är så aktiv att den nästlar sig in under skinnet på folk. Undersökningar visar att Mona Sahlin har lägre förtroende än Fredrik Reinfeldt. Jag har bland vänner stött på åsikten att - Jag röstar inte S så länge Mona är partiledare.
So f-n what!
Min självpåtagna uppgift och många andras, är att visa att vi inte kan vänta på att få en socialdemokratiskt ledd rödgrön regering. Jag gillar Mona Sahlin men för min del hade man kunnat sätta grodan Skurt som partiledare och jag hade ändå röstat på socialdemokraterna, så länge vi pratar politik så vinner vi, det vet vi och det vet tyvärr borgarna också, därför dröjer de med besked om sin politik till "efter sommaren", därför välkomnar de SIFO och andra opinionsinstitut att mäta förtroenden.
För så länge vi håller på att försvara Sahlin så hinner vi inte prata politik och rent spel kommer inte att bli en mängdvara i denna valrörelse om inte rapporteringen handlar mer om politik och mindre om person i fortsättningen. Vi vet att de borgerliga har haft besök av George W Bush:s konsult för kampanjen. W var ju ockå expert på att gå till val utan andra frågor än skattesänkningar.
Idén om en presidentvalskampanj med allt vad det innebär av glamour och fula tricks verkar bita sig fast i svensk gammelmedia. Väljarna är å andra sidan fortfarande mer intresserad av politik än person och det finns gott om konflikter i politiken om man orkar leta, t.ex. vad man vill använda skattepengar till, välfärdsfrågor, utbildnngsfrågor, kärnkraft, infrastruktur, finanspolitik ... Och snälla, snälla politiska kommentatorer, låt bli att på KG Bergströmskt manér prata om att "Reinfeldt" har problem med välfärdspolitiken eller framförallt att "Mona" har problem med samarbetet med V. Det är i och för sig adrenalinhöjande men jag hade hellre lyssnat på en beskrivning av politiken än om politiken som en persons ansvar. Vi väljare är värda bättre!
Starka röster om sakfrågor hittar du på Netroots
Inte minst på Storstadsbloggen
Jag är helt säker på att sossar har gjort liknande om Reinfeldt, Borg och Bildt, det är lätt att skruva till saker ett extra varv ibland.
Skillnaden är att "mosa Mona" kampanjen är så aktiv att den nästlar sig in under skinnet på folk. Undersökningar visar att Mona Sahlin har lägre förtroende än Fredrik Reinfeldt. Jag har bland vänner stött på åsikten att - Jag röstar inte S så länge Mona är partiledare.
So f-n what!
Min självpåtagna uppgift och många andras, är att visa att vi inte kan vänta på att få en socialdemokratiskt ledd rödgrön regering. Jag gillar Mona Sahlin men för min del hade man kunnat sätta grodan Skurt som partiledare och jag hade ändå röstat på socialdemokraterna, så länge vi pratar politik så vinner vi, det vet vi och det vet tyvärr borgarna också, därför dröjer de med besked om sin politik till "efter sommaren", därför välkomnar de SIFO och andra opinionsinstitut att mäta förtroenden.
För så länge vi håller på att försvara Sahlin så hinner vi inte prata politik och rent spel kommer inte att bli en mängdvara i denna valrörelse om inte rapporteringen handlar mer om politik och mindre om person i fortsättningen. Vi vet att de borgerliga har haft besök av George W Bush:s konsult för kampanjen. W var ju ockå expert på att gå till val utan andra frågor än skattesänkningar.
Idén om en presidentvalskampanj med allt vad det innebär av glamour och fula tricks verkar bita sig fast i svensk gammelmedia. Väljarna är å andra sidan fortfarande mer intresserad av politik än person och det finns gott om konflikter i politiken om man orkar leta, t.ex. vad man vill använda skattepengar till, välfärdsfrågor, utbildnngsfrågor, kärnkraft, infrastruktur, finanspolitik ... Och snälla, snälla politiska kommentatorer, låt bli att på KG Bergströmskt manér prata om att "Reinfeldt" har problem med välfärdspolitiken eller framförallt att "Mona" har problem med samarbetet med V. Det är i och för sig adrenalinhöjande men jag hade hellre lyssnat på en beskrivning av politiken än om politiken som en persons ansvar. Vi väljare är värda bättre!
Starka röster om sakfrågor hittar du på Netroots
Inte minst på Storstadsbloggen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)