Efter att under det senaste åren ha upplevt att något i mitt liv gick snett, att jag inte var på banan, att mitt stora engagemang dels krymte och dels var engagerat i "fel" saker, till den grad att jag i det närmaste tog slut, så har jag fått göra helt om och nu försöker jag dels att hitta mitt rätta yrkesjag men inte minst hitta hur detta ska gå ihop med familjeliv och socialt liv.
En del är naturligtvis att kunna ha den stora förmånen att i lugn och ro kunna fundera på frågan; vad gör vi nu då? Inte alla har den förmånen, för andra så är stressen över den ekonomiska och sociala situationen vid omställning eller vid stressrelaterad sjukdom så stor att man inte orkar ta tag i det som orsakar stressen från början. Jag har en ekonomisk uppgörelse och en spännnande uppgift i valrörelsen som till nästan 100% tar bort denna stress från mig.
När jag funderar på min framtid är jag nästan säker på att det kommer vara en av mina uppgifter i fortsättningen att hjälpa folk i liknande typ av situation som jag levde i vintras, hur vet jag inte ännu, om det blir via politiken, ledarutveckling eller en annan väg. Eftersom vi i Sverige mer lever i en andlig fattigdom än en faktisk, fysisk så är ju ämnet åt det flummiga hållet men jag håller på att samla idéer och exempel på att ultraproduktivtet är kontraproduktivt, vi måste vara nöjda och behövda för att kunna prestera på högsta nivå.
Ett kort exempel från Jämlikhetsanden är att experiment med elever ur socialt svaga grupper visat att de presterar bättre när de inte vet om de blir bedömda och jämförda med andra än när de fått veta det. Prestationen för elever i priviligierade grupper ändrades inte.
Jag har är säker på att när jag hittar min väg så kommer jag att vara tillräckligt bra på det jag bestämt mig för att göra så att jag kan ta min del av familjeförsörjningen, är jobbet en del av passionen så blir det så för de flesta. Jag har också lovat mig att alltid försöka undvika att bli beroende av mina svaga sidor. Jag kommer aldrig bli en säljare av annat än idéer, inte heller en traditionell chef.
Jag har också lovat mig själv att aldrig hamna i den situationen då familjelivet känns som en belastning igen, det måste vara en plats där kreativitet, glädje och ro ska finnas, som det gör nu i sommarstugan med barnen sovande bakom ryggen.
Peace out!
Läs progressiva bloggar på Netroots, även om världen utanför Almedalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar