Överlevde du din arbetsvecka?

Varje vecka dör en person på jobbet.
Idag kl. 12 har LO uppmanat alla arbetsplatser att hedra dessa med en tyst minut kl. 12.
Jag hoppas att många, många deltog i denna tysta och värdiga manifestation.
Min hederbetygelse är detta inlägg.
För att det ska bli färre som dör på jobbet i framtiden så är det mycket som måste förändras. Attityder, säkerhetsutrustning, arbetssituationen i stort. För även om en i veckan inte låter särskilt mycket så döljer varje död person tiotals skadade.
Varje skadad döljer tiotals andra som dör varje år pga yttre faktorer på sin arbetsplats t.ex. via skador på luftrör och annat.
Detta mörkertal accentueras av att den psykosociala arbetsmiljön för tusentals människor skapar problem med stress, trötthet och depression som följd.
Vad kan vi då göra?
Vi kan i motsats mot vår regering agera politiskt eftersom insikten om att friska människor kostar samhället mindre och deras arbete ger mer borde vara allmän.
Detta gör vi genom att återupprätta arbetslivsforskningen och öka arbetsmiljöverkets resurser.
Vi kan också se till att ledarskapet och arbetssituationen premierar säkerhet och försiktighet framför chansningar. De som dör på jobbet är ofta ganska unga män i kända riskbranscher. Eftersom vi vet detta så vet vi också var arbetsgivarnas insatser bör koncentreras.
Men eftersom en sådan utveckling och ett sådant handlande skulle gå på tvärs med vår nuvarande regerings alla åtgärder är detta ytterligare ett område där socialdemokraterna har ett digert uppdrag från 2014 och framåt.
LO- Mitt Sverige
Arbetet
Göran Johansson
- Posted using BlogPress from my iPad

Ett individuellt kontrakt - rätt håll på en lång väg!

Jag tog idag del av den presskonferens där socialdemokraterna presenterade ett förslag för ungdomskontrakt.
Själva förslaget kan ni läsa här.
För mig är det här rätt väg att gå även om jag tycker att självaste Mr Lövfen är lite onödigt noga med att påpeka kravet om "anställningsbarhet" hos individen. Ett kontrakt förutsätter ju en insats från båda parter.
Invändningen är dock bara på retoriken, inte på förslaget.

Det jag framförallt gillar är att man väljer att ta en liten del av de pengar som idag smetas ut över alla unga som redan har jobb i form av sänkt arbetsgivaravgift. En politik som i första hand leder till bättre marginaler hos arbetsgivaren och i andra hand att den ungdom som redan har ett jobb kanske kan vara lite tryggare. Några fler jobb ger det inte.

Dessa pengar kommer nu att användas för att skapa individuella kontrakt för de unga som inte har gymnasiekompetens, så att de får förutsättningar att plugga färdigt. Det är nära nog är en förutsättning på dagens arbetsmarknad för att få jobb. Den som bara har grundskola har en ytterst begränsad arbetsmarknad.

För att visa den statistiska vikten av att ha en gymnasieutbildning ska jag visa två grafer ur LOs rapport full sysselsättning.
Den första visar hur det går på gymnasiet utifrån resultatet i grundskolan:

Den andra visar utbildningsbakgrunden hos unga som fick ekonomiskt bistånd (socialbidrag) 2007 och 2008.

Totalintrycket av dessa grafer är att det är livsviktigt att klara gymnasiet men också att den bästa förutsättningen att göra det är att lyckas hyfsat bra i grundskolan. Att socialdemokraterna nu vill hjälpa de som inte riktigt klarat dessa båda steg (det är många!) är inte bara bra för de individerna utan en förutsättning för fortsatt utveckling av Sverige.

Nästa steg blir då självklart att på allvar ta tag i grundskolan och då krävs det faktiskt ett rejält lyft från de åtta punkter som Ibrahim Baylan presenterade för ett tag sen. Målen är rätt men verktygen trubbiga. Det behövs ett betydligt större samarbete med både barn och vuxna i skolan och skolfolket i kommunerna för att bättre förstå de förutsättningar som måste förändras för att snabbt förbättra skolans resultat. Jag är inte pedagog själv så jag ska inte ge mig in i de vattnen men en grundförutsättning som måste till är förståelsen och tron på att alla som är i skolan kan och ska klara den.

Martin Moberg, Peter Johansson, Jonas Cronert, Unionen opinion, Alexandra Einerstam, Peter Högberg, Halland(s)bloggen, Roger Jönsson
GP, Arbetet, ETC, SR, AB, BT, DN, SVT, Dagens Arena, DI,

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Varför kan vi inte anställa de arbetslösa istället?

Varje år kostar arbetslösheten staten och kommunerna enorma summor.
Samtidigt går samhället miste om en väldig massa skatteintäkter.

Detta har regeringen bestämt att det privata näringslivet ska råda bot på genom att de får kraftiga och generella subventioner.
Det finns dock ett stort problem med den modellen. Den utarmar samhället på resurser som bättre behövs på andra ställen i ekonomin.

Jag vill nu presentera ett förslag.
Varför inte lägga de dryga 25 miljarder om året som regeringen betalar ut genom olika subventioner direkt till företag på att anställa arbetslösa istället. I vården, i skolan, i omsorgen.
Det skulle direkt skapa andra effekter i samhället som ökad konsumtion, både av offentliga aktörer och privatpersoner.
Jag inser att vi inte kan bygga ett samhälle enbart på offentlig konsumtion. Det behövs privata intressen för att tillväxt ska vara möjlig. Att samhället kan driva på utvecklingen för det privata näringslivet är för mig också ganska självklart.

Om vi räknar lite snabbt och lätt så har regeringen direkt subventionerat företag med ca 25 miljarder i årets budget. Utan att röra de av medelklassen så omhuldade jobbskatteavdragen skulle vi kunna anställa ungefär 50 000 personer i offentlig sektor, med riktiga villkor.
Om vi dessutom börjar nalla lite på de miljarder som staten smugit tillbaks från Arbetsförmedlingen och A-kassorna så har vi nästan lika många till.
Pengarna staten snor från sjukförsäkringen vill jag nog hellre att de används för att stötta de sjuka än till att anställa så dem vill jag inte röra.

Är det naivt att tro att om man ökar köpkraften hos 50 000- 100 000 människor lyckas öka den privata konsumtionen och att man därmed kan anställa fler inom det privata näringslivet?

Jag kan tänka mig att de som behöver utbildningsinsatser innan de kan börja jobba i det offentliga får en lägre lön under studieperioden men att målet ska vara att man när man tar plats på arbetsplatsen är en på alla sätt fullvärdig och välkommen resurs.

Vad tror ni?

Storstad, Ola Möller, Martin Moberg, Peter Andersson
GP, GP, GP, DI, NWT, Folket, SvD

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Coacha mig till Fas 3

Söndagen kunde börjat bättre, det som brukar vara en mysig stund i hemmets lugn stördes av den där ilskan inför hur illa regeringens arbetsmarknadspolitik.
Det var det här reportaget jag läste, där står bl.a.:

"I verkligheten finns inga bevis för att den dyrbara satsningen på jobbcoacher haft någon effekt." 

Det är alltså återigen miljarder som spenderats på att berika företag istället för att faktiskt bidra till att människor får jobb, något som t.ex. en utökad satsning på arbetsmarknadsutbildning eller mer individuella insatser skulle ge. Om arbetsförmedlingen fick mandatet att hjälpa den enskilde på det sätt man bäst tror gynnar hens chanser att få jobb, antingen genom praktik, utbildning eller subventionerad anställning, eller hela paketet, så skulle vi slippa se miljarder återbetalas till staten och satsningar ge intäkter till företag istället för jobb för individer.

Vi är alltså i ett läge där den arbetslöse kan få en coach, som inte gör någon skillnad - men får bra betalt, om man inte lyckas få jobb (på egen hand), så hamnar man i Fas 2 där arbetspraktik alltför sällan leder till anställning och slutligen i Fas 3 där 85% av deltagarna förvaras och deras möjligheter till anställning sällan förbättras, meningslöshet är en vanlig beskrivning av tillvaron i Fas 3.

Det är tyvärr så att i dagens läge är det (hyfsat) gott om jobb men ont om människor som kan ta dem. Att i det läget bara satsa på att göra människor mer motiverade att jobba istället för att satsa på att göra dem mer kompetenta att ta de jobb som finns. Jag citerar Tobias Gerdås (LO) från Twitter:

"vi behöver bättre AF, mer bristyrkesutbildning, kunskapslyft och bättre grundskola o gymnasium."

Att i detta läge lägga tiotals miljarder på åtgärder som inte fungerar, istället för på att utbilda vår befolkning, är ett sånt fruktansvärt slöseri både med mänskliga och statliga resurser.

På ämnet: Martin Moberg, Leine Johansson, Eva Hillén Ahlström
SR, AB, GP, TV4, GP

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Upplåter härmed lite utrymme till hämningslös marknadsföring, gör det du också och vaccinera 95 barn.

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Foto: © UNICEF/Asselin   

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Herregud vad dåliga de är!

Jag har börjat skriva på ett inlägg flera gånger denna veckan.
Rubriker ni missat är:

• Passiviteten är taktik från regeringen?
• Regeringen har otur med verkligheten?

Ni har också sluppit en kritisk analys av socialdemokratisk kommunikation på DN Debatt.

Men nu blir det bloggat av och jag får tacka Hillevi Engström som skickar mig över ilskevallen in i print-mode.

Anledningen är en debattartikel som publicerades i GP i morse.
Där säger hon att regeringen har klarat arbetslösheten bra och att det är därför Arbetsförmedlingen har lämnat tillbaks nära 18 miljarder kr.
I nära nog samma andetag skryter moderata riksdagsledmöter med att regeringen minsann satsat 1,2 miljarder extra på arbetsförmedlingen

På DN Debatt 20 september skriver Arbetsmarknadsministern, tillsammans med Finansministern och Statsministern att

Arbetsförmedlingen förstärks med totalt 1,2 miljarder kronor 2012. Vi vill se förstärkt stöd och förmedling till dem som drabbats av eller riskerar långtidsarbetslöshet.

Denna förstärkning behövdes alltså egentligen inte eftersom Arbetsförmedlingen betalat tillbaks en massa pengar.

Samtidigt är det bara 3 av 10 som får ersättning från A-kassan, det är över 30 000 i fas 3 och långtidsarbetslösheten, även bland unga stiger snabbt. Det finns alltså för Arbetsförmedlingen att jobba med, om de bara fått använda sina tilldelade resurser fritt.

Istället agerar regeringen som en dålig chef och lägger sig i så mycket att bara precis det de säger blir gjort, arbetsförmedlingens möjligheter till lokala varianter och det som verkligen behövs, rejäla (reella) åtgärder på individnivå får stå tillbaka för stuprörsliknande program och ineffektiva åtgärder som coachning och inte minst meningslösheten i fas 3.

Dessutom försöker Engström lägga delar av ansvaret för långtidsarbetslöheten på företagen. Nog stämmer det att vägen in för den som inte kan vara 100% 100% av tiden antagligen blivit svårare men då har väl ändå regeringen ansvar att stimulera företagen till att anställa denna typ av personer, istället för att skyffla över ansvaret på dem.

Den totala bilden av Engström och hennes gäng i regeringen börjar framträda allt tydligare. Det finns bara en sak som regeringen gör väldigt bra; snackar.
Allt annat är mer eller mindre dåligt, arbetsmarknadspolitiken, infrastrukturpolitiken, försvarspolitiken, bostadspolitiken, socialförsäkringarna, kulturpolitiken, regionalpolitiken osv.

Regeringens plan verkar nu vara en väldigt konstig sådan - de ställer frågan vad Socialdemokraterna ska göra 2014!
Det är nu åtgärder behövs för att stoppa dräneringen av kommunernas ekonomi, att skapa möjligheter för unga att få fastare grepp på arbetsmarknaden, att förbättra villkoren för de arbetslösa i allmänhet, att stimulera företagande och innovationer och möta lågkonjunktur med stimulans istället för passivitet.
Anders Borgs teori om att bromsa i uppförsbacke och gasa i nedförsbacke håller på att förändra vår offentliga ekonomi på ett drastiskt sätt.

Den konspiratoriska delen av mig tror att detta är medvetet. När Socialdemokraterna får chansen igen så är förutsättningarna att driva en traditionellt socialdemokratisk politik så dåliga att ett misslyckande är givet. Så illa tror jag ändå inte att det är utan jag tror att regeringens passivitet är resultatet av att de tror att det är rätt väg att skapa det Sverige de vill ha. Problemet är att det inte är ett Sverige som majoriteten av svenskarna ställer upp på och därför blir taktiken att säga en sak och sen inte göra något så uppenbar.

Arbetet, Arbetet
Utredarna, Annika Högberg, Martin Moberg, Annarkia

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Hur lågt kan vi gå?

Såg igår kväll ett inslag på Aktuellt om en kvinna i Bangladesh som tillverkar kläder till bl.a. den svenska klädjätten H&M och deras konkurrenter.

Hon tjänar 325 kr - per månad.

Även om förhållandena i den fabrik hon arbetar verkade vara ok så kan hon ändå inte försörja sig själv på sin lön. Se inslaget här:

 

"för att klara mat, hyra och skola behöver hon 870 kr i månaden"

Lönen sätts inte av H&M - H&M vill bara ha "- den bästa dealen." Att den bästa dealen innebär att tillverkningen sker i låglöneländer där arbetarna inte har råd med elektricitet eller att köpa kläder till sig själv och sina barn - det är inte viktigt för H&M så länge inte barnen arbetar själva och förhållandena på arbetsplatsen är ok. Det är vad jag kallar CSR det!

I samma veva som Aktuelltreportaget sändes slöt Handels ett nytt avtal som ger de butiksanställda i Sverige 710 kr mer i månaden, eller drygt två Bangladeshiska månadslöner.

Nu vill jag vara extra tydlig med att påpeka att Handelsanställdas löner och anställningsvillkor, åtminstone bland de kvinnodominerade butiksanställda är usla och att de 710 kronorna i väldigt många fall kommer att reduceras av deltidstjänster.

Inte heller i Sverige vill H&M nämligen att de anställda ska tjäna tillräckligt mycket för att kunna försörja sig själva och sin familj. Orimligt menar Svenskt Näringliv. 

Att H&M gjorde en nätt liten vinst på 15 miljarder 2012 ska kanske bara viskas om. Den lilla vinsten som innebär att varje anställd genererar närmare 160 000 kr per person i vinst till företaget. För att de 2600 arbetarna i fabriken i Bangladesh ska få så att de klarar sig skulle det kosta 17 miljoner om året, för 17 miljoner om året skulle H&M betala lön så att arbetarna klarar sig på hundratals motsvarande fabriker, och ändå ha vinstpengar kvar att ta ut.

Nu är inte det här bara klädföretagens fel. Vi som konsumenter har också ett stort ansvar när det gäller vad vi kräver av dem som konkurrerar med priset i första hand. Idag är det så att de som får minska sina förväntningar och möjligheter är de som är längst ner i näringskedjan. Det kanske är de som är lite längre upp som ska sluta dra ifrån istället?

Summan är ändå dubbel. Ska vi i väst kunna fortsätta köpa billiga kläder och företagen ska fortsätta att generera vinster så måste produkterna produceras av människor med väldigt låga löner och säljas av människor med låga löner. 

Under 1900-talet producerade svenska arbetare inom TEKO-industrin svenska kläder. När deras löner blev högre flyttades produktionen ut i Europa, nu är produktionen i Asien, snart kanske den flyttar till Afrika. För att uppnå en bättre balans i det globala arbetslivet så är förutsättningen att löneskillnaderna minskar. Är vi villiga att ta konsekvenserna av det här i väst?

Den gamla hederliga LO-tidningen, numera Arbetet gjorde ett mycket läsvärt reportage på detta ämne för ett par månader sedan.

Arbetet, 

Martin Moberg, Peter Johansson

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

De är genomskådade!

Om ni vill veta vad den moderatdominerade Alliansregeringen kommer att säga de närmaste månaderna så ska ni få det nu:

1. Socialdemokraterna måste svara på vem de ska regera med.
2. Ungdomsarbetslösheten är ett problem men det är inte så stort som man säger.

Svaret på fråga 1. är att det måste de inte alls. (även om Ulf Bjereld försöker) Under väldigt många år regerade Socialdemokraterna själva och i olika konstellationer mot mitten. Aldrig var det nödvändigt att ställa två block mot varandra.
I sammanhanget rekommenderas varmt Alliansfritt Sveriges analys.

Svaret på fråga 2 är att det är det visst.
Den alternativa verkligheten slår till igen och istället för att komma med svar på hur man ska lösa problem så trixas det med siffrorna när det gäller ungdomsarbetslösheten. Nu har man nämligen upptäckt att det är en stor andel studerande i siffrorna.
Det borde man veta eftersom det var borgarna som ville börja räkna på det här sättet inför 2006. Då var det viktigt för dem att visa på en stor arbetslöshet, nu är det viktigt för dem att visa att även om den är stor så är den inte så stor...

65 000 unga inskrivna på arbetsförmedlingen. Enligt Ungdomsstyrelsen ytterligare 40000 som varken jobbar eller studerar men inte heller söker jobb. Ingen av siffrorna är något man skojar bort i en handvändning.

Att många heltidsstudenter inte får extrajobb är kanske inget jätteproblem i dagens läge och det kanske är ok att avfärda dem.  Det är då mycket värre att det finns ett stort mörkertal, framförallt bland de som är långt från arbetsmarknaden som varken jobbar, studerar, söker jobb eller socialbidrag. De finns inte i statistiken men de finns. Det största utanförskapet är det som inte ens går att räkna på.

Ungdomsarbetslösheten är oavsett om den är jättestor, vilket statistiken och oppositionen visar, eller inte så stor, vilket regeringen hävdar, inte en synvilla. Den är verklig och den är otäck för de negativa konsekvenserna av att unga inte får fäste på arbetsmarknaden sprider sig långt bortom de personliga, det är hot mot fundamenten av välfärden.

Westerholm, Johansson, Norlin, Karlsson

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Positivt tänkande

Håller på och läser en bok med massor av exempel på studier av hur mycket bättre det går för människor om de tror att det ska gå bra. (The happiness advantage av Shawn Achor.)
Hela tiden ringer det ett ordspråk i mitt huvud:

Ur kaos kom en röst som sade:
"Le och var glad ty det kunde vara värre". Så jag log och var glad - och det blev värre.

Glad påsk!

Dags för färg i betongen Löfven

Nog finns den där, känslan av tillförsikt, av tro på en eller ett par valsegrar 2014. Jag tror på en stark framtid för Socialdemokraterna.
Det finns dock ett hål Håkan Juholt lämnat efter sig. Han talade om högre ambitioner, om att ge människor vingar.
Nu talar vi om att förändra utan att det ska märkas och att ge människor jobb.
Regeringen ska vi inte tala om, den fortsätter att förminska människor och talar om sin ekonomiska modell som en absolut, helig och oomkullrunkelig sanning. Vilket inte bara är falskt, det är också antiintellektuellt.
När jag får mothugg på min naiva världsbild där det som skiljer människor åt är förutsättningar, ingenting annat, så är det ofta uppfattningen att människor är sig själva närmast som förs fram. Att solidaritet är en chimär.
I min värld är egenintresse och allmänintresse inte motsatser, allmänintresset är ett egenintresse. Det som är bra för de flesta är också bra för var och en.
Jag förväntar mig inte att Stefan Löfven ska bli en Gandhi men jag hoppas att han snart visar intresse för och sporrar den ideologiska utveckling vårt parti behöver. Idag är den laddade frågan om vinst i välfärden den enda ideologiska diskussion som finns, det borde finnas fler.
Om vi ska satsa på ren faktakunskap eller personlig utveckling i skolan? Om det är rimligt att de allra flesta behöver inkomstförsäkring och en privat pensionsförsäkring för att kunna upprätthålla sin levnadsstandard vid arbetslöshet eller pension?
Om vad som är viktigast, att förhindra klimatförändringar eller att satsa på ett militärt försvar?
Jag vill se och höra en utökad diskussion om kulturens möjligheter, om människors värde i andra termer än ekonomiska, om glädjen i ny kunskap och det berikande i mångfald.
Jag hör idag bara den klassiska betongblandaren mullra, det är hög tid att slänga i lite färg i smeten. Först då är vi ett modernt parti.
Westerholm om en rätt misslyckad pensionär.
Netroots
- Posted using BlogPress from my iPad

Reinfeldt och sågen

I dagens DN kan man läsa en öppenhjärtig intervju med Fredrik Reinfeldt där han sågar sin egen regerings politik. Samtidigt levereras inga alternativ.
Statsministern:

Om lönekostnaderna skulle vara rätt medicin borde resultatet av den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar ha varit större, resonerar statsministern.

– Jag tror helt enkelt inte på den här idén med att sänka löner. I så fall så borde vi redan ha sett detta eftersom vi kraftigt har sänkt kostnaderna.

Om inget samband mellan sänkta kostnader och sänkt arbetslöshet finns så måste man alltså göra arbetskraften mer kompetent och företagen mer konkurrenskraftiga.
Regeringens svar - sänkt restaurangmoms:

Årets stora satsning för att få ner ungdomsarbetslösheten är halveringen av restaurangmomsen för att skapa fler jobb.

Det finns en sak i intervjun som Reinfeldt pekar på och som är ytterst relevant. Det är att arbetslösheten är som högst bland de som inte är födda i Sverige. Reinfeldts lösning är mindre kvalificerade jobb.
Det är i mina ögon ett hån mot en grupp av människor som har precis lika skiftande förutsättnignar som de som råkar vara födda i Sverige.

Reinfeldt pekar mot ett utbildningsunderskott och där har han rätt. Den enskilt viktigaste faktorn för att få fäste på arbetsmarknaden är att du har en gymnasieutbildning. Då är det väl det vi ska se till att alla som bor i Sverige ska få förutsättning att få - istället för subventionerade låglönejobb?
Aktuell politik, Aurora, Ulricehamnsbloggen, Martin Moberg, Unionen opinion, Peter Johansson

AB, SVT, Exp, DI, GP,

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Till salu: girig medelklass

Jodå, nog blev det måndag och medan den stora samhällsmaskinen rullar igång utanför de vårtvättade kontorsfönstren sitter jag här och funderar på politisk taktik och en historisk sanning.

Sanningen är att stora politiska reformer ska göra nytta för de breda folklagren. Det här var något socialdemokraterna fattade, begrep och förstod redan på Erlanders (och möjligen innan dess) tid. 

Socialdemokraternas smala lycka var att borgarna inte hade begripit detta. Före 2006.

Nu vet vi vad en girig medelklass kostar, fyra jobbskatteavdrag och nära 8% arbetslöshet senare.

Det handlar om en djävulskt smart fördelningspolitik. De som jobbar har tjänat på den i formen mer pengar i lönekuvertet. 

Det räcker så.

Den senaste stora reformen som socialdemokraterna genom Göran Persson sjösatte är maxtaxa på dagis. Vad har den för resultat? Mer pengar i plånboken för de som jobbar.

Vi kan fortsätta men alla reformer som anses lyckade ger kanske inte direkt ger mer pengar i plånboken. En semestervecka till, ett ROT- eller RUT-avdrag de ger en annan känsla, en känsla av att samhället underlättar för dem. Att samhället förstår vilka behov som en medelklassfamilj kan ha.

Den stora skillnaden mellan en borgerlig fördelningspolitik och en socialdemokratisk är alltså  inte att medelklassen tjänar på den, det gör den hursomhelst. Den stora skillnaden är vem mer än medelklassen som gör det. Sedan 2006 (egentligen sen 90-talskrisen) är det de som har det ännu bättre ställt. Frågan är om medelklassen bryr sig om det så länge reformerna säkrar en materiell och högst personlig välfärd. 

Jag tror tyvärr att det blir svårt att få människor att ge upp sina pengar bara för att de skulle behövas någon annanstans. Därför måste vi hitta den enda vara som är värd mer än pengar:

Tid.

Tid att hinna med sin familj och sin aktiva fritid. Att hinna både jobba och vara ledig utan att ge avkall på sin livskvalitet eller att behöva stressa.

Därför borde nästa stora socialdemokratiska reform istället för pengar ge oss tid.

Tid att arbeta mindre när barnen är små. 

Tid att arbeta mindre när pensionen närmar sig, då kanske man orkar hela vägen till 65 (bara hälften gör det nu) eller så länge man nu behöver arbeta i framtiden. I så fall blir reformen kanske t.o.m. självfinansierad!

Ett stort dolt samhällsproblem är också övertidsuttaget. TCO gjorde för ett par år sen en beräkning på att 110 000 årsarbetstillfällen tas ut i övertid, betald och obetald. Produktionstakten i samhället är så hög att de flesta tjänstemän inte klarar av att sköta sitt arbete under ordinarie arbetstid. De jobbar över, jobbar lite hemma på kvällen och helgen, jobbar när de är hemma med sjuka barn etc.

Eftersom min familj sitter rakt i Bullseye för en reform som kan minska vår arbetstid och jag vet att situationen ser liknande ut för de flesta barnfamiljer så är jag så klart subjektiv, men jag är inte ensam och de flesta i min situation röstar inte längre på socialdemokraterna. 

Jag erbjuder en medelklass som går att köpa. Mitt betalningsmedel är tid. För mig vore det mer värt än pengar. För socialdemokratin kan det vara vägen till regeringsmakten, väl där kan vi koncentrera oss på att befria Sveriges individer från ojämlikhetens börda.


Patrik Karlsson om tvära kast i opinionen, Johan Westerholm om Hubboten, Peter Högberg om Working Class Hero, Martin Moberg om goda råd från Göran Persson i all ära, men... Unionen Opinion om du är tidsfattig eller tidsrik

DI, SvD, AB

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?