Kanonmat för kommunstyrelsen

Det finns få saker som gör mig mer frustrerad än maktlöshet. Det finns få tillfällen som jag känner mig mer maktlös än när vi försöker utveckla stadsdelen men för att göra det är vi låsta att lösa alla lokalfrågor via det utan undantag missnöjesskapande Lokalsekretariatet i Göteborg.


Idag blev vi inför nämnden besökta av en föräldragrupp som samlat in nära tvåhundra namnunderskrifter för att de ville att stadsdelsnämnden skulle leverera vad vi beslutat. En paviljong för att lösa den akuta trängseln och en ny skola för att ersätta den de har, som är i för dåligt skick för att renovera.

Det känns onekligen lite mesigt att till dessa föräldrar hänvisa till en central förvaltning - att det enda vi kan göra är att vänta och hoppas på att hamna ett snäpp upp i prioriteringslistan. SDN har enligt stadens regelverk inte rätt att själva hyra eller bygga lokaler.

Problemet är tydligen, förutom resurser och effektivitet, en hyresmodell som subventionerar nybyggen och tar lite överhyra på äldre lokaler. Ärligt talat bryr jag mig inte om problematiken, jag vill lösa problemet.

Poängen med SDN är att vara nära medborgarna, att kunna svara upp mot behoven i skola, äldreomsorg och individ- och familjeomsorgen. När vi istället blir en buffert för missnöjda medborgare utan egen möjlighet att agera blir vi inget annat än mänskliga sköldar för en byråkrati som inte levererar. Att den inte fungerar är kommunstyrelsens ansvar. Det är hög tid att den tar nämndernas missnöje på allvar.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

- Posted using BlogPress from my iPad

Vem är en hjälte idag?

Min dotter frågade igår kväll om vi skulle få ett barn till vad det skulle heta. Det satte igång tankarna lite eftersom ett av svaren är att det vore fint att namnge (det hypotetiska) barnet efter en förebild. Dotterns är Christer Fuglesang.

Jag funderade på vem som är en hjälte idag. I mina ögon. I första ögonblicket är det svårt att komma på någon. Nelson Mandela förstås, Gertten-bröderna som utmanar banankonglomeraten, Malala som riskerar sitt liv för att sätta fokus på att flickor ska få gå i skolan. Det finns säkert fler men inte jättemånga.

En hjälte?

Min barndoms hjälte var den ädle Hektor. Prinsen av Troja som i Homeros Illiaden försvarade staden mot övermakten, för sin brors skull.

Nog känner jag att det finns plats i världen för en Hjälte som kan sätta fokus på flyktingarnas död och plågor, deras avhumanifiering. Cecilia Uddéns reportage från Egypten väcker människors medvetenhet men hjälten är den som gör något åt situationen. Kan flyktingkommissionären Cecilia Malmström bli en Hjälte? Tyvärr tvivlar jag.

Det finns gott om vardagshjältar. Det är det som ger hopp. Det finns nästan inte någon människa som aldrig gör något gott för någon annan. Det som är viktigt är att engagemanget och viljan att hjälpa inte stannar vid att behandla sjukdomen. Det behövs inte bara insamlingsgalor som förminskar lidande eller fattigdom. Vi som vill förändra världen måste också göra det. Inte genom facebookgrupper och insändare utan genom ett målmedvetet arbete i lagstiftande och rådgivande församlingar. Att arbeta i organisationer som förändrar människors sätt att se på varandra och handla mot varandra. Att göra många små saker tillsammans är mer värt än att göra en stor sak själv. Gandhi hade aldrig lyckats om inte människor följt honom.

Mitt engagemang är politiskt. Lokalt. Jag berörs också starkt av rapporterna om hur Medelhavet fylls av döda människor, människor som berövats sitt människovärde och tvingats fly. Vars död är ett slöseri, en idioti som måste kunna undvikas. Men min möjlighet att göra något åt det är liten.

Det jag har möjlighet att göra är att jobba för mer mänsklighet här hemma. Här är problemen annorlunda och lidandet mindre men även här är problemet att vi ger människor olika värde beroende på ursprung, ekonomiska förutsättningar och bostadsort. Jag har en bild om att alla människor är välkomna, att de problem som de kan ha är lösbara och att vårt samhälle skulle bli starkare om vi tackade ja till människor istället för att säga nej till dem.

Dagens topp-politiker är inga hjältar i mina ögon. Deras perspektiv är för snävt, frågeställningarna invanda, humanismen saknas. Det finns alltid ett men. Ett hur. En prislapp. Politisk eller ekonomisk.

Jag känner det själv. Viljan att hjälpa finns men vågar jag riskera mina egna eller min familjs privilegier för att göra det? Det språnget har jag ännu inte vågat.

SR, AB

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

En frustration över system och byråkrati!

Jag har problem med tempot i det offentliga livet. Med processer, rågångar och linjevägar. För att ett problem ska bli löst krävs uppdrag, beredning, förslag, diskussion och beslut även om det slutgiltiga resultatet är givet från början.

Fick idag höra en historia om en person som blir illa behandlad av sin arbetsgivare. En arbetsgivare som får sina pengar från samma skattebetalare som jag får min lön. Ryggmärgsreaktionen är att kontakta verksamheten direkt men då gäller det att besinna sig. Det är nämligen högst olämpligt för den politiska organisationen att lägga sig i det enskilda fallet, det blir att hänvisa till facket och andra formella vägar.
Jag blev också uppringd av en dam som ville prata om TV-programmet Arga Doktorn där det framstår som om regionrådet lyfter på luren till en klinik och löser ett problem för den aktuelle patienten. Så gick det inte till i verkligheten och det är säkert bra men ibland så önskar jag att det faktiskt kunde gå till så.

Att folkvalda kan gå direkt till en verksamhet för att påtala ett problem som medborgarna rapporterat. Att vara hands on medborgarföreträdare. I sjukvården går det nu via en patientnämnd till en förvaltning som sedan rapporterar vidare till verksamheterna.
Situationen blir lätt att med all inbyggd byråkrati så fjärmas politikerna från medborgarna och kanske tänker mer ur verksamhetssynpunkt eller tar långtgående ekonomiska hänsyn och sätter det före medborgarnas intresse av trygghet, bra bemötande, rimliga villkor och medinflytande.

Det hade säkert känts befriande för många politiker att kunna ta medborgaren under armen och promenera in på en verksamhet och säga till dem att fixa till det. Omedelbart.
Jag förstår att det kan finnas risker och fallgropar med ett sådant system också men våra folkvaldas obrottsliga lojalitet mot systemen är ibland frustrerande när omedelbar förändring är önskvärd.

Förvaltningen blir också lätt ett bekvämt plank att gömma sig bakom när det blåser men man måste minnas att vinden vänder och att ansvaret ändå alltid och till sist ligger på politikern. Att krama systemet är därför lika funktionellt som att sätta hjul på en fisk i vattnet.

Såg på Aktuellt om hur medborgarförslag när de får ett visst stöd måste tas upp till omröstning i parlamentet. O vad befriande det skulle vara!
Se inslaget själva här:

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Det tog 4:06 att sätta saker i perspektiv

Mitt i den frustande skadeglädje många känner inför Reinfeldts stridshingst-groda och den tillfredsställelse en god opinionsmätning kan ge är det lätt att glömma varför politiken är viktig.
Mitt i det politiska positionerandet inför en valrörelse eller en nomineringskampanj är det lätt att tappa fotfästet om varför vi håller på, vad det är vi håller på med.

Då är det bra att det finns vägar tillbaka till perspektivet, till källan av engagemang. Till drömmen om en bättre värld för alla.

Ibland är det svårt att se att politiken i grunden kan förändra men ibland är det lätt att se att den måste göra det.

Ekots Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén bjöd idag på en sådan uppvisning. Hon visade vägen genom en krönika om det mest fruktansvärda av val som en människa kan behöva göra; att välja vilket av ens barn som ska få leva. För mig var det 4.06 av perspektivförändring. Pröva du också:


Även LO Sverige bjuder idag på en väg ner i perspektivets mörka dal. För att en miljard människor ska erbjudas fotbollsunderhållning från Qatar kommer 4000 byggnadsarbetare att dö om inget görs för att stoppa det.

Uddéns krönikan erbjuder enbart förtvivlan. I Qatar har redan många dött.

Frukten av denna förtvivlan blir då att se till vad jag kan göra. Vilken min roll för att förhindra att det sker igen kan vara. Själv kan jag inte göra mycket. Det är när många reagerar som förändring sker. Kanske kan sociala medier bidra, att nationella regeringar måste göra det är säkert nödvändigt och påtryckningen måste komma från folket.

Hoppet finns i att det är många som reagerar som jag, som känner som jag. Att inte resignera inför krigets fasa, omänsklig migrationspolitik eller byggherrarnas profithunger. Att i sin förtvivlan också finna kraft till det lilla. Det dagliga jobbet i den kommunala nämnden, i sin förening - politisk eller ej, i mötet med sina barn.

Att förändra den bild av politiken som resignationens instrument till ett kraftfullt verktyg för förbättring. Både här hemma och inte minst när vi istället för att böja oss för de starka i de internationella sammanhangen ställer oss upp och visar mänsklighet framför politiska hänsyn. Mod och hopp istället för brottslig undergivenhet.

LO,

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Den grå duken

Har tagit del av en socialdemokratisk budgetmotion.
Det är mycket bra saker. Framförallt kring att bryta långtidsarbetslösheten, både hos unga och äldre. Jag gillar SR:s sammanfattande rubrik:

Det mediala spel som sker när regering och opposition presenterar sina budgetförslag kräver att det finns reformer. Man sätter lite färg på en annars grå kanvasduk. Det kanske hade varit bäst för medborgarna att låta duken vara grå och att bara göra den lite större men det är svårt att skapa rubriker på det sättet.

I regeringens och socialdemokraternas budgetförslag är det nämligen en sak som skaver lite extra. Det som vi nu gör enskilda satsningar kring sker med pengar som är tillgängliga bl.a. eftersom statsbidragen inte räknas upp enligt index. Socialdemokraternas utmärkta förslag med 2 miljarder till sjukvården är (väldigt slarvigt räknat) lite mer än hälften av vad landstingen hade haft om statsbidragen hade varit uppräknade under regeringen Reinfeldt.

För Västra Götalandsregionen betyder det mellan 80-100 miljoner om året sen 2007 i minskat statsbidrag. Det förklarar inte alla problem som sjukvården brottas med men hade vi haft några hundra miljoner till så hade mycket kunnat göras. Dessutom har många, både kommuner och landsting, generella "effektiviseringskrav" (läs besparingar) på ytterligare någon procent. Detta ständiga osthyvlande riskerar att i förlängningen urholka välfärdens kvalitet då osthyveln allra oftast skapar en slalombacke där administrationen påverkas marginellt men verksamheterna lider. Ansvaret ligger alltså både på statlig och regional/kommunal nivå.

Att det som hade varit bäst för medborgarna kanske skulle vara en uppräkning av statsbidragen till kommuner och landsting istället för riktade satsningar är något som vi inte får veta mycket om. Att dessutom lägga ansvaret och prioriteringen för de flesta välfärdstjänster där den hör hemma är tydligen också problematiskt.

I ett önskescenario skulle jag se att Socialdemokraterna skulle leva lite som vi lär. Att var och en ska göra det bästa möjliga utifrån sina förutsättningar, och att samhället ska hjälpa till att skapa de bästa förutsättningarna. Exakt hur det ska gå till är upp till varje kommun eller landsting.

GP, SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?