Kompetenslinjen ersätter arbetslinjen!

Jag läser idag Roger Jönsson som kommer med fem idéer för att skapa ett livslångt lärande - en förutsättning för att svensk arbetskraft ska kunna konkurrera med kunskap på en internationell marknad.

"Utbildning måste uppvärderas och det görs inte genom svulstig retorik och att man i början av människors liv låser fast dem i speciella fack. Det handlar istället om att skapa ett utbildningssystem och arbetsliv som korsar varandra och som tillåter att människor går ut och in i hela tiden. För att åstadkomma detta behövs det:

1: Ett nytt studiemedelssystem som inte begränsar antalet terminer en människa kan få ersättning för att den studerar som det är i dag. Kanskestudielön behöver införas.

2: Kompetenskonton. Varje arbetstagare ska ha ett kompetenskonto som kan användas både för att vidareutbilda sig inom det yrke man har valt eller användas för att studera till ett helt nytt yrke.

3: Inför bonussystem baserat på arbetslivserfarenhet för att kunna studera vidare. Öka möjligheterna för den som arbetar att studera vid högskola/universitet genom att den som arbetar/är arbetslös kan tillgodoräkna sig sina arbetsår i poäng. Ska Sverige ha en modern arbetslinje så ska det löna sig att arbeta i alla dess delar. Detta är ett viktigt steg för att det ska löna sig att arbeta och VÅGA byta karriär. Finns inte denna möjlighet bestraffas den som arbetar och det anser jag inte är en arbetslinje.

4: Öka arbetsgivarnas möjligheter till vidareutbildning och kompetensutveckling av sin personal.

5: Ge småföretagare möjligheter till utbildning av olika slag."

Citat Roger Jönsson

Roger kallar sin idé för utbildningslinje, jag skulle vilja kalla det en kompetenslinje då skolan inte är inkluderad i Rogers fem punkter.
Att den borgerliga regeringen anser att svenska företag ska sänka sina lönekostnader och på så sätt få råd att anställa fler, avslöjar hur lite de förstår om konkurrenskraft och framtidstro. Det är en negativ linje som kommer att ge en negativ spiral och färre, inte fler jobb på lång sikt.

En positiv linje handlar om att tro på människors utvecklingsmöjligheter, skapa möjlighet till kreativitet och innovationer och förmågan att exploatera dessa på en global marknad. Vi kommer sannolikt inte att bli det land där vi öppnar väverier och klädfabriker igen, då måste lönerna i övriga världen öka med ca 50-60% först. Därför är det klokt att satsa på kompetensen hos arbetskraften i landet och där är Rogers fem förslag alldeles utmärkta.

Det finns en sjätte och sjunde nyckel som är lite vid sidan om men som kommer att skapa den trygghet som behövs för individer och företag att satsa. Det är en a-kassa som fungerar som en omställningsförsäkring (och en reformerad arbetsförmedling) samt ett kraftigt försvar av den svenska modellen där fackföreningar och företag tillsammans värnar om konkurrenskraften.

För att försvara den svenska modellen kommer det att krävas att ägarintressena inom de största företagen slutar se kortsiktig avkastning som sitt främsta mål och ser till den långsiktiga utvecklingen. Att vi får en, inte bara i ord, arbetarvänlig politik är också en viktig pusselbit.

Rekommenderar läsning av Alliansfritt Sverige, Peter Johansson och Ann-Sofie Wågström om tillväxtverkets nya miljoner, Cornucopia? om amorteringsfrihet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Bloggare necesse est?!

Jag ägnade idag ett par ensamma timmar i en liten jolle, förutom segeltrimning hinner man då tänka på ett och annat. Eftersom jag satt där jag satt och jag är som jag är ägnade sig tankarna åt att hitta en fungerande liknelse mellan politiken och jolleseglingen.

Det var inte helt lätt eftersom det poltiska etablissemanget och den offentliga apparaten varken är speciellt lättstyrda eller känsliga på rodret.Det är tveksamt om dessa fält överhuvudtaget har något med segling att göra.


Sen kom jag på det.
Den politiska bloggosfären är som en armada av jollar, snabbmanövrerade farkoster beredda att försöka utnyttja varje vindkantring, varje misstag motståndaren gör. Ibland är det motstånd och man får kryssa mellan minorna men ibland kan man plana ut på en lång ohotad slör, allt beroende på den politiska vind som blåser för tillfället.


Det är klart att det också finns avgörande skillnader mellan att segla och att blogga men den ständiga uppmärksamheten på omvärlden och nötandet av detaljer är givna inom båda fack, liksom att det ofta är förmågan att utnyttja tillfälligheter som skapar både framgång och motgång. Ibland hamnar man i vindlä bakom större båtar men ibland visar man också en ny farled där även de säkert kan navigera.


Hursomhelst tror jag inte att seglings- och vädertermerna som ofta används inom den politiska rapporteringen är en tillfällighet. Det är opinionsvindar och vindkantringar, ett slag åt höger eller vänster. 


Att ändra riktning på en politisk supertanker är inte så lätt men om tillräckligt många jollar tar den på släp och drar åt samma håll så kan nog det också gå. Det ska bli spännande att se hur den röda armadan kan skapa opinion både inom rikspolitiken inför supervalåret 2014 men också inför partikongressen 2013.


När det gäller mål och segrar så är nog politiken mest lik en havskappsegling. Den pågår under lång tid och har många etapper men avgörs ofta inte förrän på sista dygnet. Bloggandet kan nog mer ses som en regatta där det ofta är olika segrare varje deltävling och den totala vinnaren är den som haft bäst resultat på vägen, även om man kanske inte har vunnit en enda enskild deltävling.


Nästa sportliknelse att (kanske) se fram emot. Politiken som ett cykellopp.


Andra styrmän i bloggarmadan: Moberg, Peo Wågström, Nisse, Högberg, Westerholm, Göran Johansson

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Staffans sommartal 3: Den korrekta korrekthetens tidevarv

- I Nangijala är det sagornas och lägereldarnas tid. Där är det äventyr från morgon till kväll.





Så sa Jonatan Lejonhjärta till Skorpan. Kvar blev jag i den korrekta korrekthetens tid. Där visioner är farliga, utopin är att arbetslösheten sjunker och vi helt saknar berättelser att se fram emot. För mig är detta den svenska politiska världens största svaghetstecken av alla.

Jag och många andra drömmer om en vackrare värld, där människor trivs med sig själva, sina liv och sina medmänniskor, där inget barn behöver dö för att någon annan vill ha mer. Där kvinnans frihet är lika självklar som okränkbar. Men sådana drömmar får man hålla för sig själv. Att drömma är oseriöst. Konkreta förslag för nästa budgetår är det enda tänkbara.

Vi lever i en tid där minsta kommatecken i politiken skall vara realistiskt, finansierat och helst befriat från känslor. Det är objektiv ideologism. Misstag och oövertänkthet straffas stenhårt av såväl media som politiska motståndare. Skillnaden i politiken är ofta så liten som en vinkel av uppsåt men i praktiken är det väldigt ofta samma sak. Förtroendet för politiker är fortsatt mycket lågt.

Vi måste ha både pragmatiker och visionärer, praktiker och drömmare inom politiken. Vi ska inte vänta oss människors sympati för en politik som inte vill något särskilt. Nuförtiden vågar inte ens Miljöpartiet ta ut svängarna utan även för dem kommer en slags förnuftighetsfilt och lägger sig över den politiska vardagen.

Jag vill något alldeles särskilt!
Jag vill att alla barn som växer upp i Sverige ska få den bästa skola som någonsin har funnits och att inga barn sak växa upp i fattigdom.
Jag vill att det gröna folkhemmet ska förverkligas
Jag vill att vi ska kunna resa mellan städer och länder i rasande hastighet till låga personliga kostnader.
Jag tror stenhårt på att den goda viljan är starkare än den självgoda.

Jag har inte svar på frågan HUR?
Det kan knappast vara min uppgift. Jag ger uppgiften till alla de fantastiska människor som bor i världen att tillsammans och var och en lista ut HUR? Det vore enfaldigt att tro att bara för att jag har visioner om en riktning, om VAD och VARFÖR, ska kunna svara på frågan HUR?!

Att inse att visionen om vart vi ska är något annat än förslaget på hur vi ska nå dit är en läxa dagens politiker verkligen måste omfamna. Hur kan vi prata om framtidens arbeten när vi inte vet vilka de är?

Att samhällets behov av sagor antagligen är större än någonsin är lätt att se på biorepertoaren. Försök att hitta lite diskbänksrealism där. I höst kommer en dokumentär om Olof Palme - var han den siste framgångsrike visionären i svensk politik, eller var även Palme en slipad pragmatiker?

Den politiska rörelse som har en trovärdig berättelse om framtiden och vägen dit kommer att vinna människors sympatier. Att ha ordning på statens finanser är jättebra men om vi inte vet varför och vad det ska löna till finns ingen större poäng med att engagera sig. Eller?

Som exempel på hela svagheten i den politiska sfären just nu får Super-Sebastian Stenholm fungera med sitt inlägg om Lars Beckman. Sebastian är i sina bästa stunder en eminent bloggare och alltid en engagerad person med stort och gott hjärta så det känns lite elakt att peka ut honom men exemplet visar så tydligt på hur grund "debatten" är från både höger och vänster. Nog för att det är nyhetstorka men...

Magnihasa med ytterligare ett exempel.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Lär sig LO något om lobbying?

Fler och fler exempel kan synas på hur den kontaktrika välfärdslobbyn försöker att flytta fram positionerna inför den socialdemokratiska partikongressen 2013. Idag är det Vidar Andersson, ordförande i AcadeMedia advisory board som i sin egenskap av fd. socialdemokratisk riksdagsledamot försöker påverka. Att han som ordförande i ett organ till ett friskolebolag vars ägare finns på Guernsey försöker påverka debatten är kanske inte så underligt.

Frågan är vad de som inte vill ha vinster i välfärden gör?

Än så länge verkar det vara att låta oss i bloggvärlden gnälla så mycket vi orkar.
LO har ett fortfarande färskt kongressbeslut om att en non-profitprincip ska gälla i välfärden. Frågan är vad man gör för att säkerställa denna princip politiskt?

Nog har Karl-Petter Thorwaldsson öppnat för ett bredare politiskt samarbete än med bara socialdemokraterna men att lämna den socialdemokratiska partikongressen åt sitt öde verkar lite oöverlagt.

Nu är det fortfarande både motionstid och påverkanstid kvar fram till kongressen men vi har inte hört något krav från LO till den socialdemokratiska partistyrelsen om ett non-profit förslag till partikongressen, vi har inte heller sett några genmälen på de nuvarande och fd sossetoppar som springer välfärdsföretagens ärenden. Var är LOs sossetoppar?

Daniel Swedin för ett kort men kärnfullt resonemang på Aftonbladets ledarblogg.

 Tolv procent av svenskarna anser att välfärdsbolagen ska få plocka ut skattepengar som vinst. Två procent  av de rödgröna väljarna tycker att vinst ska få plockas ut. Och, håll i hatten, 63 procent av de borgerliga väljarna anser att eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten.

Så om nu Socialdemokraterna landar i att man, som LO, ska verka för en non-profitprincip inom välfärden så behöver nog herr Andersson – som också råkar vara ordförande i ett stort utbildningsföretags rådgivande kommitté – inte oroa sig.

Så den uppenbara rädsla som finns bland ledande socialdemokrater att föreslå en större reglering av välfärdens företag är inte bara märklig ur en populistisk synvinkel men också ur en ideologisk och politisk. Det är svårt att kombinera valfrihet med förbud av driftsformer, ja. Det är inte svårt att hävda en reglering av vinst skapad av skattemedel. Det är inte, oavsett vad välfärdslobbyisterna säger, samma sak.

EQT, Carema, Attendo Care och de andra jättarna inom området har uppenbarligen välfyllda plånböcker för diverse påverkan. Om t.ex. LO önskar en annorlunda utveckling av debatten än dem så borde de också börja organisera en motrörelse.

Röda Berget, Moberg, Böhlmark, Göran Pettersson

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Redemption Song - Johnny Cash and Joe Strummer

Old pirates, yes, they rob I,
Sold I to the merchant ships.
Minutes after they took I,
From the bottomless pit.
But my hand was made strong,
By the hand of the All Mighty.
We forward in this generation,
Triumphantly.

Won't you help to sing
These songs of freedom ?
'Cause all I ever had,
Redemption songs,
Redemption songs.

Emancipate yourselves from mental slavery,
None but ourselves can free our minds.
Have no fear for atomic energy,
'Cause none of them can stop the time.
How long shall they kill our prophets,
While we stand aside and look?
Some say it's just a part of it,
We've got to fullfil the book.

So won't you help to sing
These songs of freedom?
'Cause all I ever had,
Redemption songs,
Redemption songs,
Redemption songs.

Old pirates, yes, they rob I,
Sold I to the merchant ships.
Minutes after they took I,
From the bottomless pit.
How long shall they kill our prophets,
While we stand aside and look?
Yes, some say it's just a part of it,
We've got to fullfil the book.
So won't you help to sing
These songs of freedom?
'Cause all I ever had,
Redemption songs.
All I ever had,
Redemption songs.
These songs of freedom,
Songs of freedom.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Kan Bruce så kan...dagens lästips

är det här lilla korta men ack så belysande inlägget från Högbergs tankar:
We shall overcome

Martin Moberg

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Staffans sommartal 2: Jävla flax

Jag har haft en väldig massa tur. Jag föddes av “rätt” föräldrar i “rätt” tid och i “rätt” land. Den enda som påverkar min lycka och framtid är jag själv.
Jag behöver inte oroa mig för någon form av diskriminering, som svenskfödd med svenskfödda föräldrar, man, heterosexuell, välutbildad och stadigt socialt liv, mitt i livet, är jag en av de privilegierade, liksom mina barn är det. 

Rädda barnens site: Livetslotteri.se

 Det som är fascinerande är att även om jag har och har haft det väl förspänt genom livet ändå bara är ett drygt halvår från en möjlig social krasch med det socialförsäkringssystem vi har idag. 
Vi liksom de flesta andra har ingen årslön på banken. 
Vi liksom de flesta som äger sin bostad i vår ålder har väldigt stora lån som vi knappt amorterar på alls. 
Vi får helt enkelt, som de flesta andra, hålla tummarna för att sjukdom och/eller arbetslöshet håller sig borta från vår horisont. 


 Det är med skam som jag ser på nedmonteringen av a-kassa och sjukförsäkring. Det innebär nämligen att även relativt korta perioder av sjukdom och arbetslöshet skapar oerhörda ekonomiska och sociala bekymmer för väldigt många, råkar man dessutom bli sjuk eller arbetslös under en längre period så kommer en raserad privatekonomi som ett brev på posten. 


I mitt förra sommartal skrev jag om tryggheten som förutsättning för utveckling. Det kan även vara en förutsättning för framgångsrik rehab eller för en lyckad omställning till ett nytt jobb, ett man vill ha och passar för. 


Det är dock väldigt lätt att se att i min skyddade värld blir allt enkelt. Det är den tillvaron jag önskar åt alla. Idag blev jag väldigt tydligt påmind av Johanna Karlsson i Sydsvenskan, som skriver om livet på en restaurang på Möllevången i Malmö, att vardagen för väldigt många i dagens Sverige går ut på att klara sig till nästa dag. Läs hennes text du också. Det är en ingång till en värld som påminner om Comorrans Neapel eller den ruffiga delen av Marseille. 


 Att vardagsliv för många människor i Sverige är väldigt långt från min trygga tillvaro är något som jag måste ha väldigt långt fram i hjärnbarken när jag som politiker ska fatta beslut som framförallt påverkar dem som inte hade min tur. 


 Att jag är socialdemokrat har inget med tur att göra. Det är ett val jag gjort för att så många som möjligt ska kunna sitta på sin semester och tänka på vilken tur de har haft och att även de vill förändra världen så att ännu fler kan få samma tur! 

Läs Röda Berget, Göran Johansson, Ola Möller

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Staffans sommartal 1 : Sverige

Tänkte börja med något nytt här på bloggen, så här mitt upp i sommarens nyhetstorka och vädrets lynnighet finns ju gott om tid att reflektera och formulera. Därför ska jag försöka bjuda på ett antal sommartal, jag börjar med ett litet ödmjukt om vad Sverige är och hur jag vill att det ska vara:

Det finns inte ett Sverige, det finns inte två, tre eller hundra. Exakt hur många Sverige som finns går inte att säga, det finns lika många som det finns personer som har en relation till landet, en del kanske bara känner till Sverige genom den där mörka tjejen som vann ESC 2012. En del tror att det är ett litet land i alperna.

Det Sverige som är mitt är naturligtvis inte så väldigt annorlunda från det som är mina barns  eller mina föräldrars men i mitt nätverk finns personer som har helt andra relationer till det här landet än jag själv har.

Om vi pratar om oss som bor inom landets gränser så tycker nog de flesta att det är ett vackert land och ett rikt land men att det har sina fel och brister ändå.

De största felet och den största bristen jag ser är hur vi ser på människor, kanske inte människor emellan men när vi sätter en organisation emellan oss; ett företag, en myndighet, en institution. När okunskap och rädsla skapar avstånd och fördomar. 

När det händer blir människor förminskade till grupper, till lönekostnader, ärenden och brukare.

Synen på människor som kostnader är den som gör mest enskilt ont i Sverige enligt mig. För när människor blir kostnader är det väldigt lätt att spara. 

Det kostar för mycket med sjukvård, apotek och telefon till människor i glesbygd. Det kostar för mycket med förskolor, skolor, kollektivtrafik, vägar och bostäder till människor i storstäder.

Det kostar för mycket med pensioner till de gamla, inkomstskydd för de sjuka och a-kassa till de arbetslösa.

Det kostar för mycket att ha en som inte kan prestera 100% 100% av tiden anställd.

I mitt Sverige investerar vi i människor, i deras barndom, i deras ungdom och i deras ålderdom. Vi tar gemensamt ansvar för vår utveckling och vår svaghet.

Under sina yrkesverksamma år behöver Sveriges människor mer utbildning, mer stimulans och mer delaktighet, i produktionen men också i vinsterna, människor ska vara en investering, inte en kostnad.

Det Sverige jag drömmer om är ett flummigt land. Ett land där vi tar hand om varandra, där vi skrattar med varandra och där vi litar på varandra. Ett land där alla har möjligheter att försöka fullfölja sina drömmar, oavsett om de handlar om stilla familjeliv på landsbygden eller avantgardeliv i storstadens nattpuls. Med det sagt är det fortfarande inte en mänsklig rättighet att bli filmregissör men alla ska på ett formellt plan ha lika kort väg dit.

De allra, allra flesta i Sverige är varken egenföretagare, mediemänniskor eller har särskilt glamorösa CV:n, Posten är fortfarande en av de allra största arbetsgivarna i Sverige, de flesta kvinnor som jobbar gör det i offentlig sektor. Industriarbetarna blir allt färre men de är fortfarande hundratusentals fler än PR-konsulterna.

Det som är fascinerande med människor är att de är så mycket mer än sina CV:n. Intressen förenas i idrotten, i musiken, i frivilligorganisationer oavsett bakgrund och lönecheck. Vi är sociala, kunniga och komplexa. Tillsammans förstår vi bättre än var och en för sig. Därför måste vi bli mycket bättre på att lyssna på många och inte på några få som sitter nära den formella makten. Den moderna tekniken, som nästan alla i Sverige använder(!), ger stora men outnyttjade möjligheter både lokalt och nationellt.

För att vi ska kunna uppleva det Sverige jag drömmer om så kommer det att krävas stora gemensamma investeringar i trygghet. För känslan av trygghet föder mod och kreativitet. När vi inte behöver oroa oss för morgondagen drömmer vi istället om den. När vi inte är rädda för att lyckas betala elräkningen nästa månad vågar vi engagera oss i våra drömmar oavsett om de är att cykla Vättern runt, starta ett nytt tändsticksimperium eller att bli en superbra trädgårdsmästare. 

När vi har ett jobb som vi trivs med mår vi också bra. Fler måste få känna den känslan.

Vi är olika. Att människor är blyga, självmedvetna, skumma, dryga eller bråkiga är bra, alla har en personlighet som livet och de själva formar. Att de är trötta, negativa, känner sig förbrukade eller uppgivna är förjävligt, livets smällar kan vara tuffa men de ska alltid vara möjliga att resa sig ifrån. När det är möjligt för alla har vi ett fantastiskt land att leva i.

Jag vet inte hur ditt Sverige ser ut. Det kanske ser bättre ut än mitt, det kanske har färre hinder och fler möjligheter, kanske tvärtom. Det jag helt säkert vet är att det är annorlunda än mitt och så kommer det att förbli. Förhoppningsvis kan vi jobba tillsammans för att låta de positiva bilderna bli fler och de tråkiga färre, att ljus finns i fler människors ögon och att  vi kan smitta världen med den kraft som ett tryggt land besitter.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Det stora lJUGandet fortsätter

Jo, jag är några dagar sent på det men det är ju semester.
Det jag är ute efter är dels Uppdrag Gransknings uppföljning av Fas 3, dels vad man ska göra åt situationen.

Att Arbetsförmedlingens Generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist fortfarande suktar efter en ministerpost är uppenbart. Att hon förtjänar är sparken är det också.
Inte (bara) för att hon ljuger i intervjuer utan för att hon tror att Arbetsförmedlingen har ett varumärke som måste skyddas, att hon tycker att det är viktigare att Arbetsförmedlingen upplevs som ett väl fungerande statligt verk än att det faktiskt är det.

PR-konsulten och medierådgivaren Paul Ronge har i ett par inlägg på sin blogg belyst Bermudez-Svankvist misslyckande. Först själv och idag genom att upplåta plats åt förre AMS-direktören Lars Sjöström

Det Sjöström skriver är värt att notera att han inte är ensam om att tycka. Att tidiga individuella insatser är mer effektiva mot arbetslöshet än sena generella torde vara ganska lätt att förstå. Det övergår dock de som är ansvariga för arbetsmarknadspolitikens förstånd.

Det är inte heller så att det är arbetsförmedlingens resurser som är för knappa, det är deras direktiv som inte tillåter pengar som är avsedda till ett program att användas i andra insatser om man inte lyckats göra slut på dem.

Det Sjöström också gör är att fäster blicken på hela Jobb och Utvecklingsgarantin. Det missvisande namn på de åtgärder som arbetsförmedlingen sätter in när man blivit långtidsarbetslös. Det första steget är coachning - fullständigt meningslöst, det är färre som har coacher som får jobb än som inte har det. Det kan säkert vara stimulerande att ha en coach som ger en lite uppmärksamhet men det har enbart den effekten och inga effekter mot arbetslösheten i stort.

Det andra är praktik och det vore väl jättebra om arbetsförmedlingen hade resurser, vilja och förmåga att dels få praktikplaceringar efter intresse och förmåga, dels följa upp att praktiken är kombinerad med handledning och inte tränger undan något annat jobb.
Av de ca 90 000 personerna i JUG är de 60 000 personerna som befinner sig i de två första faserna sällan uppmärksammade men deras framtid är ofta lika osäker som de dryga 30 000 som redan hamnat i Fas 3.

Att Fas 3 är ett i stort sett värdelöst program torde väl vara fastslaget vid det här laget. Det stora problemet är dock inte åtgärden i sig utan att det finns så många långtidsarbetslösa och framförallt många äldre långtidsarbetslösa. De arbetslösas värdelösa villkor är också något vi måste notera om Fas 3.
Fas 3 har två effekter som båda är värdelösa samt en tredje man sällan tänker på. De två dåliga effekterna är att åtgärden antingen är meningslös eller, som i nära vartannat fall, tränger undan riktiga jobb.
Den tredje är att arbetsförmedlingen istället för att göra något meningsfullt ägnar energi åt att placera personer i Fas 3 och att fackföreningar ägnar energi åt att granska placeringarna. På mitt jobb brukar vi kalla Fas 3 för arbetsmarknadspolitikens gökunge.

Det som behövs är ett rejält regelverk kring vem som kan vara anordnare och hur många personer som kan få en anvisning per antal anställda. Det behövs ett rejält regelverk kring vilken typ av arbete som kan få utföras och hur man går vidare från anvisning till anställning. Två år på en arbetsplats är också orimligt lång tid. Ett år måste räcka för att visa att en person är värd en anställning eller ej? Att de som är i Fas 3 numera får utbilda sig är ett framsteg men antalet som faktiskt gör det är helt obetydligt.

Framförallt behöver Arbetsförmedlingen en ny ledning som kan stå upp emot regeringen och säga att deras politik inte fungerar för de som är arbetslösa mer än sex månader. Att tidiga insatser och utökad arbetsmarknadsutbildning är nödvändigt. Att regeringen borde använda den erfarenhet som finns inom verket och som kan  avgöra individuella handlingsplaner dag 1 är en sak. Att förbättra människors förmåga att ta de jobb som finns är en annan, den tredje är att arbetsgivarna får resurser för att utveckla individer som de anställer, inte via generella bidrag.

Resurser finns, arbetsförmedlingen betalar tillbaks miljarder, a-kassan går plus, den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga kostar multum. Så frågan är hur de pengar som finns utnyttjas.

För över ett år sedan rekommenderade riksdagen regeringen att sluta anvisa personer till Fas 3. Den rekommendationen viftas bort med att förändringar har skett, tyvärr är dessa förändringar kosmetiska och förstärker endast undanträngningseffekten av Fas 3.

Röda Berget
SR, Folkbladet, NSD , Arbetet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ideologiskt motiverad politik - det är väl det vi vill ha!

När någon i dagens politiska debatt kallar något för ideologiskt motiverat så menar man i nio fall av tio att något är sämre än det skulle vara med en ideologiskt ofärgad lösning, och dessutom tror man att man har en sådan.

Det är också detta fenomen som ligger bakom den "teknokratiska" regeringen i Italien. Jag har förvisso själv använt begreppet på ovanstående sätt men har nu kommit till insikten att jag ska sluta med det.

Människor röstar borgerligt av många skäl och ett av dem är ideologi. Den ideologi som hävdar att staten ska vara så liten som möjligt och var och en ska se till sin egen lott och förvalta sin egen resurs på bästa möjliga sätt. Vilket innebär ett samhälle som blir uppdelat.

Skillnaden mellan dagens borgerlighet och gårdagens är enbart att de idag har lärt sig att säga en sak medan de gör motsatsen. De säger att de vill värna välfärden men fryser statsbidragen till kommuner och landsting. De säger att de vill ha bra infrastruktur men låter andra betala satsningarna osv. Detta är exempel på ideologiskt motiverad politik och det måste ju vara helt ok. Det är därför dumt att inte bemöta denna klyftornas och utslagningens ideologi med frihetens och jämlikhetens.

Att säga att det förslag man själv ställer fram inte är ideologiskt motiverat är ju egentligen falskt. Javisst det kan finnas forskning som stöder den föreslagna färdriktningen men när det gäller nationalekonomi och statsvetenskap så finns det troligen forskning som stöder motsatsen också. Det kan vi t.ex. se när både opposition och regering använder finanspolitiska rådets rapporter för att hävda sin ståndpunkt, man väljer bara olika kapitel.

Ett annat aktuellt exempel är den konsensus som tycks råda kring problematiken att finansiera välfärden i framtiden. En starkt nyliberal högerröst ropar att det är omöjligt med nuvarande system. Det är från deras ideologiska ståndpunkt en korrekt matematik och problematik.

Nu när Daniel Ankarloo, doktor i ekonomisk historia, visar att det borgerliga resonemanget inte håller, öppnar han ytterligare en dörr för socialdemokratin att kliva in i och säga att här finns en skiljd ståndpunkt som går att hålla. Vi kommer att ha råd med en solidariskt finansierad välfärd. Det högern säger baseras på det samhälle de vill skapa. Här finns en alternativ väg, den väg vi vill gå.

Det här är dock något som det socialdemokratiska partiet inte kommer att göra i nuvarande opinionsläge. Jag tror inte att det finns en chans att, så länge Stefan Löfven, genom personlig utstrålning, knaprar förtroendekapital från Fredrik Reinfeldt, att vi kommer få se en tydlig skillnad mellan de politiska alternativen. Moderaterna kommer få smaka sin egen medicin och så länge de inte gör något drastiskt kommer inte heller socialdemokraterna att göra det, den själsdödande politiska trianguleringen fortsätter.

Det är i sådana här lägen jag som fortfarande är en bäbis i partiet vill skrika lite och be om lite mer ideologiskt motiverad politik, speciellt när det finns både folklig opinion och statliga finanser att rädda!!!

Mer lässugen? Tips:
Johan Westerholm, Alliansfritt Sverige, Björn Andersson, Röda Berget, Göran Johansson

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Semester, dag 2 - tankarna virvlar som måsar i vinden

Som tur var drog molnen in över min Bohuslänska fristad på eftermiddagen, min nacke väcker nämligen tankar på röd pölse och är tacksam för vilan. Men när semestern går på sparlåga går tankarna igång, som när måsarna flyger runt i vinden, till synes helt utan mönster.

Tankarna rör sig på många olika plan, det är jobbet, barnen, livet, framtiden och naturligtvis, politiken.

Ett ämne som far runt där men som jag inte ofta tar upp här är organisation och ledarskap. Jag var tidigare i idrottsrörelsen, en rörelse som föder och utvecklar ledare och där föreningar med god organisation ofta lyckas. Att från denna plattform hamna i tre organisationer (LO, S i Göteborg, Stadsdelsnämnden) som är fullständigt väsensskilda, där ledarskap inte alltid tilldelas efter kompetens och där resultat och kvalitet mäts på ett helt annat sätt än på basketplanen.

Hur uppmärksammar man t.ex. en god prestation i Stadsdelsnämnden, även om det är en personalgrupp som utför den så är det allra oftast chefen som får ta emot blomman. Det görs skillnad på folk och folk och ju fler chefsled upp desto finare - oavsett vad man egentligen tillför. Jag blir ofta matt vid tanken på hur omodern den kommunala organisationen är och hur dålig man är på ett område som man borde vara experter på, nämligen HR. Det handlar om arbetsmiljö, anställningsvillkor, utveckling, planering, rekrytering osv.  Det finns få verksamheter som är mindre personalintensiva än kommunen ändå lyser det goda ledarskapet, i mina ögon, oftast med sin frånvaro.

Partiets organisation och ledarskap är styrt på ett helt annat plan. Här finns massor av informella hierarkier vid sidan av de formella och makt och uppdrag fördelas efter okända principer. Mina intryck både av S i Göteborg och även tjänstemännen på Sveavägen 68 är att rädslan att göra "fel" och därmed försämra chansen till framtida mer utmanande, utvecklande eller lukrativa uppdrag påverkar kreativitet och idé- och metod-utveckling negativt.

Jag vet att det finns mängder av människor med stora generella och speciella kunskaper inom partiet, dessa måste vi ta tillvara på ett bättre sätt, liksom de kunskaper vi kan lära oss av vår omvärld. Det kan varken vara politiskt kontaktnät eller antal år i partiet som ska avgöra vem som skall lyssnas på. Tyvärr är det svårt att ta/få plats i en organisation som har självbilden att man är en miljon medlemmar och en aktiv folkrörelse när man i själva verket är en krympande, åldrad organisation med få men mycket aktiva. 

Att det är få aktiva kan t.ex. illustreras av att vi i Göteborg har ombudsmän som har i arbetsuppgift att organisera och delta i rutinmässiga utåtriktade aktiviteter och när det inte är valår är det lätträknade partiaktivister som deltar.

Jag inser att detta lätt kan uppfattas som gnäll för att ingen lyssnar på mig och ger mig uppdrag. Uppriktigt sagt så vill jag gärna ha spännande politiska uppdrag men jag vill ha dem som mig själv, inte som någon avbild, duger jag så duger jag och min röst har jag oavsett vilken formell position jag använder den från och vem som lyssnar.

Det sista är LO och även om det fortfarande finns väldigt många LO-medlemmar så är även här självbilden ett stort bekymmer. Man tar sig för givet och vill istället för att förtjäna sin plats ha den reserverad. 
Inom LO-förbunden finns dock ett stort mått av föryngring som pågår, därmed inte givet att det blir bra men det förbättrar chanserna till att pröva nya vägar. En sådan väg är ett kraftigt förbättrat tvärfackligt arbete, dvs samarbete förbunden emellan, att använda digitala möjligheter till att bygga gemensamma referensramar och att hitta lokala plattformar för samarbete både på det fackliga och det politiska planet.
Ledarskapet inom LO är väldigt brett eftersom det spänner sig över så väldigt många förbund och även om den traditionelle pampen kanske lever kvar här och där och de informella kanalerna fortfarande är väldigt viktiga så anar jag en modernisering. Att t.ex. Tobias Baudin blir LOs förste vice ordförande är ett utslag av detta och jag förväntar mig, om inte stordåd, åtminstone stor förnyelsekraft från Baudin.

På totalen tror jag att det är det kommunala ledarskapet som mest akut måste förändras. Det ger alldeles för stora förluster att låta bli!
Att partiet troligen gräver sin egen grav om man fortsätter på den väg man vandrar och att LOs utmaningar är större än höga a-kasseavgifter och en borgerlig regering är ju också något jag gärna ser företrädare uppmärksamma men här är det inte försent att möta utmaningarna än.


Fler som funderar är Martin Moberg, Jessica Hagy , Mats Alvesson i DN, Westerholm, Peter Johansson, Peter Andersson, Peter Högberg, Ann-Sofie Wågström

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

V.28 The Doldrums - vad används den politiska stiltjen till?

Den som är intresserad av havskappsegling vet att the Doldrums är de stiltjebälten som breder ut sig runt ekvatorn på de stora oceanerna.

Veckan efter Almedalsveckan ett mellanvalsår betecknas troligen av ett liknande stiltje, redan under Almedalsveckan kunde ett lugn kännas. Inget oväntat hände, ingen överraskade speciellt mycket varken positivt eller negativt.

En sak som är väldigt tydlig är ändå värd att betänka. Anders Borg börjar låta lite som en socialdemokratisk finansminister när han talar om möjlighet att investera i t.ex. infrastruktur.

Nu råkar det vara så att liksom socialdemokraterna uppfattat att det är väldigt svårt att vara bättre än moderaterna på skattesänkarpolitik så är moderaterna ganska usla på investeringspolitik.

Här har nu alltså det berömda problemformuleringsprivilegiet bytt läger. Från det som ville stimulera genom skattesänkningar till det som vill göra det genom investeringar. Det börjar lukta guld för socialdemokraterna för precis som Stefan Löfven sa, Moderaterna vill införa en jobbpakt av valtekniska skäl och det är något väljarkåren brukar se igenom.

Stefan Löfven är inte heller någon traditionell socialdemokrat. Han gör inte som sin föregångare och deras föregångare att han talar om människornas villkor i näringslivet och i samhället i första hand. I första hand talar han om näringslivets villkor, i andra hand varför vi behöver ett starkt näringsliv, i tredje hand om att förbättra välfärden.

Rent rationellt är därmed Stefan Löfven långt före sina konkurrenter men människor är inte rationella. Löfven kommer att behöva knyta ihop sitt rationella argumentarande och sina konkreta åtgärder med en känslomässig sida, han behöver förklara varför arbetslösheten är en så viktig fråga, för honom - personligen.

Moderaterna får dessutom allt svårare att hävda sin arbetslinje i förhållande till alla verkningslösa avdrag, bidrag och undantag som skulle undanröja massarbetslösheten. Det ända som hänt är att man pressar ned reservationslönerna till priset av social utslagning och långtidsarbetslöshet. Att man dessutom gjort det till priset av tre småpartier i Alliansens självständighet kommer att försvåra läget ytterligare inför supervalåret 2014.

Vad kan då hända en sån här vecka, eller de närmast följande?

Det som sommarens lugn ger tid till är reflektion, fördjupning och eftertanke. Jag hoppas att den socialdemokratiska partiledningen inser att i en höstbudget så duger inte bara stimulanser till företag, det behövs också en färdplan till anständiga socialförsäkringar och en a-kassa värd namnet.

Det duger inte heller att traska på i invanda hjulspår i utbildningspolitiken utan vi behöver se att de innovationer och organisatoriska modeller som lokala skolor lyckats med implementeras i en nationell plan.

Jag börjar bli luttrad men jag hoppas att partiledningen i sommarens lugn finner vägen att, som Löfven i sitt tal beskrev, både ha ordning på statens finanser och stimulera individerna i Sverige till utveckling både via näringsliv och utanför.

Socialdemokraternas nya paroll - hållbar frihet - är ett begrepp som är oväntat luddigt för att komma från Löfven och vad man fyller det med är inte klart. Att som idag bara koncentrera sig på den ekonomiska och ekologiska dimensionen kommer kanske att vinna val men det skapar inte frihet för de hundratusentals som har det kämpigt i skolan, är fast i arbetslöshet eller helt utanför alla system, utan hopp om framtiden. Den sociala dimensionen, jämlikhet och jämställdhet borde vara tryggare fundament för en modern socialdemokrati än företagens tillväxt. Det ena förutsätter nämligen det andra.

Unionen opinion, Högberg, Göran Johansson

AB, SvD, SvD, DI, GP

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Nu ska jag diskutera integration

Nu var det ju inte mig Göran Dahlström bad att diskutera integration men han får nöja sig med det. Hoppas jag innerligen.

Zolfagary har beskrivit vad problemet med Göran Dahlström är. Läs det!

I min värld finns det människor. De har olika förutsättningar, bakgrund och framtid men de är alla unika individer och det finns troligen mer som förenar inom generationer än inom nationer.

Johan Westerholm skriver idag om en möjlig väg att använda invandrares individuella och kulturella egenskaper till att utveckla svensk export istället för att utmålas som potentiella socialbidragstagare.

Det är rätt väg. De individer som kommer till Sverige är inte förutbestämda till social utslagning, de är inte mindre begåvade eller initiativrika. Tyvärr så har samhället bestämt, liksom på så många andra områden som kräver långsiktighet, att vi inte ska satsa på de nyanlända.

Barn födda i Sverige har helt andra förutsättningar än barn födda utomlands, barn födda av svenska föräldrar har andra förutsättningar än de som har  utlandsfödda föräldrar och barn födda av högutbildade föräldrar har andra förutsättningar än de som har lågutbildade. 

Detta speglas numera alltmer i skolresultaten. Däremot vet vi också att om vuxna i skolan visar att de tror på individers förmåga att lyckas, oavsett deras förutsättningar, så klarar de sig bättre än om vi inte tror på dem. Det här gäller ju även för personer i organisationer och inom idrotten så det borde ju gälla även inom integrationsområdet?

Det är denna struktur som de 400 somalier som kommer till Eskilstuna lever i. Dahlström väljer att se dem som en grupp och ett problem istället för individer med unika tillgångar. Han verkar inte heller tänka på de massiva pensionsavgångar som kommer att ske i hans kommun inom de närmaste åren, speciellt inom vården - här finns stora möjligheter för de flesta arbetslösa att - med rätt insatser från samhället - få jobb!

De allra flesta som tittar på välfärdssektorn inser att vi kommer att behöva mer arbetskraft i Sverige. Eftersom de barn som föds i Sverige inte räcker till kommer det behövas invandring.

Jag är säker på att Dahlström har fastnat i en oro för hur hans kommunala budget ska klara sig och att han ser kommunens och det lokala näringslivets misslyckande med att se de nyanlända som resurser som ett problem. 

Det Dahlström borde göra är att skälla på regeringen, för frysta statsbidrag, för bristande resurser i vuxenutbildningen, för en usel bostadspolitik, för en fyrkantig och okänslig arbetsmarknadspolitik, för ett exportråd som tänker alldeles för traditionellt. 

Dahlström väljer istället att se i framtiden nödvändiga individer som ett problem.

Ja det finns köksbordsrasism och Dahlströms artikel är en del av den. Jag är ingen perfekt människa men en sak har jag förstått, att människor är betydligt mer än sin etnicitet, oavsett om den är somalisk eller svensk.

Johan Westerholm hänger på ämnet, liksom Parkstugan.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Att mäta är att tävla

I betygsdebatten brukar jag säga att grisen inte blir fetare av att man väger den oftare.
Det är klart att det är vad man gör mellan mätningarna som är det viktiga.
Men i helgen pluttade E-on in en liten brasklapp på temat. Kanske påverkar mätningarna vad man gör mellan dem, oavsett hur de genomförs.

Man håller på att genomför ett experiment som består i att kunderna får mäta sin förbrukning. De 10 000 elkunder som deltar i experimentet har sänkt sin förbrukning med i genomsnitt 17%. 
Hur kommer det sig att man kan sänka sin elförbrukning så mycket bara genom att mäta?
Det beror väl på två saker- tävlingmomentet och medvetenheten.
Att förändra beteenden går att göra när man är medveten om sitt nuvarande beteende och därför kan skapa nya mönster. Genom mätning går detta att genomföra. Systemet är detsamma som en hel del framgångsrika träningssystem på nätet och kanske går det att överföra på kunskap? Är det till detta som veckans läxförhör syftar (om man fortfarande har sådana)?
Kravet är väl dock att man ska förändra ett beteende och hur lyckas man motivera det i t.ex. skolan? Många frågor blir det.

Själv upplever jag symtomet när jag kör bil och försöker att få ner snittförbrukningen så mycket som möjligt, så påverkar den där lilla indikatorn mig. De ören vi sparar på den tiondels deciliter per mil jag lyckats trycka ner förbrukningen är inte viktiga för oss men om många sparar sina decilitrar kan det bli en hel del miljövinster på totalen.

Jag skriver detta inspirerad av Johan Westerholms inlägg om Socialdemokraternas energiutspel på DN Debatt idag.

Där efterlyses stora investeringar och nytänkande  för att skapa ett grönare samhälle. E-on lyckades genom att sätta en ganska enkel mätare i 10 000 hushåll.
Det är inte bara teknik som behövs, vi behöver lite psykologi och beteendevetenskap i samhället också. Det kan väl bli en passning till Björklund som talar i Almedalen ikväll.

Peter Johansson, Peter Högberg

DI, SvD, E-ON,

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?