Tänkte börja med något nytt här på bloggen, så här mitt upp i sommarens nyhetstorka och vädrets lynnighet finns ju gott om tid att reflektera och formulera. Därför ska jag försöka bjuda på ett antal sommartal, jag börjar med ett litet ödmjukt om vad Sverige är och hur jag vill att det ska vara:
Det finns inte ett Sverige, det finns inte två, tre eller hundra. Exakt hur många Sverige som finns går inte att säga, det finns lika många som det finns personer som har en relation till landet, en del kanske bara känner till Sverige genom den där mörka tjejen som vann ESC 2012. En del tror att det är ett litet land i alperna.
Det Sverige som är mitt är naturligtvis inte så väldigt annorlunda från det som är mina barns eller mina föräldrars men i mitt nätverk finns personer som har helt andra relationer till det här landet än jag själv har.
Om vi pratar om oss som bor inom landets gränser så tycker nog de flesta att det är ett vackert land och ett rikt land men att det har sina fel och brister ändå.
De största felet och den största bristen jag ser är hur vi ser på människor, kanske inte människor emellan men när vi sätter en organisation emellan oss; ett företag, en myndighet, en institution. När okunskap och rädsla skapar avstånd och fördomar.
När det händer blir människor förminskade till grupper, till lönekostnader, ärenden och brukare.
Synen på människor som kostnader är den som gör mest enskilt ont i Sverige enligt mig. För när människor blir kostnader är det väldigt lätt att spara.
Det kostar för mycket med sjukvård, apotek och telefon till människor i glesbygd. Det kostar för mycket med förskolor, skolor, kollektivtrafik, vägar och bostäder till människor i storstäder.
Det kostar för mycket med pensioner till de gamla, inkomstskydd för de sjuka och a-kassa till de arbetslösa.
Det kostar för mycket att ha en som inte kan prestera 100% 100% av tiden anställd.
I mitt Sverige investerar vi i människor, i deras barndom, i deras ungdom och i deras ålderdom. Vi tar gemensamt ansvar för vår utveckling och vår svaghet.
Under sina yrkesverksamma år behöver Sveriges människor mer utbildning, mer stimulans och mer delaktighet, i produktionen men också i vinsterna, människor ska vara en investering, inte en kostnad.
Det Sverige jag drömmer om är ett flummigt land. Ett land där vi tar hand om varandra, där vi skrattar med varandra och där vi litar på varandra. Ett land där alla har möjligheter att försöka fullfölja sina drömmar, oavsett om de handlar om stilla familjeliv på landsbygden eller avantgardeliv i storstadens nattpuls. Med det sagt är det fortfarande inte en mänsklig rättighet att bli filmregissör men alla ska på ett formellt plan ha lika kort väg dit.
Det som är fascinerande med människor är att de är så mycket mer än sina CV:n. Intressen förenas i idrotten, i musiken, i frivilligorganisationer oavsett bakgrund och lönecheck. Vi är sociala, kunniga och komplexa. Tillsammans förstår vi bättre än var och en för sig. Därför måste vi bli mycket bättre på att lyssna på många och inte på några få som sitter nära den formella makten. Den moderna tekniken, som nästan alla i Sverige använder(!), ger stora men outnyttjade möjligheter både lokalt och nationellt.
För att vi ska kunna uppleva det Sverige jag drömmer om så kommer det att krävas stora gemensamma investeringar i trygghet. För känslan av trygghet föder mod och kreativitet. När vi inte behöver oroa oss för morgondagen drömmer vi istället om den. När vi inte är rädda för att lyckas betala elräkningen nästa månad vågar vi engagera oss i våra drömmar oavsett om de är att cykla Vättern runt, starta ett nytt tändsticksimperium eller att bli en superbra trädgårdsmästare.
När vi har ett jobb som vi trivs med mår vi också bra. Fler måste få känna den känslan.
Vi är olika. Att människor är blyga, självmedvetna, skumma, dryga eller bråkiga är bra, alla har en personlighet som livet och de själva formar. Att de är trötta, negativa, känner sig förbrukade eller uppgivna är förjävligt, livets smällar kan vara tuffa men de ska alltid vara möjliga att resa sig ifrån. När det är möjligt för alla har vi ett fantastiskt land att leva i.
Jag vet inte hur ditt Sverige ser ut. Det kanske ser bättre ut än mitt, det kanske har färre hinder och fler möjligheter, kanske tvärtom. Det jag helt säkert vet är att det är annorlunda än mitt och så kommer det att förbli. Förhoppningsvis kan vi jobba tillsammans för att låta de positiva bilderna bli fler och de tråkiga färre, att ljus finns i fler människors ögon och att vi kan smitta världen med den kraft som ett tryggt land besitter.
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar