Om jag kastar en sten, gör det ont om den träffar mig själv?
Vi får väl se.
Jag satt på ett möte häromdagen, ett, relativt, informellt eftervalsmöte för den sammanslutning som på sossespråk kallas "valfunkis" - jag har aldrig hört (eller frågat) vad den korrekta (långa) beteckningen på samlingen är. Jag hade kvalificerat mig tack vare att jag kastade in mig själv på partidistriktet i Göteborgs kansli i valrörelsen.
Runt bordet satt ombudsmän som tillsammans lätt överskrider 100 år i rörelsens tjänst, kloka kvinnor och män med stora socialdemokratiska hjärtan och alldeles utmärkta hjärnor (om än lätt indoktrinerade).
Produkten som diskuterades var måluppfyllelsedokumentet av de organisatoriska valmålen.
Vi hade gjort ett ganska bra jobb, framförallt med den så oerhört upphaussade samtalskampanjen.
Alltså, och det tror jag vi kan vara överens om, i Sveriges lätt bäst organiserade valkampanj har vi lyckats få vårt sämsta valresultat sen partiet var i ungdomsförbundsåldern, tänk om vi hade gjort en dålig valrörelse, hur hade det gått då?
Vi pratade om att vi inte hade ett budskap i Göteborg. Inte ens ett. Vi kanske hade ett, innan reklambyrån dök upp.
Det är nu jag tycker att det börjar att bli intressant. Jag har nämligen följande bild - den genomsnittlige sossen (finns den?) har mycket mer gemensamt med väljarkåren än vilken kommunikationsbyrå, PR-konsult, eller copywriter som helst (fördom kanske?). De har förvisso sina mätningar och sitt sätt med ord, schysst kaffe på kontoret och kreativa möten, det är helt säkert kul att jobba i denna vardag och det är inte säkert att de har fel i sin utgångspunkt. Det är "twisten" som är galen. Det är den vi ska undvika.
Varför ta en hundraårig magkänsla och vitsa om den. Varför ska man be väljarkåren att tänka till. Att fylla budskapet med sina egna berättelser.
Vi slogs med ett annat parti som inte kör med egna berättelser, de kör med sina, f'låt våra, ord.
Det som borde vara självklart budskap - Vi fixar jobbet och välfärden för dig, för att framtiden ska bli bättre för alla. Blir berättelsen om "Möjligheternas land" eller "Vi kan inte vänta".
Tänk själva! Riv kommunikationsbiblarna i stycken, återta ordet till partiet. Sluta intellektualisera så mycket om målgrupper och strategier - vinnas och mobiliseras.
Först ska vi säga vad vi vill. Sen kan vi berätta hur vi ska göra det. Sen kan folk få bestämma själva om de är värda att lyssna på oss eller ej.
Det här är ju ett problem när de politiska förslagen är allt och den politiska viljan inget. Skatterna är inte längre ett sätt att finansiera samhället, de är samhället.
Inte konstigt att det partiet som har berättat att sänka skatten är vad de vill vinner.
Jag hoppas att den tankebegåvade 50-mannatruppen i kriskommissionerna kan lyckas komma fram till detta:
Vi har en fantastisk värdegrund, låt oss använda den, låt varje förslag bottna i en konsekvensanalys om hur detta förslag bidrar till vår vision, den kan kriskommissionen gärna föreslå.
Sluta titta på vem och vad och hur röster ska komma. Lita på att politik som är grundad i våra värden och som siktar mot vår vision är oemotståndlig för (tillräckligt) många.
Sluta tänka så mycket, och börja jobba. Tips finns på
Netroots valanalyser och på
Öppna kriskommissionens Facebookgrupp (missa inte att klicka i + andra.)
Andra som är heta på partiets nödvändiga förändring är
Peter A och
Alexandra E