13 oktober 2010

Projekt sabba Sverige 1982-2014

Det har nu varit två dagar där min stackars lilla hjärna har fått stöta och blöta och tänka och tänka om utan att komma till ro. Eftersom jag inte kommer någon vart så måste jag försöka sortera ut min lilla hjärnas vindlingar här. Jag fruktar för vårt land. Det är något otäckt som händer och det har hänt under lång tid.

När Socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1982 var det med något som kallades Tredje vägens ekonomiska politik, ett mischmasch mellan traditionell, ineffektiv, socialdemokrati och den då internationellt gångbara nyliberalismen med avregleringar och privatiseringar - känns det igen? Den stora reform som skulle balansera företagens vinster - löntagarfonderna - blev en skugga av sin ursprungliga tanke och de övriga ekonomiska reformerna var knappast allmänna och progressiva men följde väl tidens anda, avreglering av kreditmarknad och valutan släpptes fri bl.a..
Chef för detta projekt var Kjell Olof Feldt som numera inte så ofta berömmer socialdemokraterna eller dess partiledare.
Detta var första steget för Socialdemokratin mot den kris vi är i idag. Min fråga är, hur fick Kjell Olof Feldt hända?

Steg två var en katastrofal borgerlig regering 1991-94 som inte lyckades med någonting och som dessutom lutade sig mot ett pajasparti med starka främlingsfientliga inslag, say no more. Statsministern var den alltid lika ödmjuka Carl Bildt.

Steg 3. Efter att blivit skänkt regeringsmakten fortsatte Göran Persson det Feldtska och Wibbleska avregleringsprojektet både som finansminister och statsminister. Att vi lyckades klänga oss kvar vid makten mellan 1994 -2006 beror nog mer på motståndarnas inkompetens än att vår ballong var oförstörbar.

Steg 4. Borgarna genomför 2006-2010 den politik de sagt att de ska genomföra opinionen är ibland 60-40 i oppositionens favör men en identitetskrisande socialdemokrati kan inte presentera ett tillräckligt trovärdigt alternativ, inte ens för den traditionella s-väljaren är det längre självklart att rösta rött när valdagen kommer 2010. Det sägs att skillnaderna är små och det kanske är huvudförklaringen men att skillnaderna blivit så små är en lång glidning, sanningen är väl att borgarna är bäst på borgerlig politik och det förstår de kloka väljarna.

Den röda tråden i denna glidning in i en borgerlig marknadsliberal fälla är att ekonomin var viktigast. Inte medborgarnas personliga, utan statsfinanserna. Medborgarna lämnades - om inte åt sig själva, i alla fall inte ännu 2006, så fick de smulorna när finansen fått sitt. De matades också flitigt varje kväll med börsutvecklingen de senaste 24 timmarna och allehanda aktietips, folkaktier och annan skit. Att arbetslösheten smått stigit och att arbetarrörelsen glidit isär i politik och fackförbund var säkert också bidragande orsaker.

Hur kunde detta ske? Min teori är ingalunda vattentät och helt säkert lätt att förlöjliga.
Grunden är det godtycke och den anti-intellektualism som brett ut sig i  samhället. Detta sedan underhållningen fått en allt större roll i människors vardag, tack vare bättre levnadsförhållanden och teknisk utveckling. Samtalen och berättandet ersattes av läsandet och lyssnandet som ersattes av tittandet som ersattes av zappandet och av chattandet. Det är säkert så att den genomsnittlige medborgaren i vårt land vet 1000 falt mer än motsvarande för 100 år sen men de tar säkert betydligt färre minuter på att kontemplera sin situation och sina val, förutom att källsortera eller inte då. Den kunskap vi  äger är så splittrad och samhället så mycket mer komplext att det är oerhört svårt att se sammanhangen. Då är det lätt att vända sig inåt i tanken och kortsiktigt, känslomässigt och slarvigt göra sitt val, så spelar det roll vilken attityd och framtoning statsministern har, inte så mycket vilken politik han för, det ser snyggt ut och det låter bra, det är det viktigaste.
Politiken har blivit Idol.
Det enda bra med det är att castingen till Statsminister 2014 blir en öppen tävling i TV4 så äntligen har alla chansen!

Läs fler och mer samlade inlägg på Netroots, läs gärna vår valanalysblogg t.ex.

För inspirationen till den här texten tackar jag Roy Andersson som fick finna sig i att vara huvudperson i ett slarvigt och i det närmaste anti-intellektuellt program om sitt liv i lördags.

18 kommentarer:

  1. Gillade mycket det du skrev.Sant.

    SvaraRadera
  2. Tack, vet inte om det är 100% sant men de breda penseldragen stämmer nog hyfsat.

    SvaraRadera
  3. Pravda dejavu feeling över detta tramset ...

    SvaraRadera
  4. Jag tror vi hade så goda och hederliga politiker förr i tiden att vi fortfarande tror att "de där uppe" agerar med vårt bästa för ögonen. "Så hemskt kan det väl inte vara" är en kommentar jag ofta får. De där uppe har nog tänkt ut något bra som gynnar oss i längden.

    SvaraRadera
  5. Det du gör är nödvändigt, vi måste gå mycket längre tillbaka i analysen än till 2002. Även om jag inte är enig i alla slutsatser du drar eller om orsakssammanhangen. Jag tror att vi måste gå ytterligare 10 år tillbaka i tiden. Det är 1970-72 som den stora brytningen ligger. Det var då "det gamla gardet" dvs Wigfors, Sträng, Erlander mfl såg på sitt verk, välfärdsamhället och varnade för det som kom att bli socialdemokratins nästa stora projekt, Den Starka Staten. I en tidsaanda av stark tro på "socialism med ett mänskligt ansikte", dvs en demokratyisk planekonomi fastlades agendan och Sverige skulle bli exempelstaten. Men planekonomi visade sig oduglig, den lät sig varken tillåta demokrati eller förmå säkra medborgarnas välstånd. Jag tror att det var i den otillräckliga och idealistiska nalys som gav upphov till 1975 års socialdemokratiska program som källan finns att upptäcka.

    När verkligheten kommer ikapp oss på 1980-talet så strå vi utyan svar, och vi förstår ingenting. Vi murar in oss i tornet och förlorar kontakten med folkets vardag.

    Idag, efter 40 år av byggande måste vi stanna till och fundera, blev det vad vi den gången trodde, lever människor bättre liv idag, behandlar vi våra medborgare med större värdighet och omsorg idag, blev staten garanten för balans mellan människa och kapital? Många fler frågor skall ställas, men vi måste gå tillbaka till tiden före 1975 års partiprogram.

    SvaraRadera
  6. Är en ökad ekonomisk medvetenhet lika med antiintellektualism?

    Att avfärda den livsnödvändiga aktiemarknaden som "skit" vittnar snarare om en antiintellektuell hållning av stora mått.

    Vad som omsätts på börsen kommer ju vanligt folk tillgodo, genom att det styr investeringar till lönsamma företag. Dvs till företag som levererar stora värden till vanligt folk, både när de köper företagets produkter och när de säljer sitt arbete till företag.

    SvaraRadera
  7. Jeanette: Ja ibland undrar man men jag tror nog att de flesta politikers inställning är att de försöker göra saker bättre för de flesta.

    Anders: Du har troligen rätt i att orsakerna till dagens tillstånd måste sökas väldigt långt bak i tiden. Det har ju egentligen inte blivit "sämre" men annorlunda och säkert inte som man tänkte sig.

    Ola: Nej anti-intellektualism är att man föraktar kunskap och framförallt att man förhåller sig dogmatisk till sin uppfattning oavsett om den kan bevisas felaktig.
    Det jag främst vänder mig mot i mitt inlägg är det ytliga sätt som sambanden redovisas på men att de förstärker bilden av att landets ekonomi är avhängigt av börskursen. En börskurs dag för dag ger bara ett fragment av hur börsen går och mår och ingenting om utvecklingen i landet om man inte fördjupar resonemangen. Självklart är ett livskraftigt näringsliv superviktigt i en nation men att just aktiemarknaden i sig är förutsättningen för det tvekar jag på, inte minst med den kortsiktighet som präglar den. Tyvärr kan jag inte på rak arm påstå att jag har några bättre idéer idag. Jag gillar fortfarande det ursprungliga förslaget till löntagarfonder.

    SvaraRadera
  8. Jag håller med, tankeväckande, själv har jag tänkt att det var efter Palme som man valde alldeles fel väg, att det var då man definitivt valde fel, men man fortsatte nog ganska enkelt en sorts Palmelinje. Men Palme var mera vänster på slutet tycker jag mig minnas, så har väl tänkt som så att han kanske hade fört en annan politik än sina efterföljare och stakat ut en annan linje om han bara inte hade mördats.

    Dock var det onekligen en blygsam start på löntagarfonderna, och det stämmer ju det andra du skriver också om hans regeringsperiod har jag för mig. Men man kan kanske inte veta hur det hade gått om han inte hade mördats?

    Tydligt är i alla fall att S levt alldeles för länge på människors hopp. År efter år har S sagt en sak och gjort en annan, gett felaktiga intryck, år efter år har imponerande många hoppats att intrycket de hade av S stämde överens med verkligheten, år efter år har de blivit besvikna. Nu rasar väljarstödet för S, från 40 till 30% på åtta år, fler och fler tappar allt förtroende, något måste göras.

    Länkar till din artikel på min blogg, tycker den är intressant.

    SvaraRadera
  9. Du gör rätt i att: "Jag fruktar för vårt land. Det är något otäckt som händer och det har hänt under lång tid."

    Men du måste våga se att det "otäcka" är att omvärlden har kommit ikapp. Om brytningen sker 1972 eller 1982 kan man alltid kivas om men Sveriges konkurrensfördelar försvann någonstans under den perioden.

    Det "otäcka" som hände var att allt svenska jobb började försvinna till arbetare som accepterade sämre villkor än de svenska men som fick det bättre än vad de tidigare hade haft.

    S försökte lösa detta med generösa trygghetssystem och en växande offentlig sektor. Det fungerade hjälpligt till ca 1982.

    Att gnälla på Alliansen är väldigt mycket som att gnälla på budbäraren. Omvärlden har blivit tuffare mot Sverige. Hur tänker S svara på det?

    SvaraRadera
  10. Asterix: Tack för länkning, att vi inte vet vad vi vill eller vad väljarna vill är ju helt uppenbart just nu men det var det inte för några veckor sen. Helt klart är att det är ett väldigt grundligt arbete som måste göras.

    Per: Det är riktigt att våra konkurrensfördelar blivit mindre men industrin har svarat bra på det även om det inneburit stora strukturella förändringar. Det som jag ser är att det som anses vara politikens uppgift har blivit radikalt förändrat. Jag tror att stora generösa trygghetssystem är nödvändiga för att samhället ska hålla ihop och att jämlikheten gynnas av detta. Jag gnäller självklart på Alliansen men tycker nog att Socialdemokraterna får ta en stor del av smällen eftersom man regerat största delen av tiden sen 1982.

    SvaraRadera
  11. Skrev just en kommentar hos Anders Nilsson (Jag kanade hit från honom).
    Jag anser både hans postning och din vara ytterst viktiga.
    Vi måste verkligen våga gräva och förstå.
    Vi måste också våga välja en politik vi tror på, men det finns inte ett uns plats för naivitet eller hastverk. Vi lever i en global marknadsekonomi där inte ens överstatliga EU kan hålla emot kapitalrörelserna, flytten av jobb till först baltiska länder, sen asien etc.

    Jag tror ett av de naiva dragen har varit att sossar trott (och tror) "Att staten, det är ju vi det).
    Man har ju trott att det är något bra, något positivt, men för folk i gemen gillas varken stat eller sossar.
    Liberala, annars rätt sunda bloggare, kan med ilsken emfas (hat) rätt ofta utbrista att Sverige är fullständigt sossefierat.

    Den fina omvårdande, inkluderande, solidariska grundtanken har vänts till sin motsats.

    Med viss rätt kan även motståndarna påpeka att välfärd inte byggs med hjälp av bidrag, utan av företag som skapar mervärde.

    Det finns en osund kultur inom socialdemokratin. När jag blev medlem direkt efter förlustvalet 2006 var det första som hände att jag blev inbjuden att bli medlem i en s-förening. Den s-föreningen fanns bara till för att grundaren hade insett att han kunde skaka loss bidrag från partiet om den bildades som en ungdoms-s-förening.

    Nu blev den inte så ungdomlig. Medelåldern låg långt över 40.

    Jag älskar sossarnas iver att fördela pengar, men efter alla år har det blivit ett trassel av byråkrati och transfereringar mellan kommuner, mellan stat och kommuner, mellan myndigheter. Men också mellan löntagare, skatteverket sen vidare till ytterligare några myndigheter som pytsar tillbaka pengar till medborgarna efter vad man tycker demokratiska principer.

    Och tyvärr kan jag vittna om hur kvävd man blir som ensam liten företagare av alla regler, alla avgifter, alla kontroller. (Tyvärr har Maud O inte gjort ett skit åt detta trots att hon gick till val på det 2006, hon skulle ta bort 25% av regelmassan, men det har blivit fler regler enligt många branschorganisationer, men det ligger utanför det vi här avhandlar).

    (Här pausade jag i 27 minuter, försökte hitta förslag på nya inriktningar)

    Jag tvingas erkänna att jag är förvirrad, kanske lika förvirrad som partiet nu har varit i minst 30 år. Till och med sossar har ju talat om "dynamiska effekter", man har gått med på att låna in nyliberala ord.
    I minst 30 år har sossarna varit på defensiven.

    Vi ser resultatet nu.
    Vi måste börja tolka hur ekonomin idag fungerar. Vi måste fatta en rad beslut hur stor/liten staten ska vara.

    Motståndaren har gjort ett fantastiskt propagandaarbete, kanske även med viss analys bakom. Motståndaren talar om "välfärdens kärna" och det enda (S) gör är att spotta på moderaterna när de pratar om denna denna välfärdens kärna.

    Men vad har (S) att komma med? Välfärdens fruktkropp? Skulle inte tro det.

    Den bittra elaka jävligt jobbiga sanningen är att Socialdemokratin inte har någon vision.

    Sossarna har inget att erbjuda, och hela valrörelsen tjatade man endast om hur dålig motståndaren var. Man hade inget eget. Alls.

    SvaraRadera
  12. Hej Anders, tack för din rejäla kommentar - värd ett eget inlägg kanske?
    Jag håller med om att vi är på defensiven och att det är ett av grundproblemen, det reformerande partiet blev det statsbärande och förvaltande. Denna glidning in i marknadsekonomins villkor och termer var kanske oundviklig, säkert behövde många system effektiviseras (t.ex. var ju Televerket inte berömt för sin effektivitet på den tiden).
    Det finns i princip två saker som kan hända nu. Antingen dör rörelsen sotdöden eller så tar vi tag i det här. Vi som inte har vår karriär inom partiet att tänka på, vi som älskar de grundläggande socialdemokratiska värderingarna men inte partiet som sådant. Det som är paradoxalt är att det bara kommer att hända om partiet vill.

    SvaraRadera
  13. Hej igen!
    Det blev en egen postning, så tack för inspiration!

    Och det är exakt så bistert som du skriver, två saker kan hända; sotdöd eller också rycka tag i skiten och städa ordentligt, men även våga bli progressiva, se framåt, vilja framåt.

    SvaraRadera
  14. Feldt var en anomali inom S, men det var han som bröt det skenande budgetunderskottet den gången, annars hade vi fått en nittiotalskris/nollnollkris redan på åttiotalet också - och då hade väl svensk ekonomi sett ut som Greklands i dag...

    SvaraRadera
  15. Anonym: Det råder ingen tvekan om att man behövde förändra den ekonomiska politiken men vad jag vänder mig mot är den närmast oreflekterade ideologiska glidningen in i marknadsliberalism. Det är dags att reflektera, fundera och finna en ny väg igen!

    SvaraRadera
  16. När det gäller effektiviseringsargumentet som ofta används av neoliberaler, visar det sig att en privatiserings- och marknadslogik i offentlig sektor bidragit till att kostnader rasat iväg i samhället. I Norge har man till exempel kunnat konstatera att NAV (Norges arbetsförmedling) blivit väldigt mycket dyrare och mindre effektiv med ökning av privata lösningar (t. ex. konsulenter som hyrs in) och marknadslogik, eftersom det går hand i hand med en konsumtionslogik, där "det offentliga" (numera mer och mer bara i namnet) blir en del av den ohållbara konsumtionskarusell som ett samhälle för mycket präglat av et kapitalistiskt system som ekonomisk bas lider av.

    Faktum är att det offentliga blivit mycket mer oöversiktligt med introducerandet av privata lösningar och marknadslogik. Man hyrde till exempel inte in jättedyra konsulenter för saker som de anställda kunde sköta istället för att skicka vidare till jättedyra konsulenter. Priserna blev därför också billigare för medborgarna och man bidrog inte till klyftökningar såsom mer och mer nu.

    När "det offentliga" mer och mer förlitar sig på det privata, bidrar det offentliga också till att pressa priserna upp, det blir lönekaruseller, priskaruseller mm. mm. allt enligt marknadens hårda logik.

    Sedan kanske Palmemordet inte var så avgörande för S framtid som man kan tro, men han var ändå internationellt engagerad, och eftersom våra överkonsumtionssamhällen vilar tungt på kolonialism och imperialism, tycker jag det är en dimension som både Palmes efter- och företrädare har saknat. Det finns ingen nationell solidaritet, bara internationell. Så för mig framtstår ändå även Palmemordet som en punkt varefter S gick fel, man borde gått vidare internationellt och stärkt viljan till vänsterinitiativ, sett den kreativa andan bakom löntagarfonderna och tron däri som något att fördjupa för att vara en dynamisk kraft med visioner, lösningar, vilja att hitta fram till andra lösningar, kämpaglöd att vilja experimentera, prova sig fram, vara i dialog med medborgarna, engagera medborgarna i demokratiseringsprojekt...

    Istället valde man att gå den vägen som ledde till allt från arbetarrörelsens marginalisering till en mängd eftergifter åt neoliberalismen, så att det politiska utrymmet minskats år efter år, allt mera terräng getts bort åt den dominerande klassen i Svenskt Näringsliv att leka i/med...

    SvaraRadera
  17. När vi talar om den kursändring som gjordes av S på 1980-talet så kan vi inte hoppa över orsakerna. Det enskilt viktigaste beslutet var antagligen det som Palme och Feldt fattade 1983 eller 1984 om att ge upp den fulla sysselsättningen som den ekonomiska politikens övergripande mål.
    Men det var inget ideologiskt beslut utan det fattades som ett svar på ett konkret problem som hade funnits i ett antal år och som var att den svenska kronan var på väg att förvandlas till en bananvaluta. Efter ett stort antal devalveringar så hade vår valuta förlorat mycket av sitt värde. En utveckling som inte gynnade löntagarna som grupp.
    Den fulla sysselsättningen kunde inte finansieras fullt ut över skattsedeln. För då skulle löntagarnas köpkraft tryckas för mycket. För att upprätthålla den fulla sysselsättningen så krävdes inte bara stora offentliga utgifter det krävdes även att hushållen konsumerade.
    Därför fick den fulla sysselsättningen förutom med skatterna även finansieras med en expansiv penningpolitik (läs sedelpressarna) men till sist nådde den politiken vägs ände och då krävdes det en kursändring.

    Lars J

    SvaraRadera