Jämlikhet som det bärande fundamentet för det goda samhället.
Det är så enkelt att det nästan är absurt.
Vår kamp är inte för de svaga mot de starka. Den gemensamma kampen är att bekämpa klyftorna, för barnens skull och för de rikas skull, för miljöns skull, ja och för resten av oss också för den delen.
Det som är svårt är att få folk att tro på att ojämlikhet är en stor del till de problem vi har i samhället idag. Att anledningen till att barn är stressade idag är för att deras föräldrar är det och att anledningen till stressen kan riktas mot social status och pressen att öka sin sociala status. Detta i sin tur kan riktas mot ökad ojämlikhet.
Då kommer livspusslet in. Här kan politiken göra skillnad.
Vad gör vi för att det inte ska betraktas som flum att tala om i vilka miljöer människor trivs och utvecklas. Det finns exempel både inom service och tjänstesektor som berättar att medarbetare som får större inflytande över sin arbetstid och sin produktivitet presterar bättre och mår bättre, motsatsen känns också väl belagd.
Det finns andra berättelser som visar att det är större risk att drabbas av en stressrelaterad hjärtattack om du är direktör i England än om du är arbetare i Sverige- än så länge. (För att inte tala om arbetarna i England.)
Man brukar tala om den amerikanska drömmen som är mindre trolig i USA än i Sverige - än så länge.
Vi kanske ska börja tala om den svenska drömmen.
Att Sverige ska fortsätta vara ett samhälle där vi litar på varandra och kan hålla ihop och inkludera. Ett modigt samhälle och en modig röst i världen.
Det börjar med en lång och hård kamp mot klyftorna i samhället, de klyftor som har ökat sen 80-talet och vars ökningstakt just nu och under kommande mandatperiod kommer att fortsätta att öka.
Klyftorna ökar ju för alla. Det här handlar inte om utanförskap utan om ett sätt att inkludera alla i samhällsbyggandet.
Det är min väg.
Läs mer om den Öppna kriskommissionen på Netroots valanlysblogg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar