20 december 2010

Nu går vi ner en division och bygger laget från grunden

Ni har hört liknelsen laget före jaget några gånger nu.
I min mening är det en ganska dålig bild av vad ett lagspel är.
Ett lag fungerar som bäst när olika individer har och tar olika ansvar inom laget. När individerna känner stöd och frihet att agera, att ett misslyckande följs av en lyckad insats. När man vågar.
Socialdemokraterna beskrivs idag närmast som ett sjunkande skepp. På ett sätt stämmer det, på ett annat så tror jag snarare att det är en mental kollaps i laget som har inträffat. Efter en lång rad förluster är det svårt att vända trenden.
Ett sätt (som väldigt sällan fungerar) är att byta tränare. Det ska Socialdemokraterna göra. Ett annat är att byta taktik. Det ska Socialdemokraterna göra. Ett tredje är att byta spelare. Socialdemokraterna? Det får vi väl se... men det skulle väl inte skada med några nya spelare.
När man gör alla dessa tre på en gång så finns det bara en väg att gå, ner i divisionerna.
Det behöver inte vara dåligt på lång sikt. Det kan ge ny energi, en mer koncentrerad organisation och t.om. vara ett framgångsrecept. Man måste omfatta det enkla, den raka vägen, att använda spelarna optimalt.
Min erfarenhet (som är ganska omfattande i en roll som föreningsledare) av idrott är att det är några få saker som långsiktigt ger framgång.
1. En engagerad och väl fungerande organisation där många är med på många sätt.
2. Kontinuitet och långsiktiga målsättningar med tydliga delmål (som inte bygger enbart på resultat).
3. Egen ungdomsverksamhet med hög prioritet i organisationen.
4. Pengar (tyvärr är det det allra viktigaste men utan punkt 1 och 2 gör pengar i sig ingen nytta).
5. Allmänhetens intresse
Som jag ser det så är det framförallt punkt 1, 2 och 3 som fallerar för Socialdemokraterna idag.
- 1. Man har fastnat med en överdimensionerad organisation där många är med inte för att de vill förändra världen utanför att det är deras jobb och därför låser hela organisationens förändringspotential.
- 2. Man ser inte målet med de politiska förslagen, en skattesats kan aldrig vara ett mål. Tillväxt kan inte vara ett mål. Jag vet inte riktigt idag vad som är den stora strävan för de politiska partierna? Socialdemokraterna måste börja beskriva det goda samhället, det goda arbetet och varför Socialdemokraterna har en borgarna överlägsen bild av vad detta är och väg för att nå dit!
- 3. Hänger ihop med -1. Rekryteringen av nya medlemmar har i princip avstannat i mellanvalsperioden. Medelåldern är hög, föreningarnas verksamhet ofta slentrian. Partiet måste vara mer aktivt i att hitta unga som inte kommer från SSU. Mer aktivt i att hitta företrädare i världen utanför partiet.
Om den nu fullständigt lamslagna ledningen av detta parti kunde börja agera på något sätt, vilket som helst i stort sett, så kommer även att den intresserade allmänheten att reagera.
Min tanke är att vi ska ta ett skitår i lägre division nu för att organisera om och koncentrera alla ansträngningar mot att vara starka, välriktade och samspelta om två år, för att vara som allra bäst om knappt fyra. Det är ganska ont om tid men med entusiasm, vilja och laganda når man väldigt långt.
Kom igen nu röda laget, nu kör vi!

Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!

18 december 2010

Vad är min hjärna värd?

Den Orwellskt doftande regeringen i Sverige går vidare i ullstrumporna med sitt projekt att rikta medborgarnas ilska mot dumma tonåringar på TV istället för missförhållanden i sin omgivning. Att människors förnuft och tankekraft ägnas åt att diskutera taktiska finesser i sport eller välja pensionsfond, elbolag, bilprovare, skola etc. Istället för att vara informerade och bli förbannade när våra folkvalda använder skattepengar till tokiga saker (eller bestämmer sig för att lämna några bakom för att kunna sänka skatten).
Den senaste finessen är att Schlingmanns propagandaministerium, som ju ska se till att vi uppfattar regeringens förslag på ett annat sätt än de påverkar, ska kompletteras med ett regelrätt sanningsministerium på Kulturdepartementet, för att skydda kommersiella intressen förstås! Det är ju verkligen de vi behöver skydda, inte fri och oberoende radio och TV, nej vi ska skydda de reklamfinansierade mediekanalerna från konkurrens från de solidariskt (om än ibland motvilligt) finansierade. Om de fria och oberoende på kuppen blir bundna och beroende är ju en bisak.
Alla nya TV och radioidéer ska alltså granskas av tjänstemän på Kulturdepartementet för att de kommersiella aktörerna ska kunna bedöma om det är nog okommersiellt. Om offentlighetsprincipen råder kan ju dessutom de kommersiella aktörerna snabbt sno SVT:s idéer (om de är kommersiella nog).
SVT:s och SR:s chefer är självklart en smula upprörda över tilltaget:

– Utifrån den lagstiftningen hade man inte kunnat utfärda de här reglerna. Nu lägger man dem i anslagsvillkoren. Min uppfattning är att det strider mot grundlagen, säger SR:s vd Mats Svegfors till DN.
Normalt brukar en lag eller förordning åberopas som stöd för nya regler. Men i det här fallet bygger regeringens beslut bara på en rapport.
SVT:s vd Eva Hamilton påpekar dessutom att instruktionerna till mediemyndigheten är otydliga om det som rör hur allmännyttan av en ny tjänst respektive dess marknadspåverkan ska viktas. Otydligheten öppnar för en godtycklig tillämpning.
– Tänk om den offentliga vården stoppas från att ta till sig de senaste behandlingsmetoderna, utan dessa skulle vara förbehållna privata aktörer? Public service bör inte bara ha möjligheten utan även uppdraget att utvecklas med sin tid och sina användare, säger Eva Hamilton i ett pressmeddelande.
Så vi ska alltså få en godtycklig censur av SVT:s framtida programutbud. Att i dessa konspirationernas dagar inte tro att det är ett steg i avskaffandet av Public Service i Sverige är svårt.
Anna Vikström och Martin Moberg skriver också om det här.
Det som dominerat bloggosfären senaste dygnet är ändå Niklas Nordströms och Carl Melins kluvna tungor. Ok, vi var väl lite naiva att tro att Prime PR jobbade gratis tack vare sina stora socialdemokratiska hjärtan. Men att deras analys och agenda är beställd av Svenskt Näringsliv är ändå lite magstarkt. Speciellt som det inte har redovisats öppet. Sara Gunnerud, Sandro Wennberg, Alexandra Einerstam, Peter Johansson och Johan Westerholm skriver alla bra om detta.

Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!

17 december 2010

Vad är det för fel på snällismen?

Det är trevligt att så många som inte vill oss väl bryr sig om oss. Senast i raden Gudmundsson och Rivière. Den senare försöker att bota svenskarna från den socialdemokratiska snällismen.

Bild från Våga Vara Snäll
projektet på Centralskolan
i Malung

Det är ju nu inget fel med att vara snäll. Två av Sveriges ledande kulturpersonligheter delar ett motto: Är man mycket stark måste man vara mycket snäll. Starkare än en moderatstyrd borgarregering går inte att bli i Sverige idag. Ändå förstår man inte vikten av att vara snäll.
Det är dessutom vetenskapligt visat att människor mår biologiskt bra av att samarbeta och hjälpa varandra. Mätningar av lycka visar att ekonomi inte har mycket att göra med hur människor mår. Frihet och social tillfredsställelse har det.
I get by with a little help from my friends.
Vidare så är det inte bara osmakligt utan också kontraproduktivt att inte använda sig av den utmärkta principen av människors lika värde i vårt land. I dagarna riskerar människor som råkar ha ursprung i länder med muslimsk tradition att utmålas som annorlunda (kanske t.o.m. farliga) än människor födda i vårt land med en kristen tradition. Jag är född och uppvuxen i Sverige och mitt enda band till kristendomen är att min fru av någon outgrundlig anledning fortfarande är medlem i Svenska kyrkan. Just det, jag hädar när jag svär också (konstigt). Jag har vänner som kommer från muslimska länder som har ungefär lika mycket med islam att göra.
I sann marknadsliberal anda håller också arbetsmarknaden att delas upp för att pressa lönerna neråt. Ett sätt är ju att betala arbetsgivare för att sysselsätta människor som i Fas 3. Frågan är om inte det strider mot FN:s konvention för mänskliga rättigheter (lika lön för lika arbete). Vi ser en utveckling att allt färre har tillgång till A-kassa, att sjuka tvingas till socialbidrag för att de varit sjuka för länge, att skolan ska mäta kunskaper för att eleverna ska lära sig mer (jag vet, det går inte ihop), att fackförbunden motarbetas.
Kort sagt en dagordning för att människor ska vara mindre gemensamma för att öka konsumtionsutrymmet för de som redan har. Ett problem är att de inte orkar/hinner åka och handla för att de är så utslitna efter att behövt att jobba så hårt.
Nej låt mig fortsätta hålla människokärlekens fana högt. Låt oss ställa om vårt samhälle till det långsiktiga tänkandets. Låt varje beslut bottna i hur det påverkar jämlikhet, ekologi och människovärde på hela klotet. Jag lovar att om vi håller detta främst så kommer det att skapa ekonomi också. Låt oss tro på forskningen om mänsklig natur och låt oss tro på forskningen om jämlikhet. Låt oss tro på snällismen!

Peter Andersson vill väcka fler
Peter Högberg vill fortsätta krisa
Peter Johansson vill åka över sundet
Alexandra Einerstam funderar på sitt ursprung
Johan Westerholm om partiets desperation
Martin Moberg om politisk cirkus i Karlskrona

Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!

16 december 2010

Jag vill veta att de brinner!

Jag har ju tidigare bekänt mig till såväl existentialism som naivistisk, idelaistisk, humanism. Nu vill jag praktisera detta i samband med efterfrågan för en öppen och ärlig process i utnämnandet av en ny partistyrelse och partiledare.
Jag har märkt att ett av min egen personlighets mest utmärkande drag är att jag vill uppnå konsensus kring saker. Ibland ger det att jag kanske är väl smidig och ger efter en liten bit i diskussionen. Inställningen kan vi kalla den socialdemokratiska pragmatismen. Man når vissa resultat, det blir bra men inte perfekt.
Jag blir därför ofta imponerad av människor som är kompromisslösa och tvärsäkra. De kan väl aldrig ha fel? Låt oss kalla det den dogmatiska socialdemokratin. Man uppnår ofta konflikt och ibland resultat. Det kanske är rätt inställning i opposition?
När det gäller den socialdemokratiska nomineringsprocessen är det en tredje väg som beträds. Den socialdemokratiska nihilismen. Eftersom man inte vill något innan någon frågar om man vill så behöver man varken kompromissa eller deklarera sin uppfattning om någonting.
Det är alltså fullt möjligt att få uppdrag bara genom att vara trevlig, inåtvänd och lojal. Visionär kan vara jobbigt. Arg ännu värre. Utåtriktad är lite suspekt. Man ska vara en ledare som inte vill leda. En pådrivare utan vision. En förnyare utan att skapa konflikt.
Jag tror inte på det. Jag vill bli imponerad. Inte bara av de dogmatiska, utan även av de pragmatiska. Jag vill veta vad de kandidater jag ska ställa mig bakom vill, kan och vågar. Jag vill veta att de känner. Att de inte gör det för att någon annan vill att de ska göra det, eller för att någon annan inte vill göra det själv.
Jag inbillar mig att många medlemmar och väljare känner på samma sätt som jag. Att det är oerhört viktigt att de vi väljer vill något. Nästan vad som helst. Att de verkligen vill göra något som de tycker är bra för partiet. Att de brinner för politiken och för de socialdemokratiska idealen.
Nu börjar processen långsamt öppnas i partidistrikten, Stockholms stad först, Stockolms län öppnar på Facebook och Göteborg har en enkät ute. Jag, liksom många andra, vill att fler följer efter! Om ni vill ha lite inspiration, se hur Miljöpartiet gör när de söker nya språkrör. Helt utan dramatik presenterar sig nu de som vill kandidera.
Jag vill liksom Peter Andersson hissa varningsflaggen för att vi redan nu måste börja prata om vad vi vill göra med partiets politik. Det är inte möjligt att vänta tills en ev. ny partistyrelse tar över i slutet av mars.

P.S. Om ni inte förstår varför Twitter är en bra grej så vill jag verkligen tipsa om det här #prataomdet. Börja långt ner och läs, läs och läs, jag lovar att du på många ställen finner något som kommer att gå rakt in i dig. Det är inte mysigt men det är definitivt varmt, innerligt och ärligt.

Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!

14 december 2010

Låt bollen rulla - eller? Om skapat samtycke kring ett system.

Såg igår ett sketchprogram om ett sketchprogram. Kan rekommenderas.
Det här är en blogg om ett system som bloggen är en del av...
Ibland undrar jag vilka mekanismer som styr och vilka mekanismer som bromsar. Ibland känns det som om allt bara gasar på och man har släckt ner all kontroll, all analys kommer försent och all eftertanke försvinner i nästa satsning utför backen. Frågan är om det är bästa sättet att nå målet. Eller om det finns något mål.
Det finns röster som menar att vår värld är en chimär. Att vi gör oss så upptagna med bisaker att vi inte har tid att fokusera på vad som verkligen är viktigt. Att folkstyret är en dunst i ögonen för att bibehålla ett system av maktbalans mellan kapital, stat och media. Jo jag vet att vi röstade i höstas. Men vad röstade vi för, eller emot? Vad är skillnaden mellan betyg i sexan eller betyg i sjuan, vad är skillnaden mellan ett generöst välfärdssystem mot ett annat lite mer eller mindre generöst förslag.
Den amerikanske ikonen inom mediekritik, Noam Chomsky (ja, jag har nämnt honom förut och lär göra det igen) menar att vi lever i ett system där man skapar samtycke (manufactoring consent). Att det är väldigt svårt att ta ett steg tillbaks för att se och att säga, det där som verkligen är viktigt. Han menar att det absolut inte behövs några supermänniskor för det. Det räcker att vi byter fokus och det är det som systemet försöker förhindra.
Jag känner själv att det är väldigt lätt att dras med i de korta puckarnas kritik och jag har all respekt för de som i sina bloggar och på andra sätt dag ut och dag in sätter fokus på de små frågorna. Problemet är om vi bara gör det. Och när små frågorna dessutom ofta är icke-frågor, enkelt uttryckt att vi väljer mellan Idol eller På spåret, varje dag, hela tiden. Nästan alla val vi gör som privatpersoner är mer eller mindre oviktiga.
För vad är valfrihet egentligen? Vi kan inte välja vilken kulturell, civil kontext vi växer upp i eller vilka föräldrar vi har. Därför måste väl samhällets roll vara att de val en individ ska göra i sitt liv har så likvärdig plattform som möjligt. För att vi tror på allas lika värde.
Jag har börjat närma mig en närmast existentialistisk hållning i fråga om de val vi gör. Kort och pretentiöst uttryckt som att varje val gör jag för hela mänskligheten. I frågan om vilken fotbollsmatch på TV jag vill titta på så är det ju inte avgörande, (att det är det jag väljer att göra kan vara det) men i fråga om vilka varor och tjänster jag köper och inte minst vilka åsikter och idéer jag framför är det betydelsefullt hur jag gör det och vad jag gör. Speciellt i detta forum där alla kan läsa, avfärda och omfamna efter eget tycke. Problemet är att om man engagerar sig på minsta detaljnivå lätt tappar sikten på det stora hela. Ungefär som jag tappat greppet om det här inlägget.
Vad jag vill? Att man i det lilla beslutet tänker på hur det passar in i helheten. Att försöka se mönstren för att hålla människor nöjda, trots att det finns goda skäl att inte vara det. Att se framåt på hela samhället inte bara små delar i taget.
Jag tycker att Helle Klein beskriver det bra med sina fyra T (även om transnationalism är lite krystat :-)). Öppna kriskommissionens idérapport vill jag också gärna lyfta igen.
Utanför bloggosfären finns Gapminder som visar att jorden faktiskt undan för undan blir en bättre plats att leva på, i det stora hela.
Vill också säga så här officiellt att jag stöder Johan Westerholms kandidatur till partistyrelsen, eftersom jag vill se riktig förändring, inte bara läpparnas bekännelse. Jag är inte överens med Johan i allt han skriver men han får saker att hända och vi måste ha plats för lite obekväma sanningar i en partistyrelse.
En annan toppkandidat är Alexandra Einerstam som har en obändig energi och ett stort mod som kommer att behövas i ett förändringsarbete.


Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!

10 december 2010

Att tänka fel - om skolan

För några dagar sen presenterades den aktuella PISA undersökningen med, enligt koncensus, nedslående resultat. Roger Jönsson som är betydligt mer kompetent än jag i sakfrågan har bloggat bra om detta. Svaret på hur svenska elever ska lära sig mer i skolan tycks vara - ett nytt betygssystem och fler kunskapskontroller!
Det är som om idrottsmannen skulle bli bättre genom att ersätta träning med tävling och den egna prestationen kan vara hur dålig som helst, det är i jämförelse med andra som den mäts och bedöms.
Helt j-a ointressant om du frågar mig.
Vad som är intressant är att den psykiska belastningen på våra elever ökar - stress bland barn och unga är ett reellt problem. Tror inte det finns något som visar att personer presterar bättre under konstant press än under förutsättningar som bygger på nyfikenhet, egen förmåga och lust.
Den som alltid reaktionära ledarskribenten Malin Lernfeldt på GP gör som vanligt och visar vad jag inte vill ha. Om det är någon plats i samhället där man ska kratta och sopa och anpassa sig till brukarnas möjligheter och viljor är skolan den platsen. Symptomatiskt nog har GP valt att inte publicera artikeln på nätet om hur man på Öjersjö Storgård genom att ändra arbetssätt och lägga upp undervisningen på ett annat sätt har lyckats förbättra  resultaten i matematik.  Eller artikeln om Elena som berättar om hur pressen i skolan bidrog till hennes psykiska sjukdom. Politisering av nätpublicering? En snabb koll på folkhälsoinstitutets kartläggning av elever i åk 6 och 9:s egen upplevelse av sin hälsa visar att elever i socialt utsatta områden har en generellt bättre syn på sin egen hälsa än elever i mer välbärgade områden i Göteborg. Jag tror att prestationskrav är en viktig faktor i detta. Min uppfattning efter att ha jobbat med ungdomar i flera år är inte heller att de upplever att de inte har krav på sig från skolan. Tvärtom är det så att de yttre (och inre) kraven på våra ungdomar ökar hela tiden. Det är inte längre ok att vara ok, man ska vara bäst! Överallt, samtidigt!
Jag anser att vi i Sverige har lyckats med vår skola på ett plan där de flesta andra länder är långt, långt efter. Vi har en skola som utbildar självständiga, modiga och starka barn som blir kreativa, ansvarstagande och engagerade vuxna. Det unika försprånget riskeras i en "kunskapsskola" där kunskap om fakta (som två veckor senare kan vara borta) är det enda målet.
Så det är klart att vi måste tänka om kring skolan. Men vi måste tänka att skolan är en plats där barnen ska må bra, lära sig för livet och där nyfikenhet och lust att lära sig, inte om enskilda fakta, utan om sammanhang måste vara huvudsaken.
Vi som är vuxna har alla vår subjektiva uppfattning om hur skolan fungerade när vi gick där. Det har barnen idag också, skillnaden är att vi vuxna idag borde veta bättre än att tro att ett system av kontrollpunkter och krav är ett bra system.
Svenska barn kan lära sig att skriva, läsa och räkna lika bra som andra länders barn om de får rätt förutsättningar att lära sig, men de ska också lära sig saker som inte är mätbara som självständighet, social kompetens och inte minst kritiskt tänkande.
Att tro att man genom att öka kontrollerna utan att öka resurserna kommer att uppnå bättre kunskaper visar på en människosyn som är förvånansvärt omodern och som borde röstas bort!
Fler bloggar om PISA:
Martin Moberg, Fredrik Jansson, Tysta Tankar, CG Carlsson, Ett hjärta rött, Politik och poesi, You're no different to me, varifrån jag raskt snor följande klipp:



Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!

8 december 2010

Ville bara säga att...

... Arenagruppens valanalys är väl värd att läsa.
Du hittar den här : http://www.arenagruppen.se/getfile.php?id=679
Mer läsning finns på arenagruppens hemsida.
Detta och annat har jag ägnat mig åt idag.
Igår deltog jag i min lokala s-förenings julfestmöte. Mysigt men inte så framåtblickande. Det uppmanades dock att motionera till den lokala kongressen. In senast när 2010 blir 2011.
Det ligger lite sent i tiden för att motionera om att Göteborg ska följa Stockholms AK:s exempel med en enkät till medlemmarna inför nominering till en ny partistyrelse. Låt oss hoppas att vi gör det ändå.
Är ni intresserade av denna process har Veronica Palm lämnat svar på HBT-sossens frågor i en kommentar. Jag hade väl hoppats på lite mer tydlighet om vad Stockholms medlemmars åsikter kommer att betyda för nomineringen men vi får hoppas att Stockholms AK:s styrelse tar den egna opinionen på allvar.

Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!

6 december 2010

Person eller politik? Jag vill ha både och.

Ytterligare en "ödeshelg" för socialdemokratin har passerat.
En ytlig valanalys har presenterats.
Mona Sahlin har talat.
Bloggare har bloggat.
Media har analyserat.
Wikileaks har läckt.
Så, nått nytt?
Nej. Det efterlängtade beskedet från valberedningen om en öppnare process för kandidater till partiledar- och partistyrelse-uppdragen lät sig inte höras. Snarare tvärtom.
Så den enkla process jag m.fl. efterfrågar lär inte förverkligas. Det jag begär är att de som kandiderar säger det, att de också presenterar sin politiska vision, sin verklighetsuppfattning och sin praktiska vägriktning för partiet och politikens utveckling för medlemmarna och alla andra som vill lyssna.
Detta för att när kongressen börjar närma sig och det är dags för alla framvalda ombud att åka till Stockholm att de väl där har ett val att göra. Antingen att, som vanligt, stötta valberedningens förslag eller föra fram en egen kandidat som man vet att den vill, vad den vill och hur den vill och dessutom ha sin del av partiet i ryggen vid detta val.
Jag tycker att det är naivt att tro att den bästa lösningen är att föra fram ett namn som så få som möjligt blir missnöjda med. Då kan vi lika gärna ge Österberg ordförandeklubban direkt. Men jag håller med Katrine Kielos i hennes uppmaning. Flytta er, ni som inte ser att det inte räcker att omvärdera den senaste valrörelsens politik. Vi måste se långt tillbaka. Hämta kraft i våra grundvärden och utveckla en politik som möter vår tids stora utmaningar, de ökande klyftorna och de spänningar de skapar, klimat- och miljöfrågor samt Sveriges roll i den internationaliserade ekonomin med den påverkan det har på sysselsättning, på utveckling av näringsliv och arbetsmarknad, forskningsbehov etc. etc.
Kort sagt hur vi ska se till att växande och kommande generationer ska kunna leva i ett tryggt, inkluderande och progressivt samhälle.
Jag hoppas att min kandidat visar stor ödmjukhet men också stor vilja till förändring. Jag kräver att den både internt och externt kan säga att jag vill bli partiledare och statsminister och tro på det den säger.
Så stig fram ni kandidater till partiledarskap och partistyrelse, just nu förordar jag ett delat ledarskap mellan Högberg och Wennberg, Karlberg har dock sin Facebookgrupp igång. Säger tydligt att även han kandiderar, några Netrootstjejer som vågar stiga fram? Sommestad och Palm har nämnts men vill/vågar inte kandidera öppet, visst finns det fler Nätrötter som vill? Graf kanske vill ta sitt utåtriktade arbetssätt på turné runt riket?
Eva-Lena Jansson listar idag några intressanta namn utanför riksdagen. Sommestad är med där också.

3 december 2010

Till wäsentligheterna

Jag kan höra det i min inre röst, telefonsamtalet jag får när jag blivt vald till partiordförande i världens bästa parti.
- Hej, Aftonbladet här, Grattis till nya jobbet, nu kommer folk att vara väldigt nyfiken på vem du är egentligen.
- Tror du, du tror inte att folk vill veta vad jag kommer att göra?
- Nej, det är väl samma gamla vanliga. Första frågan - Senast lästa bok?
- Antologin Lyckad nedfrysning av herr Moro, tar fram den när humanismen i mig falnar.
- Bästa film?
- Största filmupplevelserna är David Lynch Wild at Heart och Kusturicas Underground, kan fortfarande känna känslan i kroppen. Bästa filmen är nog Apocalyse Now.
- Favoritmusik?
- Rock i alla former men Steve Earle är en speciell favorit då han kombinerar skön musik med ett upplyst och intresserat textinnehåll.

- Och till sist, vad önskar du mest av allt just nu?
- Att vi kunde sluta snacka om namn, personer, intriger och politiska spelteorier. Jag vill prata om hur vi kan förändra vår långsiktiga politik och hur vi kan göra vår organisation mer tillgänglig och öppen samtidigt som vi för en tuff och konstruktiv oppositionspolitik.

För övrigt anser jag att samtliga ledamöter i Socialdemokraternas partistyrelse och Verkställande Utskott ska ställa sina platser till förfogande.


Fler bloggar på NetRoots
Lästips; HBT-sossen och alla länkarna i detta inlägg
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Ordinarie kriskommision har avlämnat en rapport om varför vi förlorade valet.
Läs gärna diskussionen på Dagens Arenas debattsida om ÖKK:s idédebatt.

1 december 2010

Det här är jag mest arg på idag

Har varit lite sur och mycket arg idag, mest inombords men lite har spillt över i öppen ilska också.
Främsta irritationsmoment:
Utan tvekan att Mikael Damberg lånar sig till folkpartistisk populism över att lagstifta om ett icke-problem. Stort VAFAAN! Vi ska arbeta mot förtryckande strukturer med hjälp av upplysning, folkbildning, opinionsbildning, kvotering, förhandlingar, demonstrationer, kultur men inte via förbud mot vissa sorters kläder.
Näst största
Aktuellts obligatoriska krisen i socialdemokratin reportage där Batljan och Baylan säger att valberedningen ska pröva allas förtroende utan att de lämnar sin plats till förfogande. Varför jag blir sur. Jag har förstått av mer erfarna personer att stadgarna bara tillåter att man prövar kandidater till platser som ställts till förfogande. Troligen är det väl de 9 som har gjort det som jag vill ha kvar. Johan Westerholm är på bollen.
På tredje plats
Lotsarna - det är väldigt bra med åtgärder som hjälper nyanlända flyktingar att snabbt komma in i samhällslivet. Det är ännu bättre om man lägger resurser på det istället för att ytterligare belasta en myndighet som redan har mer att göra än de klarar av.
Utanför pallen
När äntligen någon ville diskutera Öppna Kriskommissionens arbete så föll det på lex butler. En olyckligt provocerande formulering tar fokus från helheten, allt jag ser av vårt arbete är ordet som enligt SAOL inte finns; "Egenansvar" och att överviktiga inte ska få vård. Martin Moberg skriver också om detta.
Jag rekommenderar läsning av ÖKK:s idédokument i sin helhet. Där tycker jag att man kan läsa att det vi vill är något bra, gott, mjukt och fluffigt. Inget hårt kallt och dysfunktionellt borgerligt.
Läs också Annarkia om de ökande klyftorna vilket är den egentliga anledningen till det mesta av min frustration men vi förtjänade nog inte att vinna det där valet för drygt två månader sen.
Fler progressiva bloggar på NetRoots

30 november 2010

Äntligen debatt kring Öppna Kriskommissionen!

Jesper Nilsson kommer idag med en replik till Öppna Kriskommissionens (ÖKK) idédebatt och tillhörande artikel på Dagens Arena. Jag vill gärna utveckla vårt dokument och jag hoppas att fler gör som Jesper och diskuterar det. Det här är mitt svar på Jespers kritik, eftersom jag har bidragit till ÖKK:s alster och tycker att idédebatten är den kanske viktigaste vi måste föra just nu så känns det som om Jesper Nilsson läser vårt dokument som fan läser Bibeln. Det är bra för då måste jag tänka ett varv till.
Vad som främst verkar provocerat är att koppla individens ansvar till samhällets men för att individernas frihet ska öka måste också individernas ansvar för sig själv och för samhället också öka. Jämlikhet är dock en förutsättning för att viljan till att ta ansvar för samhället.
 "I sin debattartikel frågar de sig huruvida det är rimligt att t ex människor sjuka av övervikt över huvud taget skall få ta del av vår gemensamma välfärd."
I debattartikeln står det
Ett egenansvar för att ta hand om sin hälsa framför att lasta ett system i onödan är ett exempel: Är det rimligt att genomföra ledoperationer på överviktiga utan att den enskilde lägger om kosten för att minska framtida belastningar på vården? 
Exemplet är provocerande men en förutsättning för att vi ska kunna komma fram är att man är medveten om sin egen roll i ett större sammanhang. Vi har heller aldrig hävdat att man ska neka någon vård, så har i alla fall inte jag tolkat idén utan att man ska se till de individuella förutsättningarna och om en sjukdom kan undvikas genom en annan livsföring stötta i den processen. Egentligen mer ett politiskt förslag än en idé.
Jag ser jämlikhet som den viktigaste vägen för att uppnå mer solidaritet och rättvisa och en förutsättning för att människor ska ta ansvar för att skapa ett hållbart samhälle, det är möjligt att vi tagit jämlikheten för självklar för att framhålla dess värde i vår text.
I ett samhälle som är progressivt och bra tar vi hand om varandra inom och utom officiella strukturer, vi behandlar löntagare, egenföretagare och arbetsgivare med respekt för deras roller. Vi arbetar aktivt med arbetsmiljö och utveckling av näringslivet samt med ett stort fokus på kommande generationer. Det är inte samhället som gör detta det är individerna i samhället som gör det. För det gemensamma bästa.
I sammanhanget vill jag också säga att Öppna Kriskommissionens material består av ganska löst sammanfogade och ibland emotsägande trådar. Det är klart att en urvalsprocess har skett för att skapa rapporten men inte alla som bidragit med något håller med om allt annat. Vi vill gärna ha en diskussion om dokumenten vi publicerar.
Öppna kriskommissionen finns också på Facebook, ta gärna tag i diskussionen där du med!

Vi behöver ledare - inte strutsar

Skrev ett inlägg tidigare idag om det egna ansvaret för allas liv. Nu är det ansvarskänsla och ledarskapsförmåga som krävs av den sittande partiledningen.
Får nämligen ikväll i RSS:en upprörda och luttrade röster angående processen inför den extra partikongressen i mars. Tonläget i partiets ledning har sänkts och känslan är att det är ordförande som ska väljas, inte en ny styrelse vilket är det naturliga steget efter två tunga valförluster i rad. Till helgen utses en valberedning. Det vore ytterst klädsamt om samtliga styrelseledamöter till denna tydligt ställer sina platser till förfogande även om man självfallet kan vara tydlig med att man vill vara kvar.
Varje person som känner sig manad att vara med i styrelsen av vårt parti bör i det här läget själv eller kanske ännu hellre tillsammans med andra ta en rejäl funderare på vad man själv kan tillföra för att förstärka partiet.
Om det är privilegiet och äran man vill ha kvar hoppas jag att representanterna på Förtroenderådet är starka nog att ta äran av de som inte ställer sin plats till förfogande.
Låt valberedningen få en rejäl uppgift att lösa. Just nu verkar valberedningen få ett ganska enkelt jobb. Idag känner jag bara till två personer som öppet redovisat sin kandidatur. Peter Högberg som idag skriver brev till Berit Andnor som är det troliga ledaren av valberedningen - konstigt att sånt är klart och känt innan mötet - och Sandro Wennberg som sedan tidigare lanserat sin kandidatur.
Jag är säker på att alla som sitter i partistyrelsen har hamnat där av goda skäl men det är dags att de påminner sig själva om dessa och att de får visa det i en öppen process där deras politiska kraft utmanas och framförallt att den kanaliseras till att stärka den politik vi ska gå till val med supervalåret 2014.
Dags att visa ledarskap istället för strutsmentalitet. Gör mig stolt över att vara medlem i ett parti som tar sina problem på allvar och som på allvar vill starta en process för att skapa en politik för detta sekel och nästa.

Läs mer och delta i en levande idédebattÖppna Kriskommissionen. Läs andra progressiva bloggar på Netroots och för all del gå ut i världen och se dig om också :-).

29 november 2010

Du har ansvar för dig själv och andra

Några av oss som varit med att dra igång Öppna kriskommissionen har idag en debattartikel på Dagens Arena.
Den har den förpliktigande rubriken "Solidaritet bygger också på egenansvar". Artikeln läser ni ju bäst på Dagens Arena men kommentera den gärna på Facebookgruppen också.
Det jag främst vill lyfta idag är det personliga ansvaret för förändring. Nog är det lätt att sitta hemma och tycka men det är till ingen nytta om inte tyckandet på något sätt landar i en handling. En vän till mig sa en gång "jag har så svårt att hålla käften så det är lika bra att jag engagerar mig." Det tycker jag är att ta ansvar. För sig själv och för en verksamhet man engagerar sig i.
Mitt sätt just nu är via denna blogg och inte minst via Öppna Kriskommissionen men jag försöker att vara så tydlig som möjligt med vad jag tycker och vad jag tycker bör göras i alla sammanhang jag ingår. Det är en del i mitt ansvar mot mig själv och därmed i mitt ansvar mot min omgivning i en närmast existensialistisk tanke.
Om inte jag tar ansvar och inte du gör det då blir det ingen som gör det.
Det finns ytterligare en dimension i det. Om inte jag försöker ta ansvar för mig själv blir alla andras ansträngningar att förbättra min situation i stort sett verkningslösa. Det går att översätta till alla organisationer.
Andra om artikeln i Dagens Arena:
Johan Westerholm
Peter Högberg
Alexandra Einerstam
Martin Moberg
Peter Andersson
Fler progressiva bloggar på Netroots

28 november 2010

Är du också NIH:are?

Under ett för själ och hjärta värmande efter tränings-bad så formulerade jag min livshållning.
Jag är NIH:are. Naiv, Idealistisk Humanist.
Det kanske inte är den mest fruktbara filosofiska hållningen om man ska föra en konstruktiv praktisk diskussion om politik men den öppnar för mig fält som breddar mitt sinne för tankar och tänkare som inte godtar den rådande ordningen. T.ex. Noam Chomsky som i en (gammal) intervju kommenterar att människor har väldigt utvecklade åsikter om t.ex. sport.
"Jag är säker på att de använder sitt sunda förnuft och sin intellektuella förmåga, men inom ett område som inte har någon betydelse - en ersättning för de allvarliga problem som man inte kan påverka och göra något åt eftersom makten ligger någon annanstans.
Nu tror jag att samma intellektuella förmåga och kapacitet till insikt, till att öka sina kunskaper och skaffa sig upplysningar skulle kunna användas - och också skulle komma att användas - under ett annorlunda styrelsesystem där det fanns ett folkligt deltagande i viktiga beslut på de områden som verkligen har någon betydelse för människors liv."
Det här är i princip den linje som många inom socialdemokratin driver just nu. Att använda fler röster till mer, t.ex att välja partiledning.
Jag är helt övertygad om att vi har ett "mindset" som är på tok i vårt land just nu. Vi hyllar produktivitet och avkastning och ser inte vad vi kastar av; hälsa, lust, kreativitet, framtidstro, människor.
Jag hoppas att jag genom opinionsbildning och eget exempel kan gå före och visa att vi presterar bättre som nation i mikro och makroperspektiv om vi skulle utnyttja människors styrkor mer och handböcker i ledarskap mindre. Jag är ingen relationskramare men jag inser att det är i dynamik mellan människor som stora ting sker, inte i maskinellt jasägande och en benägenhet att inte ifrågasätta auktoriteter.
Jag har också insett att jag har fallit i en fälla. All min energi har riktats inåt mot det politiska livet, journalistiken och den fantastiska bloggosfären med alla Netroots som sprider klokskaper och lite annat. Det är underbart kul men jag måste söka mig utåt, söka intryck i kultur, forskning och inte minst vardag för att ytterligare försöka förstå exakt hur NIH ska kunna frodas och spridas.
Jag vill göra detta med humor och glädje som bottnar i djupt allvarliga ting. Jag kommer att fortsätta försvara människovärdet och jag kommer att kämpa för jämlikhet.
Så min fråga till dig är - Är du också NIH:are?
En annan som funderat idag är Peter Högberg.

25 november 2010

Skönt - sloganen för 2014 är klar.

Vi har fattat
- att du behöver makt över ditt liv. Systemen ska hjälpa dig att vara fri, inte låsa dig
Vi har fattat
- att jobb för alla är det viktigaste sättet att skapa ett ännu bättre land.
Vi har fattat
att Alliansregeringen inte vill ta ansvar för Sveriges permanenta och tillfälliga invånare- bara dess statsfinanser.
Vi har fattat
- att trygghet och frihet kräver jämlikhet

Vi har fattat
- att alla som bor i Sverige ska ha lika möjligheter till utbildning och sjukvård i världsklass, barn som vuxen.
Vi har fattat
- att vi måste ha råd med en human sjukförsäkring
Vi har fattat
- att samhället förändrats, vi har en plan för en långsiktig och hållbar utveckling
Vi har fattat
- att klimathotet är reellt och att vi måste göra vad vi kan för att hindra utvecklingen, nationellt och internationellt
Vi har fattat
- att bästa sättet att bekämpa globala orättvisor och förtryck är med humanitära medel, inte med våld
Vi har fattat
- att det Socialdemokratiska partiet behöver förändras och vi har redan börjat
Vi har fattat
- att de progressiva bloggarna finns på Netroots och att Öppna Kriskommissionens nya idédokument är ett kick ass gött dokument.

23 november 2010

Politiken är som en osäker tonåring

Maria Pia Boëthius sätter mig på spåret i senaste numret av ETC. Hon skriver ungefär att om man inte gillar ett skönhetsideal varför försöker man då leva upp till det istället för att försöka ändra idealet. Det är naturligtvis en enklare väg att gå att anpassa sig - låt oss kalla den Östrosvägen. Att istället kämpa mot det rådande idealet och slåss mot den förhärskande sanningen om världen, det är tufft men det går om man är målmedveten och vet vilket ideal man kämpar för.
Boëthius erbjuder en av de bästa beskrivningarna av "problemformuleringsprivilegiet" som jag har sett. Det är den som äger det som bestämmer vad som är snyggt och ej.
Just nu är Moderaterna de som sätter reglerna på skönhetstävlingen och även om de snart kommer få problem med sin antiaktiva politik, där allt ansvar vilar på någon annan så är det detta initiativ som andra partier måste förtjäna för att komma åter i debatten.
För socialdemokraterna handlar det t.ex. om att vi måste kunna prata om frihet utan att nödvändigtvis mena valfrihet eller likställa dessa med varandra. Vi ska kunna säga solidaritet utan att snegla nervöst över axeln efter 68-spöken.
Så problemet är att förtjäna privilegiet att sätta tonen - låt oss kalla det att bestämma mitten. Det som Sigmar Gabriel talar om.
Det är fullt möjligt att göra detta, men vi ska inte tro att det blir lätt. Kriskommissionernas rapporter och hur de används i partiet kan komma att avgöra hur modig och kraftfull en uppdateringsprocess i Socialdemokraterna är.
Själv är jag ute på en mission för jämlikhet, för medmänsklighet och gemenskap. Jag har tyvärr svårt att klä dessa ord i konkreta förslag men det handlar om att jag efterlyser gemensamma lösningar för att stärka individen. I min rosa drömvärld är status inte ett begrepp som är knuten till materiella egenskaper eller till personer utan till handlingar och företeelser. Jag vill se självsäkra personer som står upp för sina rättigheter tillsammans. Inte splittrade kollektiv där ensam är stark - det är dit vi är på väg, i hög fart, just nu. Jag tror att vi i arbetarrörelsen måste jobba stenhårt för att få människor att uppleva sitt eget värde som okränkbara individer och få dem att inse att man når bäst resultat genom att jobba tillsammans som jämlikar, oavsett vad visitkortet hävdar.
Fler bloggar på Netroots, Öppna Kriskommissionen på blogg och på Facebook
Dygnets favorit är Peter Högbergs inlägg som handlar om att vi ska måla i guld.

22 november 2010

Debattartikel i Ny Tid - Den gordiska knuten

Följande text publicerades i dagens prasselnr av Ny Tid, finns på deras web här.


Tänk er samhället som en kompassros. Riktningen visas av den röda pilen och den pekar alltid åt samma håll. Under de senaste tio till 15 åren har Socialdemokraternas kompass blivit opålitlig. Den som under lång tid stadigt visat rätt har nu en tredjedel av följarna tappat förtroendet för.

Förenklat kan man säga att det har att göra med att den tredje vägens politik tog slut. Som en reaktion på valförlusten 1976 och den knappa förlusten 1979 var det förståeligt att man prövade nya sätt att möta en ny tid. Men den tiden var antagligen slut redan 1994.

Nu vill partiet regera. Men frågan är varför? Det fanns visioner om det gröna folkhemmet och om det livslånga lärandet men reformerna var mest ord och ett nytt pensionssystem motverkade det livslånga lärandet.

Samtidigt tappade partiorganisationen farten i rekryteringen av nya medlemmar. Snittåldern på partiets medlemmar i dag är omkring 65 år.
Det viktigaste i det här läget är inte bara att hitta rätt personer som ska leda partiet, utan att det är dags att börja lita på kompassen igen. Den pekar fortfarande åt samma håll. Kommer man utanför starka magnetfält, från intresseorganisationer och mediernas dagordning, så är riktningen stadig.

Det finns också positiva trender på kommunnivå där Socialdemokraterna i dag är i ledande position i nästan dubbelt så många kommuner som efter valet 2006. Detta mycket tack vare det rödgröna samarbetet som i Borås och Göteborg.

Här kommer då den gordiska knuten, pudelns kärna eller 10 000 kronors-frågan. Hur ska vi komma dit kompassen pekar? Den vägen verkar mycket svårare än den vi går nu, och är till en början fylld av hinder.

Det krävs flera saker för att förändringen ska vara praktisk, faktisk och beständig.
1. En rejäl och ständigt pågående analys av samtiden. Varför tog vägen slut? Vad krävs i dag för att nå det politiska målet och hur ser målet ut i dag?
2. En tydligt reformistisk politik för tolerans, jämlikhet, utjämnande av livs­chanser, social och ekologisk hållbarhet, i Sverige och via internationellt samarbete.
3. Ett organisationsarbete som syftar till att göra organisationen plattare och mindre trög. Att värva och aktivera så många medlemmar som möjligt.
4. Lokala föreningar och fackklubbar ska vara utåtriktade och även jobba inåt i organisationen med politiken, inte bara organisationen av politiken.
5. Valberedningar som förändrar sina nomineringsmönster. I Göteborg har det skett stora och positiva förändringar de senaste åren, men egentligen bara i toppskiktet av partiet. I föreningarna är det mesta sig likt, inte sant?

Det här är tuffa puckar, var och en för sig, och det kommer att ta tid att nå fram. Framför allt att förändra en partiorganisation där många har personliga intressen att försvara. Men det går om viljan finns. Jag vill, vill Du?

Hjelm-Wallén borde tänkt ett steg till

Lena Hjelm Wallén säger i AiP idag att valberedningens arbete måste gå till på det sätt som den gjort tidigare, det är en stadgefråga.
"Inför valet av ny ordförande har flera S-debattörer efterlyst öppnare valprocess, men denna gång kommer valet att ske ungefär som förra gången eftersom det regleras av gällande partistadgan.
– En valberedning ser till helheten på ett annat sätt än en medlemsomröstning eller en kampanj mellan några kandidater, säger Lena Hjelm-Wallén, som var valberedningens ordförande när Socialdemokraterna förra gången valde ny partiordförande." 
En stor skillnad som skulle kunna göras jämfört med arbetet för 3 år sen är det här:
När man frågar föreningar och distrikt om hur en kandidat bör vara och vilka förslag de har på kandidater som är sådana skulle de redan kunna veta mer om vilka som är intresserade.
Om alla som vill vara partiledare den 4 december kliver fram och säger vad de vill och hur de vill nå dit både med den socialdemokratiska politiken och för det socialdemokratiska partiet. Då har ju föreningarna ett mycket lättare jobb att säga vem de vill ha och så slipper valberedningen ta ställning till kandidater som inte vill bli partiledare. Win-Win?
Peter Högberg och Sandro Wennberg är två bloggare som visar hur en sådan presentation kan se ut, ingen av dem är min kanditat (sorry) men jag gillar initiativet skarpt.
Själv vill jag gärna ta mer ansvar i partiet men jag behöver mer erfarenhet innan jag är redo att utmana Peter och Sandro på lika villkor.
Johan Westerholm och Karin Petterson har i helgen skrivit om nomineringen av ordförandekandidat i slutna rum.
Fler bloggar på Netroots, Öppna Kriskommissionen på blogg och på Facebook.

19 november 2010

Återupprätta människovärdet!

Det finns en del av mig som är värdekonservativ.
Människovärdet.
Jag blir förtvivlad över hur stat och system, ledda av så kallade liberaler, kan urholka vår syn på oss själva.
Det är bara när man kan se människor som det andra som det är möjligt. Statsrasism.
När klockradion ringde i morse berättade radion om att man i Danmark skapat nya regler för utomeuropeisk anhöriginvandring. Summan var att det blir oerhört mycket svårare för personer från fattiga förutsättningar att få uppehållstillstånd även om man redan har familj i Danmark.
Uppehållstillstånd! Detta begrepp är för mig ett av de vidrigaste som modern statsbildning lyckats uppfinna. Jag förstår att det har med en solidarisk tanke om att de som betalar samhället som ska få njuta dess frukter att göra. Men jag köper det inte. Dels för att de flesta inom tid får chansen att betala tillbaks. Dels för att det inte kan vara upp till staten att avgöra om en människa har skäl att stanna eller gå. Det kanske är dags att säga upp medborgarskapet och skicka ut "de som inte jobbar", då får vi ju dessutom full sysselsättning! Jag kan inte se skillnaden.
Asylavvisningar är ännu värre.
Att vara så jävla kall att man bestämmer att det upplevda skyddsbehovet inte är tillräckligt.
När vi inte som samhälle har råd att initialt betala för omställningar för människor med trauma och som har lämnat sin trygghet, sina rötter så skäms jag. EU har byggt om sig till en inhuman fästning som värderar människor olika beroende på om de är födda innanför eller utanför murarna.
Jag lever i en skyddad och segregerad värld med enorma materiella och emotionella tillgångar. Skulle jag bli av med något av det första har jag ju kvar det andra lika mycket. Att vägra någon sina emotionella tillgångar är så sjukt galet att jag förlorar hoppet för mänskligheten.
Vi har råd att hjälpa dessa människor. Se det som ett lån eller en investering. I människovärde.
Fler progressiva bloggar på Netroots

18 november 2010

Ska byta namn till Cirka Lindgren - hjärnglansen är hög i vissa familjer!

Ok då bugar vi en, två, tre gånger för Anne-Marie Lindgren.
Hon, liksom Marika Lindgren Åsbrink har en förmåga att i korta och koncisa ord övertyga mig om precis hur det är. I alla fall en stund innan alla andra röster förvirrar mig igen.
Veckans analys från Arbetarrörelsens Tankesmedja ger mig frid och tro.
Här är två citat:
"Uppgiften är att hitta en politik, som är relevant både i förhållande till problemen i dagens samhälle och i förhållande till våra grundläggande värderingar – för hittills har jag inte hört någon kräva att ”förnyelsen” ska innefatta en omprövning också av dem."  
"I praktiken används ordet ”förnyelse” i dag om förändringar i riktning mot en borgerlig, marknadsinfluerad samhällsbild. Men socialdemokratisk ”förnyelse” borde, med ledning av erfarenheterna från 90-talet likaväl som från dagens forskning, snarare innebära en renovering av den äldre insikten om det nödvändiga av politisk reglering av marknaderna – och ett sökande efter de i dag ändamålsenliga metoderna för det."
Läs för jösse namn hela artikeln, minst en gång, surfa runt på Arbetarrörelsens Tankesmedja och bli klokare.
Dagens helt okritiska hyllning är därmed över. Just att den saknar konstruktiv kritik eller uppföljning gör nog att jag får hänga kvar vid Lindström ett tag till...
Tänkte också passa på att meddela TV4, SR, GPAftonbladet och Expressen att jag absolut inte tänker kommentera om jag kandiderar till partiledaruppdraget i SAP. Däremot kan jag säga det till mina partikamrater när valberedningen (som tillsätts om två veckor, stackars media) sätter igång och gör en öppen, tydlig och professionell process av valet av partiordförande. Upp med dammluckorna, här ska pratas politik, visioner och organisation. Må bäste kandidat vinna!
Idag har jag läst Erik Laakso i AiP om hur partistrukturen hindrar kandidater, på gott och ont kan jag tycka, vi behöver både stabila bakgrundspolitiker och mediala visionärer, jag gillar balans. Helt klart är dock att vi behöver bli bättre på att rekrytera kompetenser som inte är uppfödda inom det socialdemokratiska partiet eller facket.
Läs mer på Öppna kriskommissionen.

17 november 2010

Varför nöja sig med en eller två?

Stod vid diskbänken, fixade lite med lunchen och tänkte lite på det där med delat ledarskap.
Jag funderade på hierarkier och status och en liten tanke fick fäste. Varför ska vi ha en partiledare, varför två, varför inte tre eller fyra, kanske t.om. fem.
Ett presidium som turas om att föra klubban på möten. Som kompletterar varandra och stöttar varandra. Har miljöpartiet två språkrör borde väl Socialdemokraterna kunna ha fem.
Jag tar den stora invändningen direkt. Media skulle avsky det. Jodå men vi skulle aldrig sakna rätt person att släppa fram. Rollerna kan vara den partiinterna problematiken (och därmed avskaffa partisekreterarrollen eller i alla fall dess betydelse), andra är experter inom mer eller mindre definierade politikområden och någon kanske är en kommunikationsexpert och vi kan därmed ha en genomtänkt och heltäckande politik som kommuniceras genom många kanaler på ett lämpligt sätt utan att blanda in konsulter som lägger egna politiska värderingar i potten.
Eftersom jag är säker på att det är jobbigare att sänka sin status än att höja den så kallar vi alla i presidiet för partiledare.
Det är möjligt att det även i en sån liten grupp är någon som dominerar och tar för sig mer än de andra. Fine, det blir vår statsministerkandidat.
Låt oss kalla min inställning till "traditionellt" ledarskap ljummen till kall. Hur vi än gör så är det otroligt viktigt att släppa på ett århundrade av prestige och testosteron och fortsätta på den av Mona Sahlin inslagna vägen med ett lyssnande ledarskap. Jag vill gärna också se en organisatorisk förändring som håller kvar vid lokalföreningarna men förenklar mellanledens organisation. Allt för att vitalisera och kicka liv i en avstannande rörelse.
Om jag fick välja så skulle även facken åka med i vitaliseringsprocessen, även om jag känner det som de kanske har kommit lite längre än partiet i sin krishantering. Därav nödd och tvungen.
Vilka skulle ingå i ett sådant presidium då?
Jag har ju lovat mig själv att inte delta i spekulationerna men eftersom min idé är hypotetisk om än bra så kan jag väl dra till, kanske framförallt för att stötta Rebellabloggaren Anna Ardins kandidat Lena Sommestad, klok som en bok, med ögonen på målet och öronen utåt. En riksdagsledamot bör ju vara med, min favoritkandidat från Göteborg, Leif Pagrotsky kanske, inte så ung men fortfarande nyfiken och fortfarande arg på oppositionen. Men från riksdagen finns många som säkert kan göra ett utmärkt jobb. Troligen fler än som skulle göra ett uselt. Ett namn från facket bör också vara med, måste säga att Stefan Löfvén gör ett mycket gott intryck på mig. Framsynt och kreativ och har gjort mycket bra i IF Metall, betonghäcksförbundet framför andra. Vill ni ha fler? Inte från mig. Men på
Netroots! Vill du slippa personspekulation - gå till Öppna kriskommissionen och bidra med tankar och idéer.
Läs mer om idéer kring delat ledarskap hos:
Tomas Gustafsson
Ulf Bjereld
Martin Moberg (för fyra dar sen eller 12-15 inlägg från Blekinges finest)
Annika Högberg