Varför nöja sig med en eller två?

Stod vid diskbänken, fixade lite med lunchen och tänkte lite på det där med delat ledarskap.

Jag funderade på hierarkier och status och en liten tanke fick fäste. Varför ska vi ha en partiledare, varför två, varför inte tre eller fyra, kanske t.om. fem.
Ett presidium som turas om att föra klubban på möten. Som kompletterar varandra och stöttar varandra. Har miljöpartiet två språkrör borde väl Socialdemokraterna kunna ha fem.
Jag tar den stora invändningen direkt. Media skulle avsky det. Jodå men vi skulle aldrig sakna rätt person att släppa fram. Rollerna kan vara den partiinterna problematiken (och därmed avskaffa partisekreterarrollen eller i alla fall dess betydelse), andra är experter inom mer eller mindre definierade politikområden och någon kanske är en kommunikationsexpert och vi kan därmed ha en genomtänkt och heltäckande politik som kommuniceras genom många kanaler på ett lämpligt sätt utan att blanda in konsulter som lägger egna politiska värderingar i potten.
Eftersom jag är säker på att det är jobbigare att sänka sin status än att höja den så kallar vi alla i presidiet för partiledare.
Det är möjligt att det även i en sån liten grupp är någon som dominerar och tar för sig mer än de andra. Fine, det blir vår statsministerkandidat.
Låt oss kalla min inställning till "traditionellt" ledarskap ljummen till kall. Hur vi än gör så är det otroligt viktigt att släppa på ett århundrade av prestige och testosteron och fortsätta på den av Mona Sahlin inslagna vägen med ett lyssnande ledarskap. Jag vill gärna också se en organisatorisk förändring som håller kvar vid lokalföreningarna men förenklar mellanledens organisation. Allt för att vitalisera och kicka liv i en avstannande rörelse.
Om jag fick välja så skulle även facken åka med i vitaliseringsprocessen, även om jag känner det som de kanske har kommit lite längre än partiet i sin krishantering. Därav nödd och tvungen.
Vilka skulle ingå i ett sådant presidium då?
Jag har ju lovat mig själv att inte delta i spekulationerna men eftersom min idé är hypotetisk om än bra så kan jag väl dra till, kanske framförallt för att stötta Rebellabloggaren Anna Ardins kandidat Lena Sommestad, klok som en bok, med ögonen på målet och öronen utåt. En riksdagsledamot bör ju vara med, min favoritkandidat från Göteborg, Leif Pagrotsky kanske, inte så ung men fortfarande nyfiken och fortfarande arg på oppositionen. Men från riksdagen finns många som säkert kan göra ett utmärkt jobb. Troligen fler än som skulle göra ett uselt. Ett namn från facket bör också vara med, måste säga att Stefan Löfvén gör ett mycket gott intryck på mig. Framsynt och kreativ och har gjort mycket bra i IF Metall, betonghäcksförbundet framför andra. Vill ni ha fler? Inte från mig. Men på
Netroots! Vill du slippa personspekulation - gå till Öppna kriskommissionen och bidra med tankar och idéer.
Läs mer om idéer kring delat ledarskap hos:
Tomas Gustafsson
Ulf Bjereld
Martin Moberg (för fyra dar sen eller 12-15 inlägg från Blekinges finest)
Annika Högberg