Det är inte lätt att vara idealist i dessa dagar.
Jag började dagen med att läsa i GP (artikeln finns inte på nätet - förstås) om att läxläsningsbranschen går som tåget och räknar med stort uppsving när tjänsterna blir tillgängligt för RUT-avdrag.
En stilla undran är ju varför vi ska subventionera branscher och om inte detta gällt även för andra företag som erbjuder RUT-tjänster. Speciellt när de går som tåget redan utan avdragsmöjlighet.
Utbildningsministerns glädjeutbrott att nu blir tjänsten tillgänglig för fler skär i mina öron. Skattepengar som kunde spenderats på alla barn och framför allt de som behöver det mest, blir nu tillgängliga för några välbemedlade.
Guvernanter och privatundervisning varken kan vi eller bör vi förbjuda men vi ska definitivt inte skattesubventionera att kunskapsklyftorna beroende på social tillhörighet växer. Istället ska mer skattepengar gå till socioekonomisk utjämning.
När jag sedan kopplar upp mig på Twitter hamnar jag rakt in i ett flöde fyllt med hashtagen #affärsplan. Det är den socialdemokratiska partiledningen som lyckas placera in sig i centrum av diskussionen. Inte för deras lysande förslag utan för att de använder termen affärsplan i politiska sammanhang.
Ulf Bjereld är en av kritikerna.
Peter Johansson en av de som gillar ordet.
Jag är helt säker på att affärsplanepolitik inte är något för mig men att det var ett kommunikativt starkt ord är det ingen tvekan om.
De fem punkterna i förslaget är samtliga sådana som är svårt att tycka illa om.
Följande formuleringar fick mig dock att hoppa till och visst, det är inte mig partiledningen flörtar med men ett litet köttben på den ideologiska offerkullen kunde de väl kostat på sig?
Nu fick jag istället läsa att:
"Sverige behöver en regering som står upp för arbetande människors hopp, värderingar och intressen. En regering som ger alla kvinnor och män möjligheter att arbeta hårt och leva upp till sin fulla potential."
Så här tolkar jag spontant budskapet. De som har arbete har hopp, värderingar och intressen. Resten är hopplösa. Att man ska få möjlighet inte att bara arbeta, utan att arbeta hårt är något man ska vara glad över. Full potential är som taget ur en rekryteringsbyrås taglines. Ett socialdemokratiskt Sverige skall alltså fyllas med karriärssugna arbetsmaskiner som hoppas på ett bättre samhälle, när de ska få tid att skapa det står inte.
Inte heller står det något om den halvan av befolkningen som inte arbetar. Barn, sjuka, gamla, arbetslösa. Finns det plats för dem i Sverige efter 2014?
Nog blev jag lite gladare när jag såg
partiledningen i morgonsoffan, det verkar som om man har förstått att resan till bättre utbildning inte börjar på gymnasiet utan redan i förskolan. Tyvärr hade man också bestämt att alla konkreta förslag skulle hållas på. Planen var dagens utspel. Vi kan räkna med fler under de kommande veckorna, vi får se om man kan uppbåda samma mediala fokus som de borgerliga partiledarna lyckades med innan budgetpropositionen presenterades förra veckan.
Jag inser att detta fokus på näringspolitik och företagande är politisk taktik, man har inte glömt allt det andra med höjd a-kassa, en human sjukförsäkring och ett drägligt arbetsliv. (Löfven visar mer av den sidan i en intervju med
Kommunalarbetaren.)
Tyvärr så kan jag inte stilla sitta och delta i en politisk taktik som lämnar människor utanför och som får partisympatisörer att undra vad vi håller på med. Bara för att sätta griller i huvudet på Schlingmann och moderaterna.
I valet 2010 talade man internt om vinna-grupper och mobilisera-grupper. LOs medlemmar hörde till den senare kategorin, jag trodde att valet visade att de tillhörde den första. Frågan är om man inte med den inslagna vägen lyckas att förlora dem? Antingen till moderaterna, för vem behöver två partier som är exakt likadana, eller till vänstern som tydligt har tagit LOs frågor och driver dem. Mot vinstuttag i välfärden, mot bemanningsföretag för hög a-kassa och bättre sjukförsäkring.
Det kan vara så att Socialdemokraternas ledning medvetet lämnar vänsterflanken öppen eftersom det inte hotar en framtida regeringsbildning med ett starkt vänsterparti. Allt fokus är på att vinna den Stockholmska medelklassen. Nog är det en viktig väljargrupp och nog är den inflytelserik men 8/9 delar av Sveriges befolkning bor fortfarande inte i Stockholm och de möjliga groparna är många som gör att denna lättrörliga väljargrupp lägger sin röst på ett annat parti med personlighetsklyvning.
Martin Moberg, Johan Westerholm, Ett hjärta rött, Ola Möller på ämnet
Expr, Ab 1, 2, 3, DI, SVT, SvD 1, 2.
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
