Mod och eld för barnens skull

En gång var jag något av en rebell. Inte en särskilt arg men ständigt ifrågasättande och med en stor ovilja att trampa den breda vägen.

Det där har fått vika undan med åren och mina livsval har tagit mig till ett tryggt medelklassliv.

Jag har ändå tillräckligt med både kulturellt- och fuck off -kapital för att vara precis som jag vill, hela tiden. Att vara den där rebellen. Jag blir ofta besviken på mig själv att jag inte längre är det. Att jag vill passa in istället. Vara professionell. Eller trevlig.

Två personer har fått mig att tänka på mig själv på ett annat sätt sista tiden. Den ena är Evin Cetin som frågade vad jag brinner för. Det korta svaret jag gav var att jag vill att alla barn ska få de möjligheter jag hade under min uppväxt i världens mest jämlika land någonsin.
Den andra är Özz Nûjen, hans show "Dålig stämning" (finns på SVT Play 20 dagar till) fick mig att fundera på om jag fortfarande brinner.

Imorgon skall vi jobba fram de politiska prioriteringar vi i stadsdelen ska göra för 2014. Jag funderar på om jag kommer att orka stå upp för att vi ska fortsätta att ta pengar avsedda för gamla och lägga på skolan och förskolan. Att de gamla har chansen att rösta bort oss men att barnen ännu inte har någon annan röst än vår.

Jag har alltid gillat stora idéer, stora tankar, men det som är svårt är att leva upp till dem. Ghandi spann sitt eget garn och vävde sina egna kläder, han levde sin idé i det lilla och var inte rädd för någon, varken härskare eller folkmassa eftersom han såg sig själv som jämlik med alla. Han accepterade att kompromisslöshet gav fiender men såg att det också gav resultat och respekt.

I Sverige är ojämlikheten inte lika tydlig som den var i Indien, orättvisorna är färre och mindre. Ändå krävs det eld för att utplåna dem. Jag ska försöka att brinna för dem som inte har någon egen röst. De förtjänar bättre men om min eld kan vara en av många kommer den att göra skillnad.

- Posted using BlogPress from my iPad

När ska vi döda kontrollmonstret?

Mantrat sitter och är självklart. Skattebetalarnas pengar ska användas på

bästa sätt.

Vad nu det är?

Självklart innebär det att korruption ska bekämpas. Vidlyftig representation och annat ska bort och i mina ögon finns det stor medvetenhet om dessa saker. Sen då?

En sak vi talar om men inte kommer åt är hur administration alltmer tar över den offentliga sektorn. Jag baxnar varje dag när jag tänker på att enhetscheferna i  äldreomsorgen i min stadsdel har 13(!) olika ADB-system som de ska använda. 

Det är dokumentation hit - uppföljning dit, kvalitetstyrning hit - ekonomistyrning dit.

All denna kontroll som byggts upp för att kontrollera att skattepengarna används rätt har blivit ett monster. En uppgift jag fått från stadshuset i Göteborg är att ungefär halva arbetstiden används till interna processer. Det kan alltså vara allt från helt självklara och nödvändiga interna utvecklingsmöten men troligen också mängder av onödiga möten utan  effekt och inte minst en väldig massa tid som läggs på administration. Som jag förstår det gäller det alla yrkesgrupper från förskolelärare och undersköterskor till verksamhetsansvariga.

Jag tror helt ärligt att vi måste döda detta kontrollmonster. Det är möjligt att vi kommer ha mindre kunskap om vad våra professionella medarbetare gör (kanske ska vi lita på att de gör sitt jobb efter bästa förmåga?) men om de får mer tid att ägna sig åt sitt yrke borde det innebära att skattebetalarnas pengar används mer till det de är avsedda för.

Att döda kontrollmonstret kräver flera saker. För det första så är det inte en riddare i vit rustning som behövs utan en hel massa fotsoldater som övermannar det. Var är våra fackförbund i dessa frågor? Var är medborgarna?

Vi behöver också utveckla kompetensen hos våra chefer. Att vara mer ledare och mindre administratörer/kontrollanter. Om de ansvarar för att målen uppfylls utan att behöva detaljrapportera så borde det fungera.

Till sist så behöver vi politiker som inser att uppgiften inte är att kunna alla detaljer och få rapporter om alla förändringar utan att det viktiga är att vara närvarande i verksamheterna och sätta mål som både är förankrade och drivande och fråga varför när målen inte blir uppfyllda. 
Tyvärr kräver det en annan typ av politisk organisation än den vi har idag där ett fåtal av alla med politiska uppdrag har möjlighet att besöka verksamheterna utan att lida ekonomisk skada och där de som har det är överösta med så många uppdrag att de inte har tid.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Dags för en intervention för arbetarrörelsen? Text skriven för Federationen #3

Open publication - Free publishing - More fanzin (stöd för Flash krävs)

Ovan samt nedanstående text är publicerad i Federationens fanzin #3 utgiven 31 okt 12.

Federationen finns naturligtvis också på Facebook och Twitter

Dags för en intervention för arbetarrörelsen?

En intervention är när nära och kära samlar sig runt någon de bryr sig om och försöker få personen att inse att den behöver hjälp. Jag vet något som behöver en rejäl intervention:
Den svenska arbetarrörelsen.
När det gäller arbetarrörelsen så kan man säga att det man länge försökt är att hjälpa sig själv. Problemet är att när man pratar med sig själv får man de svar man vill ha och inte de man behöver.

Det mönster som arbetarrörelsen starkast måste bekämpa är beroendet av vita medelålders män. Jo, jag är en av dem själv och självklart finns det några medelålders män som tillför saker, kanske till och med de flesta. Det är dock ett problem att de hindrar andra erfarenheter att berika politiken och organisationen. Mångfald handlar faktiskt inte om att människor ska passa in i normen utan att normen ska breddas till att passa fler.

Nyckeln till arbetarrörelsens framtid finns i att man ser möjligheten att använda en större bas av erfarenheter än politikerns, den vite mannens och den interna bland rörelsens förtroendevalda och tjänstemän. Görlätt eller hur?

Vad som absolut inte behövs är fler tillfällen där (s)-anslutna träffas, dricker kaffe och diskuterar organisation. Jag har själv varit med på dessa träffar och svaret vi kommer upp med är nedslående. Vi måste byta folk. Framförallt är de lokala organisationerna förstenade av att uppdragen mer eller mindre innehas på livstid eller åtminstone på ett arbetsliv. 

Nog är det beundransvärt att mandatperiod efter mandatperiod sträva vidare i de lägre våningarna i maktens pyramid men det är också ett effektivt sätt att hindra entusiasm, nytänkande och jävlar anamma att komma uppåt.

Jag ser tendenser till sjukdomsinsikt inom LO-förbunden. De försöker hitta lite yngre representanter, lite fler tjejer men det är en lång väg kvar innan de förtroendevalda representerar den mångfald som finns i deras branscher. Jag tänker framförallt på Kommunal och HRF. I det socialdemokratiska partiet ser det likadant ut. Kanske inte på pappret men i praktiken är varken mångfald eller jämställdhet särskilt nära.

Att arbetarrörelsen ännu efter snart 120 år som formaliserad kamporganisation domineras av medelålders vita män är ett så tydligt svaghetstecken att de överskuggar alla goda viljor i världen.

Jag tycker att frågorna är rätt ställda och att de hör hemma i den rörelse jag är en del av.

• Hur ska vi uppnå jämlikhet, jämställdhet och lika livschanser? 
• Hur ska vi nå full sysselsättning? 
• Hur ska vi klara miljön? 
• Hur ska vi tackla främlingsfientligheten? 

Problemet är att vi inte ställer frågorna till rätt personer. Vi ställer dem gärna över huvudet på de som har svaren, vi ställer dem till våra valda representanter, proffspolitiker och tjänstemän.

Idag har vi bättre förutsättningar än tidigare att ställa rätt frågor på rätt ställe. De sociala medierna är inte revolutionerande men de betyder helt nya möjligheter till snabb och direkt kontakt med människor som borde vara engagerade i arbetarrörelsen men som inte är det. Den stora möjligheten är att gräsrötterna blir oändligt mycket viktigare i den politiska diskussionen, inte bara som organisatoriska hjälpredor. Den stora faran är att de i toppen inte vågar släppa kontrollen till de som faktiskt kan hjälpa dem att se rörelsens problem.

Och att våga släppa på denna kontroll, våga lita på att ens vänner vill en väl och tar emot en när man faller. Det, mina vänner, är en del av en lyckad intervention och första steget till ett tillfrisknande.

Andra bloggar: Ann-Sofie Wågström, Göran Johansson, Peter Högberg
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Att älska sitt jobb men hata sina arbetsvillkor

Bild Robert Nyberg

Idag antog LOs största förbund - Kommunal en ny vision.
Den lyder:
Viktiga jobb värda att älska - dygnets alla timmar
Ordföranden Annelie Nordström förklarar

"-Visionen är svaret på den situation jag möter hos medlemmarna varje vecka vid mina arbetsplatsbesök runt om i landet. Många medlemmar säger till mig att de älskar sina jobb, men de hatar arbetsvillkoren. De är trötta på delade turer, evighetslånga springvikariat och prispress som gör det omöjligt att erbjuda service, vård och omsorg med kvalitet"

Det är en situation som har uppstått i Sveriges största arbetsgivare - den offentliga sektorn. Styrd av politiker, utförd av tjänstemän.
Vem tar då ansvaret för de villkor som gör att många av Kommunals medlemmar, oftast kvinnor, har stora problem att orka jobba till pensionsdagen? Att sjukskrivningar pga en usel arbetsmiljö, inte minst psykosocialt, är vanliga. Att personalen i spåren av de ekonomiska kriserna är de som bär kommunernas verksamhet på sina värkande axlar.

Här skulle socialdemokratiskt styrda kommuner kunna göra stor skillnad som arbetsgivare. Gå före och visa att om personalen mår bra så blir verksamheten bra, för slipper kommuner betala en massa sjukskrivningskostnader och vikariat så kommer resurser till verksamhet också att finnas.
Det finns ingen bättre investering för en kommun att göra en ett systematiskt arbetsmiljöarbete. I detta måste man inkludera ledarskapet och personalens möjligheter att påverka sin arbetssituation.

Det är smärtsamt att höra om människor som gråter på jobbet för att de inte hinner eller orkar göra ett jobb som räcker till, det är bland dessa vi ska finna vägarna att förbättra, inte på mellanchefernas konferenser.

Låt Kommunals medlemmar fortsätta att älska sitt jobb men låt oss älska dem tillbaks och ge fler rimliga villkor för att göra ett bra jobb!

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?