Dags för en intervention för arbetarrörelsen? Text skriven för Federationen #3

Open publication - Free publishing - More fanzin (stöd för Flash krävs)

Ovan samt nedanstående text är publicerad i Federationens fanzin #3 utgiven 31 okt 12.

Federationen finns naturligtvis också på Facebook och Twitter

Dags för en intervention för arbetarrörelsen?

En intervention är när nära och kära samlar sig runt någon de bryr sig om och försöker få personen att inse att den behöver hjälp. Jag vet något som behöver en rejäl intervention:
Den svenska arbetarrörelsen.
När det gäller arbetarrörelsen så kan man säga att det man länge försökt är att hjälpa sig själv. Problemet är att när man pratar med sig själv får man de svar man vill ha och inte de man behöver.

Det mönster som arbetarrörelsen starkast måste bekämpa är beroendet av vita medelålders män. Jo, jag är en av dem själv och självklart finns det några medelålders män som tillför saker, kanske till och med de flesta. Det är dock ett problem att de hindrar andra erfarenheter att berika politiken och organisationen. Mångfald handlar faktiskt inte om att människor ska passa in i normen utan att normen ska breddas till att passa fler.

Nyckeln till arbetarrörelsens framtid finns i att man ser möjligheten att använda en större bas av erfarenheter än politikerns, den vite mannens och den interna bland rörelsens förtroendevalda och tjänstemän. Görlätt eller hur?

Vad som absolut inte behövs är fler tillfällen där (s)-anslutna träffas, dricker kaffe och diskuterar organisation. Jag har själv varit med på dessa träffar och svaret vi kommer upp med är nedslående. Vi måste byta folk. Framförallt är de lokala organisationerna förstenade av att uppdragen mer eller mindre innehas på livstid eller åtminstone på ett arbetsliv. 

Nog är det beundransvärt att mandatperiod efter mandatperiod sträva vidare i de lägre våningarna i maktens pyramid men det är också ett effektivt sätt att hindra entusiasm, nytänkande och jävlar anamma att komma uppåt.

Jag ser tendenser till sjukdomsinsikt inom LO-förbunden. De försöker hitta lite yngre representanter, lite fler tjejer men det är en lång väg kvar innan de förtroendevalda representerar den mångfald som finns i deras branscher. Jag tänker framförallt på Kommunal och HRF. I det socialdemokratiska partiet ser det likadant ut. Kanske inte på pappret men i praktiken är varken mångfald eller jämställdhet särskilt nära.

Att arbetarrörelsen ännu efter snart 120 år som formaliserad kamporganisation domineras av medelålders vita män är ett så tydligt svaghetstecken att de överskuggar alla goda viljor i världen.

Jag tycker att frågorna är rätt ställda och att de hör hemma i den rörelse jag är en del av.

• Hur ska vi uppnå jämlikhet, jämställdhet och lika livschanser? 
• Hur ska vi nå full sysselsättning? 
• Hur ska vi klara miljön? 
• Hur ska vi tackla främlingsfientligheten? 

Problemet är att vi inte ställer frågorna till rätt personer. Vi ställer dem gärna över huvudet på de som har svaren, vi ställer dem till våra valda representanter, proffspolitiker och tjänstemän.

Idag har vi bättre förutsättningar än tidigare att ställa rätt frågor på rätt ställe. De sociala medierna är inte revolutionerande men de betyder helt nya möjligheter till snabb och direkt kontakt med människor som borde vara engagerade i arbetarrörelsen men som inte är det. Den stora möjligheten är att gräsrötterna blir oändligt mycket viktigare i den politiska diskussionen, inte bara som organisatoriska hjälpredor. Den stora faran är att de i toppen inte vågar släppa kontrollen till de som faktiskt kan hjälpa dem att se rörelsens problem.

Och att våga släppa på denna kontroll, våga lita på att ens vänner vill en väl och tar emot en när man faller. Det, mina vänner, är en del av en lyckad intervention och första steget till ett tillfrisknande.

Andra bloggar: Ann-Sofie Wågström, Göran Johansson, Peter Högberg
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?