29 oktober 2012

Tema Apokalypsen: Hur fort sjunker svensk ekonomi?

Det går inte så bra nu.
Speciellt industrin upplever motgångar. Frågan är om vi har hamnat i en utförssluttning som slutar i en mjuk grop eller om det är ett stup vi närmar oss.

Att Sverige har Europas starkaste statsfinanser som Anders Borg brukar säga kommer i alla fall inte att rädda jobben i den svenska industrin som är beroende av export och när industrin faller drar den massor av tjänster med sig inom service och offentlig sektor.

Hur kan vi då möta en allt tydligare Eurokris utan att det blir katastrof för tiotusentals svenska hushåll?
Är det verkligen en styrka i detta läge att hålla fast i en låg statsskuld när hushållen är belånade upp över hårfästet? Speciellt med urholkade försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom. Ungefär var tredje arbetslös har ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, en av tio får motsvarande 80% av tidigare inkomst.

Situationen är alltså betydligt mer allvarlig än den var vid 90-talskrisen och 08-09 krisen. En ny stor arbetslöshetsvåg kommer att förutom direkt skapa personliga tragedier indirekt spräcka hushållens skuldbubbla, framför allt kommer bostadsmarknaden att rasa. Vi ser om inte en grekisk så åtminstone en spansk utveckling framför oss.

Det finns ett litet, litet halmstrå och det är att storstadsregionerna där skulderna är som störst klarar krisen bäst. Frågan är om det duger att hänga tag i?

Att problemet är strukturellt bevisas av att bankerna tjänar 10 miljarder på bostadslån, alla kostnader inräknade. En ekonomisk kris är alltså inte statens eller bankernas denna gång, den är hushållens. Idag är långvarigt beroende av försörjningsstöd till större del beroende på arbetslöshet än på sociala problem. Samhället har vikt ner sig och varje enskilt hushåll kan inte göra mycket för att förhindra katastrofen. Det måste vara andra intressenter som griper in.

Vad kan näringslivet göra?
Här finner vi nog den globala nyckeln till krisen vi har idag. Paradoxalt nog är det produktivitetskrav och konstnadsjakt som är en stor del av ekonomins kris i Europa och USA.  Produktionen flyttar dit det är billigast att producera, men därmed minskar köpkraften på de marknader man producerar för. För att åter nå en balans är det nog nödvändigt att sänka investerarnas förväntningar på kortsiktig avkastning och satsa på långsiktighet. Finns det en kraft i näringslivet att företräda en linje där hållbarhet och socialt ansvar för de anställda går före kortsiktig vinst?

Måste syftet med företagande vara maximal avkastning, finns det något som kan kallas optimal avkastning?

Vad kan politikerna göra?
Förutom det uppenbara att investera bigtime i offentlig sektor, infrastruktur och utbildning med stor kraft så krävs kanske något väldigt radikalt. Kanske kan staten ta över lån från bankerna och använda räntan som konjunkturbroms.
Definitivt ska man istället för låglönejobb sikta på en socialt hållbar arbetsmarknad i alla led.

Vad kan facket göra?
Förutom att upprätthålla och värna kollektivavtalen och kollektivavtalens villkor kan facken se över sina tillgångar och fundera på om de går att använda mer konstruktivt än med det passiva förvaltande som finns idag. Finns viljan att stödja nya företag med en socialt och ekologiskt hållbar målsättning t.ex? Facket är ingen naturlig riskkapitalist men å andra sidan ska de värna medlemmarnas intresse och det största intresse medlemmarna har är att få jobb.

Tyvärr finns inget som tyder på att någon av dessa tre parter kommer att agera tillräckligt mycket och tillräckligt beslutsamt och defintivt finns inget som tyder på samordning vilket hade varit det allra bästa förstås.

Så jag sitter här och tittar ut på höstrusket och ser krisen växa sig allt närmare de svenska hushållen, på banken sitter de och räknar hem vinsten på människors skuldfällor.

Martin Moberg om fighten för jobben. Ola Möller om makt och ansvar. Makthavare.se om opinionsläget. Röda Berget med ett lästips om bostadspolitik. Lena Lindberg om bedrägeri på hög nivå.

AB, SvD
fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

26 oktober 2012

Dags för munter reformism?

Har börjat läsa i Anders Nilsson och Örjan Nyströms senaste bok Jämlikhetsnormen. I det andra kapitlet beskrivs hur socialdemokratin de senaste 40 åren har misslyckats att skapa strategier för framtiden eftersom man misslyckats med att analysera samtiden.

Trots denna dystra historia finner jag ändå en i det närmaste munter tro på socialdemokratins möjligheter där vi befinner oss nu.

Jag delar författarnas tro på socialdemokratins nödvändighet men är i dagarna mindre säker på partiets möjlighet att föra politiken mot socialdemokratin. Istället fruktar jag för nuvarande utveckling med fortsatt ökade skillnader. Där rädslan att förlora ytterligare ett val överskuggar viljan att vinna folket för socialdemokratin. Där lobbyisternas och medias olyckskorpar skriker så högt att folkets röst inte hörs.

Så var hittar vi plattformarna för denna muntra reformism? Är det i programkommissionen, i SSU eller någon annanstans i partiorganisationen? En farhåga jag har är att det går en skiljelinje mellan de som skapar budgetar och gnetar i det dagliga och de som funderar på framtiden och samtiden. Hur skapar vi broar, bygger allianser och överenskommelser mellan reformismen och den politiska vardagen?

Jag saknar svar idag men tror att det är nödvändigt och ser gärna en fortsatt diskussion om hur det ska gå till.

En liten låt som passar bra i sammanhanget:



Bloggat har Ulf Bjereld, Martin Moberg
SR, GP, DA

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

24 oktober 2012

Som man bäddar...

Spikmatta original
Ok,
vilket orosmoln är störst?
- Klimathotet?
- Ekonomisk kollaps?
- Välfärdens kollaps?
- Fascismens återkomst?

Om jag är dyster? Jodå. En smula uppgiven också.
Vad gör vi åt det?
Som jag ser det finns det just nu finns inget internationellt eller nationellt som tyder på att vi vill klara dessa gemensamma utmaningar vare sig inom de etablerade systemen eller utanför. Det som finns är en massa snack samtidigt som vi fortsätter in på den inslagna vägen.

Där jag personligen kan förändra en smula är hur vi använder pengarna i vår stadsdel och hur jag kan lyckas påverka inom mitt nätverk. Eftersom vi i stadsdelen måste effektivisera (läs spara) så har vi börjat ställa frågan om vi gör rätt saker, inte bara om vi gör saker på rätt sätt.
Som det står i Tankeverksamhetens senaste rapport - det är fullt möjligt att kvalitetssäkra tillverkning av livbojar i betong. De kommer inte att fungera men produktionen sker på rätt sätt.
Den allra viktigaste frågan; varför vi gör saker? Den återstår alltför ofta att ställas.
I mina ögon handlar det om att vi hela tiden fattar beslut på ungefär 2% av verksamheten, 98% bara rullar vidare.

Så ser det definitivt ut också på andra nationella och Europeiska nivåer. Internationellt har vi bara orden att leka med, inga pengar alls.

Hur ska vi då komma åt det här?
Jag har en idé. Problemet med den är att den kräver något så märkligt som övertygelse, ideologi och framtidstro.

Jag vill att vi undandrar en gäng människor från det dagliga gnetandet. Att de får sätta sig med ett vitt papper och börja skissa på ett nytt samhällssystem.
Hur samhället bör organiseras i en nära framtid.
Anledningen är att jag vill komma åt 100% av resurserna, inte bara 2%.

Detta skulle också ge möjlighet att implementera alla de innovationer och idéer som idag aldrig får möjlighet att utvecklas pga systemens tröghet och oförmåga att tänka nytt.

Uppgiften skulle vara att först hitta något som möjligen skulle fungera bättre och hur en övergång skulle gå till. Till sin hjälp måste man naturligtvis ta hela den möjlighet som en krympt värld ger. Att enbart ta forskning och politik till hjälp är inte tillräckligt, det krävs sann mångfald av perspektiv och erfarenhet för att lyckas.

Det stora bekymret som jag ser med en sådan framtidskommitté är dels vilken villighet dagens politiker har att riskera sin makt dvs oavsett kvalitet på kommitténs idéer och förslag så blir de inte genomförda. Dels att en kommitté riskerar att korrumperas av lobbying som vill påverka förslagen på olika sätt. Ungefär vad som riskerar att hända i toppen av mitt parti i frågan om vinstuttag ur välfärden.

Martin Moberg om sjukförsäkringen
Johan Westerholm om vinstuttag ur välfärden
Unionen opinion om etisk fondförvaltning
Cecilia Dalman Eek om att Sverige agerar mot mer jämställda bolagsstyrelser
Jimmy Sand om strukturomvandlingens utmaningar

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

15 oktober 2012

LO, LO, Gamle vän!

Idag såg vi något som kan vara slutet av uppförsbacken på LOs långa marsch. Det är fortfarande långt kvar till mål (kommer kanske aldrig fram) men det borde vara slätare terräng om dagens besked följs upp och hålls i i avtalsrörelsen 2013.

LOs ledning och de två största LO-förbunden, Kommunal och IF Metall presenterade nämligen en modell för samordning som är offensiv, solidarisk, jämställdhetsskapande och långsiktigt hållbar.

Modellen går ut på att löntagare som tjänar mindre än 25 000 räknat som heltid får ett påslag i kronor, de som tjänar mer får det i procent. Innebörden blir att de som har lägre löner ska få möjlighet att snabbare komma ifatt. Detta är viktigt ur jämställdhetssynpunkt eftersom kvinnor är överrepresenterade i låglöneyrken.

Här har Arbetet listat hur modellen ser ut på ett lättfattligt sätt:
Lönekravet är formulerat som att alla med en lön lägre än 25 000 kronor i månaden ska få ett lika stort krontalspåslag och de med en högre lön ska få en procentuell ökning. Om till exempel lönekravet är 2 procent ska det fördelas på följande sätt, enligt LO:
1. Den som tjänar exakt 25 000 kronor får 2 procent vilket ger 500 kronor.
2. De som tjänar mer 25 000 får ökningen i procent.
3. Och de som tjänar mindre än 25 000 får löneökningen i kronor, det vill säga 500, vilket när man räknat ut procentsatsen blir en större ökning än de andra får.
Hur stora samordningens krav blir presenteras i december.

Förslaget innebär också ett förslag för föräldraförsäkringen handlar om att arbetsgivaren lägger till 10% under sex månader för den som är föräldraledig. Målet med förslaget är att män ska ta ut lika mycket föräldraledigt som kvinnor. Det här är ju något som skulle kunna lösas via lagstiftning men eftersom LO inte själva äger den möjligheten så är ju avtal den väg man kan gå.

Kort sagt så ser det mycket lovande ut med en stark samordning och en utsträckt hand för utökad samordning med tjänstemannafacken. Jämställdhetsfokuset i förslagen är något som jag gillar skarpt.

Kort sagt. Bra jobbat av LOs styrelse. Nu ska arbetsgivarna också köpa förslaget. Den matchen blir kanske inte så lätt som man hoppas. SKL har ju hittills visat mycket liten förståelse för sin möjlighet att skapa jämställda löner.

IF Metall, Handels, HRF

SVT, Arbetet
fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

Fel fokus vid (s) budgetpresentation?

United Minds opinionsundersökningar är baserade på en webpanel och därmed blir urvalet något missvisande, å andra sidan kan man tänka sig att de av alla partier mest eftertraktade väljarna är väl representerade.

I senaste mätningen sjunker socialdemokraterna med 1,7%, mest av alla. Under mätperioden har regeringen och socialdemokraterna fightats om medieutrymmet med diverse utspel och budgetpresentationer.

Jag skrev häromdagen att det finns en upplevelse av att något fattas i socialdemokratin. För att gå all-in Göran Greider på er så kan jag tänka mig att denna mätning är ett resultat av detta.

När socialdemokraterna tycker att det är viktigare att repa Anders Borgs rustning än att stolt föra fram sina egna superbra förslag så är det ytterligare ett "bevis" på att något gått förlorat. Att kortsiktigt taktiserande numera helt skymmer bilden av den långsiktiga visionen.

Samtidigt blir vibbarna i samhället alltmer lika de som fanns runt 2008 eller i början av 90-talet. En borgerlig regering som envetet fortsätter att sänka skatterna oavsett hur samhället utvecklas runtomkring. När nu exportindustrin återigen vacklar och tvingas till stora varsel så kompenserar inte det offentliga med vuxenutbildning och satsningar på t.ex. bostäder och infrastruktur. Nej, linjen är klar - skatterna ska sänkas - men bara för de rika. Risken att det slutar lika illa som 1992 är väl inte så stor tack vare en betydligt lägre statsskuld men att det kan bli lika illa som 2008 är helt tydligt. Då fanns ingen idé om hur man skulle mildra fallet, inte heller nu. Istället har fortsatt urholkning av a-kassan lett till att endast 3 av 10 arbetslösa får ersättning. Om risken för statens finanser har minskat så har risken för hushållens finanser mångfaldigats genom stora skulder för bostäder, främst i storstadsregionerna. Kombinerat med ett obefintligt försäkringsskydd riskerar bostadsbubblan att implodera.

Behovet av en offensiv socialdemokrati är således mycket stort liksom behovet av blocköverskridande lösningar i riksdagen för att nå överenskommelser kring en expansiv investeringspolitik.
Att i detta läge peka finger åt att Anders Borg istället för att hitta lösningar har följdriktigt inte heller belönats av opinionen.

Peter Andersson och Ulf Bjereld om samma opinionsmätning,
fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

13 oktober 2012

Bokslut för nostalgi och hjältedyrkan - vi behöver nya segrar!

 
"När ska vi sluta sjunga internationalen?När ska vi sluta gå runt med röda fanor?När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar?" (källa) 
Det är Ulf Lundell som skriver dessa ord i Är vi lyckliga nu? Jag har funderat på det själv när jag deltagit i de mest sektliknande inslagen av arbetarrörelsens liturgi.

Jag har tidigare refererat till Hasse och Tages klassiker Var blev ni av ljuva drömmar?
Där finns strofen:
"Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
- svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?"
Båda Lundell och de ovanstående raderna är med 40 års mellanrum uttryck för en besvikelse över det samhälle som inte infriade givna löften, som lever i ett drömmarnas rike.

Jag såg filmen Palme för några veckor sedan och även den lämnade känslan av att något gått förlorat. En väg, ett mål.

På mitt nattduksbord har det nyligen legat en bok av en annan av arbetarrörelsens hjältar Ingvar Carlsson, Så tänkte jag, utgiven 2003.
Det är en mycket sorglig bok för den beskriver, utan större reflektion, den händelsekedja som lett oss in i den besvikelsens epok vi lever i. Olof Palme och Ingvar Carlsson ska säkert inte lastas personligen för de stora mönster i samhället som härjade runt dem och förändrade landets möjligheter till fortsatt utveckling men deras naturliga oförmåga att se framtiden har bidragit till den situation vi är i idag.

Hur faktor efter faktor bidrog till att den reformernas tid vi hade under efterkrigstiden bröts ned i skulder, sanering, återhållsamhet. Hela arbetarrörelsens kreativitet verkar ha riktats mot att bli överens, nå kompromisser. Att kompromissviljan och förmågan att leda landet var viktigare än vad besluten innebar för medborgarna, åtminstone på lång sikt.

Den politikens tangent ser vi idag och en ledande socialdemokrat sa till mig att - Vi är för det som funkar!
Det är möjligt att denna konstruktiva och pragmatiska inställning är korrekt i ett parlament men den kan knappast vara det i ett parti. Konsekvensanalysen av besluten blir för grund.

Det finns ytterligare en del av Arvet som vi måste närma oss. Att begråta att det inte blev som vi ville tjänar inte mycket till idag. Inte heller gör hyllandet av gårdagens segrar och segrare det. Det finns med rätta en stolthet av vad tidigare generationen inom arbetarrörelsen har åstadkommit men stoltheten riskerar att bli nostalgi. Den kamp de förde riskerar att bli en symbol. Det är dags att sluta slå sig för bröstet och istället uppmärksamma vilken position vi har att göra det idag. Vad har vår generation åstadkommit som är något att vara stolt över?

Det som socialdemokratin idag dessutom riskerar är att inte se sin samtid som en ny situation utan istället som en tid som går att vända tillbaka. Ja vi hade ett fantastiskt land, förmodligen världens bästa på många sätt och det var "vi" som byggde det. Det var närmare 40 år sen. Det var då kurvorna började vända. Det var då jämlikheten började att minska, jämställdhetsarbetet stannade av, arbetslösheten började att växa, segregation och integration blev permanenta samhällsproblem istället för praktiska problem.

Vi kan inte se tillbaka. Analysen måste utgå från dagens läge. Det är därför Anders Borg kan säga att vi vill höja bolagsskatten, för i verkligheten kommer han redan att ha sänkt den mer än vi vill när vi får möjlighet att regera 2014. Det är en mycket, mycket svår situation. Vi har en skicklig motståndare, en internationell lågkonjunktur utan något synligt stopp och utmaningar som politiken hittills inte lyckats möta med klimatförändringar och globalisering.
Om vi ägnar tid åt att fundera på vad som fungerade för 40 år sen så får vi kanske en mental kick men inte ett dugg praktisk vägledning. Världen är oåterkalleligen annorlunda, det är denna nya situation vi måste lägga all kraft på att förstå. Att i detta läge luta sig mot de hjältar vi har kvar från förra århundradet, de kan heta Carlsson, Göransson, Persson eller vad ni vill, det kommer inte att funka. Se framåt, ta in omvärlden och omfamna den analys som finns istället för att fundera på vad Palme hade gjort. OK?

AB, SvD, SvD, SR

Läs Westerholm, Pelling, Röda Berget
fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

11 oktober 2012

Bla, bla, bla - käbbel och rundgång

Jag är fortfarande ny i politiken och kan finna en viss spänning i att upptäcka hur de demokratiska kvarnarna mal. En sak jag inte kan finna den minsta spänning är det ständigt pågående käbblet mellan partiernas företrädare. Det käbbel som aldrig kan erkänna motståndets förtjänster eller det egna partiets tillkortakommanden. Ett käbbel som är ett ständigt positionerande som ger sken av att man vill övertyga men i själva verket är ett spel.

I detta käbbel har aldrig någon egen ståndpunkt varit felaktig eller baserad på felaktiga fakta, varje felaktigt placerat kommatecken slås stenhårt på och snålheten mot motståndarens förtjänster är uppenbar. Ingenstans märks detta så tydligt som på Twitter. Hoppa in i valfri tråd som behandlar vinstuttag ur välfärden t.ex. Eller följ den här konversationen:
https://twitter.com/theopapa1975/status/256430321908711425 startad under dagens kommunfullmäktigedebatt i Göteborg.

Politik är spännande, den lokala politiken påverkar på ett ytterst påtagligt sätt många människors vardag, den nationella påverkar systemen och förutsättningarna för samhällets aktörer och den internationella är avgörande för de stora framtidsfrågorna - fred, miljö, ekonomi.

Tyvärr är den politiska debatten lika tråkig överallt. Sällan bränner det till. Sällan blir det angeläget. Det är de tidskrifter som bevakar politiken som gör den uthärdlig, bloggar och dagstidningar kan också fungera ibland.

Istället är det när politiken blir tydlig genom andra skeenden som den fortsatt engagerar. När vi upptäcker förhållanden som med Bengt som Telia dissade som årets medarbetare, när vi kan se att den politik som förs spelar roll för mer än vem som är statsminister.

Jag vill fortsätta min kamp för jämlikhet, trygghet och frihet för alla individer genom socialdemokratin och den socialdemokratiska politiken och nog kommer jag tid till annan vara en del av den käbblande massan men jag hoppas att jag kan hålla avstånd och perspektiv så att det blir en del av det politiska livet. Inte det hela.

Vill ni se ett undantag från regeln - titta gärna på Australiens premiärminister Julia Gillard som tvålar till oppositionens ledare om sexism och misogyni, personligt, träffsäkert och mycket, mycket politiskt. Läs även Genusfolkets inlägg.


Martin Moberg om varselvåg, Henry Ohlsson om en läsande arbetares frågor, Eva Dalekant om att det går att förändra, Ove Andersson om att Borg tittar bort

GP, GP
fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

10 oktober 2012

Dags för en a-kassa för alla?

En av de stora "insatserna" som sittande regering gjort under sin tid vid makten är att skjuta en av världens bästa a-kassor ner i strykklass i OECD. Idag kan TCO ha skapat en möjlighet för dem att förbättra sin tvivelaktiga prestation.

För er som missat TCO:s hearing och förslag till ny a-kassa idag så kan jag rapportera att det är ett mycket intressant förslag, det kan nog alla intresserade medge.
Det finns ju ett men förstås. Att moderaterna inte vill acceptera att det är bra att höja taket på försäkringen har vi ju förstått. Ni minns Anders Borgs logiska krumbukt att 30 000 jobb kommer att försvinna om detta fasanfulla skullle inträffa.

Det som är väldigt påfallande är att Anders Borg bygger sin politik på modeller och har svårt att ompröva när verkligheten ger modellerna fel.
För om en höjd a-kassa skulle ge höjd arbetslöshet så borde ju en sänkt a-kassa ge sänkt arbetslöshet och en obefintlig a-kassa ge en obefintlig arbetlöshet. Detta har prövats sen 2007 och resultatet är en fortsatt mycket hög arbetslöshet.

Detta trots att endast 3 av 10 arbetslösa får någon ersättning från a-kassan och bara 1 av 10 får motsvarande 80% av tidigare lön i ersättning. Bland ungdomar är det ännu färre, det är ungefär 5-10% av de arbetslösa ungdomarna som har ersättning från a-kassan.

TCO:s modell skulle råda bot på mycket av detta genom en statlig arbetslöshetsförsäkring som träder in även vid väldigt liten arbetsvolym. För den som jobbar mer skall sedan en frivillig försäkring finnas, upp till ett höjt tak med 80% av 27700 som maxersättning.
Denna a-kassa ska ha en låg avgift och ha något mindre krävande kvalificeringsregler än idag.

Det som är smart är att man redan i förslaget till finansiering visar att människor som får högre ersättning betalar tillbaka i form av ökad konsumtion.
En större grundtrygghet på arbetsmarknaden skapar också en mer flexibel arbetsmarknad där människor och företag kan ta något större risker.

TCO har kort sagt lagt ett mycket intressant förslag som möter upp kravet om höjt tak i ersättningen och också löser den svåra frågan hur man ska få människor in i försäkringen.

Tyvärr är det så att många unga idag låter bli att gå med i a-kassan eftersom man jobbar för lite eller för att man inte vet hur det ska gå till. Kommer man med automatiskt försvinner den problematiken, ett kompletterande inkomstkrav istället för ett ensidigt tidskrav på arbete gör det också mindre byråkratiskt att visa om man t.ex. haft många arbetsgivare.

Att det inte föreslås ett obligatorium av borgerlig modell är något som jag tycker är bra. Som alla försäkringar ska en a-kassa vara frivillig. Att modellen tillåter att a-kassor knutna till fackförbund också kan vara kvar är också bra då branschkassorna har en speciell förståelse för vilkoren för just sina medlemmar. IF Metall har varit väldigt positiva till hur deras a-kassa kunnat vara extra på tårna i Saabkrisen t.ex.

Läs mer om TCO:s förslag här

AB, DISvD, Dagens arena, Dagens arena

Bloggat har Peter Andersson, Martin Moberg, Göran Johansson
fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

9 oktober 2012

Är främlingsfientlighet naturlig?

Det främmande är skrämmande.
Jag är, om inte direkt främlingsfientlig, definitivt främlingsmisstänksam. Det känns lite otäckt att träda in i nya sociala sammanhang, en ny grupp föräldrar på skolan, nya arbetskamrater eller att hitta ett otvunget samtal med kursdeltagare. Det brukar ju gå bra men den första kontakten med det främmande är sällan något jag ser fram emot.

En sak jag i det närmaste aldrig behöver oroa mig för är att avvika från normen. Jag är man, ljushylt och snart 40. Medelinkomsttagare med ett medelklassliv sen födseln. Ni förstår.

Jag tror att det finns något sunt i att vara försiktig inför det främmande, att man känner sig för, försöker koda av situationen innan man kan behärska den. Ibland försöker jag tänka mig att vara ny i ett främmande land med en helt annan erfarenhet än människorna dit jag kommer. Lite spännande men mest skrämmande. För mig.

Det var det inlägg om smygrasism som Johan Westerholm skrev nu ikväll som startade tankarna i detta.
Att det är lätt att bunta ihop människor i grupper pga hudfärg eller kulturell tillhörighet. Att en dålig erfarenhet kan stämpla upplevelsen av en hel grupp människor. Det är här problemet med rasism och främlingsfientlighet uppstår. När en situation med främmande människor skapar övertygelse om en hel grupp människors brister. Det är en lätt fälla att falla i. Det behöver inte ens vara din egen dåliga erfarenhet utan något man hört. Råttan i pizzan. Potatisodling i lägenheten. En vandringssägen, en myt som blir sann.

När Gandhi kom till Sydafrika som ung jurist och mötte strukturell rasism började han en livslång kamp för människors lika värde. Jag hoppas att den förebild han är för mig kan hjälpa mig att vara ödmjuk inför min egen privilegierade situation. Jag är fördomsfull precis som alla andra men jag vet om det och vet också att mina fördomar oftast kommer på skam, det främmande slutar vara skrämmande. 

Jag är norm och andra grupper är annorlunda, avvikande. Det är därför väldigt viktigt för mig att försöka möta människor som individer istället för som en del av en massa. Jag är helt säker på att det har med träning att göra. Om jag ofta möter människor som är väldigt olika mig så vänjer jag mig. Som aktiv i idrottsrörelsen har jag sett hur blandning, inte bara av kulturer utan även socioekonomisk bakgrund berikar på riktigt. Blandningen har inte med ursprung att göra utan med personer och personligheter. 

Det är klart att kulturen sätter mönster i oss, fäster upp osynliga sociala koder som är svåra att lära sig att se och känna igen men en sak som jag är etthundra procent säker på är att personligheten inte sitter i hudfärg. Dina talanger är inte bestämda av ditt geografiska ursprung. Inte heller din moral. 

Som Dario Espiga, kommunalråd i Göteborg och flykting från Uruguay ungefär säger i en intervju i Ny Tid (ej hittat på nätet). -Jag vill visa att man inte är dum bara för att man bryter när man pratar.

Med risk för att i min norm framstå som skenheligheten själv så vill jag också påpeka att även om den kultur jag lever i är norm här och nu så är det lätt att se hur den utvecklats i mötet med det främmande. Matvanor är det lättaste sättet. Musikstilar ett annat. Vi normativa tar till oss det bästa från andra kulturer och inlemmar i vår egen, andra kulturer gör på samma sätt.

Det främmande är skrämmande men det är inte mindre värt. Det främmande är skrämmande men ska inte förminskas eller sättas etiketter på. Det främmande är skrämmande men du är också en främling ibland. 
Som Tom Waits skrev.
we're all just perfect strangers
as long as we ignore
that we all begin as strangers
just before we find
we really aren't strangers anymore


fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

8 oktober 2012

Moderaterna slingrar sig i sin egen fälla

Ni trodde det var dagen efter idag va?
Dagen efter en partiledardebatt som precis som vanligt gav väljarna oerhört få besked om hur landet ska styras. Det här inlägget ska inte handla om den utan om den debattartikel i GP där moderata riksdagsledamöter lägger svansen mellan benen och börjar en reträttväg som i förlängningen riskerar att slå undan benen för det västsvenska paketet.

Ironin i hela problematiken med trängselskatt och det västsvenska paketets finansiering är att den finansiering som tidigare varit normal för större regionala infrastrukturpaket, att staten finansierar, denna gång inte var tillgänglig. Orsak? Den moderata regeringens krav på regional delfinansiering.

Aldrig har den borgerliga politiken beskrivits tydligare än i följande mening ur debattartikeln:
"Den som måste betala maximal tränselskatt (sic!) för att ta bilen till jobbet kommer att få en kostnadsökning motsvarande hela jobbskatteavdraget."
Trängselskatten är alltså en direkt effekt av de hundratals miljarder i skattesänkningar som sittande regering har genomfört.

Det är därmed inte sagt att en socialdemokratisk regering efter 2014 skulle ta pengar i anspråk för att helt finansiera ett redan beslutat och infört trängselskatteprogram. Den modell som regeringen nu infört kommer att finnas kvar. I princip tycker jag av miljöskäl att det är ok att biltrafikanterna betalar satsningar i miljövänliga kollektiva transporter. Att dessa kollektiva transporter inte uppfattas som en möjlighet för alla är ett av alla de problem som vi i de större städerna mer eller mindre måste betrakta som "lyxproblem" i jämförelse med kommuner bara några mil utanför städerna.

Vi behöver en fantastisk kollektivtrafik men lika viktigt är ett samhälle som ökar möjligheten att minska arbetstid under dagis- och fritids-åren. Där flexibiliteten i tjänstesamhället tar ytterligare steg men att människor i arbetaryrken också får bättre möjligheter att planera sin tid.

Det som de Västsvenska moderaterna nu gör är att med populistiska förtecken ta ett steg tillbaks från den överenskommelse som lokala och regionala politiker med möda förhandlat fram med regeringen. Man slingrar sig kring den trängselskatt som regeringen var med och tvingade fram och sätter de lokala företrädarna i en än svårare sits.

Det är klart att man ska kunna ompröva saker som inte fungerar men skrämselpropagandan kring trängselskatten är just det och inget annat. Lisebergshallen ska rivas ändå och det är klart att bygget kommer att märkas men mycket kommer att göras som vid det lyckade bygget av Götatunneln och bara märkas vid enstaka punkter i stan.

Den stora frågan som uppstår nu är om lokala och regionala moderater kommer att hedra uppgörelsen kring det västsvenska paketet eller om man tar sina riksdagskollegors ord som en första väg ut i en populistisk position?

Peter Johansson, Martin Moberg och Peter Högberg om partiledardebatten.

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

6 oktober 2012

Världen skapades 1 januari 2012 enligt Annie Lööf!

I början av veckan skrev Annie Lööf ett debattinlägg i GP, ett led i misskrediteringen av Socialdemokraternas budget.

Nu äntligen kommer repliker, dels från HRF:s Ella Nia, dels från nyinvalda riksdagsledamoten Cecilia Dalman Eek (Grattis!) och finansutskottets gruppledare Fredrik Olovsson.
Det är repliker som pekar på det uppenbara. Det finns lögn, förbannad lögn och statistik. Det Annie Lööf och hotell och hennes inspirationskälla restaurangarbetsgivarna Visita gör är att glömma att världen fanns före 1 januari 2012.


Annie Lööf skriver:
"Sedan momsen sänktes vid årsskiftet har den utbetalade lönesumman i branschen ökat med motsvarande 6 000 heltidsjobb"

Det räcker att gå tillbaks i statistiken två år för att se att det "bevis" de anför inte håller. Det finns inte det minsta spår av samband mellan ökningen av lönesumman och den sänkta krogmomsen. Kolla själva, här är den procentuella utvecklingen av lönesumman i restaurangbranschen de senaste åren (SCB):.

Själva ökningen stämmer alltså men har inget att göra med den sänkta momsen och inte heller med antalet anställda. En spekulation man kan ha är att det är de svarta lönerna som minskar.

Det finns en annan tabell hos SCB som Annie Lööf inte bryr sig om att redovisa. Antalet anställda i branschen.
Det man kan se är att förändringen mellan 2011 och 2012 håller sig väl inom felmarginalen men att det skedde en stor ökning mellan 2010 och 2011 dvs innan den sänkta restaurangmomsen. 

Det finns alltså inga statistiska underlag som talar för Annie Lööfs önsketänkande om att sänkt restaurangmoms har givit någon som helst effekt på sysselsättningen. Att krogägarna har lagt 2/3 delar i egen ficka vet vi däremot eftersom prissänkningen i branschen totalt var 3%.

Jag ser detta som att vi har en närmast desperat näringsminister och ett Centerparti som väljer att ta genvägar i statistiken istället för att ompröva ineffektiv politik.

Det är dags för regeringen att sluta siffertrixa och börja arbeta om man menar allvar med sin  arbetslinje.

Viktor Tullgren visar i SvD på ett annat slarv Annie Lööf gjort denna veckan.

Göran Johansson om inga nya krisavtal, Westerholm om 15:2, Rödgrönt Göteborg om bra saker som händer här, Anna Ardin om att skrämselpropagandan inte kommer känna några gränser.

GP, BT, Fokus

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

2 oktober 2012

Klimatförändringarna hotar freden i Europa

Jag var i helgen i Serbien. Serbien har i år drabbats av en svår torka med över 100 dagar utan regn. Det är klart att med tanke på den onormalt regniga sommaren här i norra Europa så blir man lite fundersam på om stora klimatförändringar redan är här.

Det är inte lätt att vara Serb idag. Ett land med 25% arbetslöshet och där jordbruket fortfarande är en bransch som sysselsätter väldigt många människor - ett normalt år är det skördetid nu, i år bränner man fälten med döda plantor. Jag såg hektar efter hektar med uttorkade majsplantor.

Från fackföreningsföreträdare fick jag höra om hur företag betalar ut löner när de har pengar i kassan, kanske någon gång i halvåret och hur människor tvingas acceptera detta för att det finns inget annat jobb att få.

Serbien är en ung nation med gamla rötter. Grundlagd under 700-talet men i stort sett ockuperat under hela sin historia, av turkarna i söder och österrikare i norr. Kontrollen av Donau och det bördiga landskapet har varit konflikthärden. Inbördeskrigen som är mindre än 15 år gamla syns fortfarande spår av och det kommunistiska styret har ersatts med en hyperkapitalism där gemensamma tillgångar säljs ut för spottstyvrar till bl.a. maffiakontrollerade grupper.

I en värld där förutsättningarna för jordbruk och en socialt hållbar tillvaro försämras snabbt så går ilskan först inåt, mot det egna landets politiska ledning. När det sociala kontraktet saknas växer både missnöje och den svarta ekonomin.

Risken att hela det politiska systemet kantrar över kan vi se i Grekland där det nazistiska partiet "Gyllene gryning" får allt starkare stöd i opinionsmätningarna.

De sociala spänningarna i Serbien i följden av jordbrukets kris kan leda till konsekvenser där de starka nationalistiska stämningarna även här får ny kraft och att krutet på Balkan har torkat så mycket i solen att det exploderar igen.

Klimatförändringarnas konsekvenser är så mycket större än att polarisen smälter. De förändrar också människors möjlighet till arbete och välfärd en 2 timmars flygtur från Göteborg.

En satsning på miljön är också en satsning för freden och för människorna. Det är lätt att glömma det.


fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik