24 juni 2013

Angående bemanningskris i vården

Under sommaren kommer larmrapporterna om personalbrist i vården att vara lika påtagliga som åskskurar i augusti.
Göteborgs Fria tidning ställer en oerhört relevant fråga till sin panel i senaste numret.
Det saknas sjuksköterskor. Hur ser du på situationen? Hur ska den behandlas politiskt?
Båda frågorna kan besvaras på fler än ett sätt. Det finns inget som löser personalsituationen denna sommar (förutom att folk håller sig friskare än vanligt).
Långsiktigt kan man dock lösa situationen på flera sätt men konsekvenserna är svåra att beräkna.

Mitt förslag till svar på båda frågorna från GFT är att utbilda fler undersköterskor och sjuksköterskor och ge dem tillräckligt goda anställningsvillkor och en stimulerande arbetsmiljö för att de ska stanna kvar i yrket.
Bättre lön och fler arbetskamrater kort sagt. Det första kan ske till en överkomlig kostnad. Det andra är dyrare, så dyrt att det på kort sikt inte är realistiskt att lösa.

Resonemanget går också att applicera på många kommunala verksamheter, t.ex. socialtjänst, skola och äldreomsorg.

Det är här konsekvensbeskrivningen blir svår och där den borgerliga politikens janusansikte visar sig som tydligast men även fällan för en kommande socialdemokratiskt ledd regering blir tydlig.

I sin iver att öka den privata konsumtionen (och driva upp de privata skulderna) har den moderatledda regeringen slutat räkna upp statsbidragen till landstingen och kommunerna, det finns en rad exempel på hur regeringen hänvisar till kommunala och regionala uppdrag, lägger på nya bördor och underkompenserar finansieringen. I kommunerna är det extra påtagligt när reformerna av a-kassa och sjukförsäkring vältrar över kostnader från stat till kommun.

För landstingen som bekostar all sjukvård i landet innebär det en allt större kostym som ska bekostas till allt större del av den egna befolkningen (som dessutom är arbetslös i alldeles för hög omfattning). Det är i det läget ibland nödvändigt och hela tiden frestande att ta till en skattehöjning för att klara uppdraget.

Jag har märkt att borgerliga kommuner och landsting inte har lika svårt att använda skattehöjning som instrument. De har nämligen inga större problem att acceptera de sneda fördelningspolitiska effekter höjningar av kommunalskatter ger. Den platta skatt Annie Lööf har drömt om betyder ju att alla betalar samma procent av sina inkomster och den statliga, progressiva inkomstskatten är borta.

Den fälla som socialdemokraterna nu hamnat i är att den höga skuldsättningen i hushållen och det höga privata konsumtionstrycket skapar stora svårigheter att nå ett skatteuttag av inkomsterna som är på den nivå det behöver vara samtidigt som kommuner och landsting har en allt sämre ekonomi. Så länge det politiska modet att erkänna att det kan komma att krävas skattehöjningar för att klara välfärden så kommer det politiska katt och råtta spelet riskera att fastna i om Socialdemokraterna godkänner ett femte jobbskatteavdrag eller inte.
Jag förstår varför partitoppen hellre vill prata om arbetslöshet än om välfärd.

Att samtidigt försvara den privata konsumtionen och välfärden ser alltmer ut som en omöjlig ekvation. Jag hoppas att de erbjuds alternativet att satsa på den offentliga konsumtionen istället 2014.

BT, GFT
fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

13 juni 2013

Excelpolitik - där människor blir statistik och ledarskapet saknas

Det är väldigt lätt hänt att politik bara blir en lek med siffror. Att offentlig förvaltning handlar om att flytta kronor och ören från en kolumn till en annan.

Ett färskt exempel är budgetdebatten i regionfullmäktige i Västra Götaland där vissa debattörer mer pratade om hur man hade räknat än vad man ville göra.

Politiker kan ibland tendera att lägga ansvaret för ledning och styrning på den förvaltning man är satt att besluta över. Det politiska ledarskapet behöver därför utvecklas på de flesta håll. Det jag är rädd för är att om vi bara förlorar oss i siffror och pengar så kommer vi också förlora blicken på bemötande, medinflytande, utvecklingspotential, kreativa lösningar, innovation, entreprenörskap och viljan att ta ansvar. I det stora och i det lilla.

Jag tror att det är livsfarligt att tro att ledning är som att sitta vid ett schackbräde och lägga upp strategier. Människor råkar nämligen inte vara schackpjäser. De förändras beroende på vilka förutsättningar som ges. Inte sällan är det så att om man ger en "bonde" rätt möjligheter att bli en "drottning"så kommer det att ske. Det kan vi inte minst se på arbetarrörelsen där många av våra ledare succesivt växer med den uppgift de får förtroende att sköta. Våra folkvalda politiker är ju faktiskt som folk är mest. Kanske lite nördigare bara.

Vad jag är ute efter är att lika viktigt som vilka pengaresurser man har är vilka mänskliga resurser som finns tillgängliga. Hur man kan öka värdet av de resurser som finns? Det är det som vi brukar kalla gott ledarskap.

Tyvärr verkar den offentliga världen påminna lite för mycket om politiken på ett plan. Det är inte alltid de som är mest lämpliga som blir ledare. (Jag är medveten om att jag motsäger mig själv.) Ledare utses utifrån andra meriter än sina ledaregenskaper. I politiken tycker jag på sitt sätt att det kan vara ok eftersom vi behöver en mångfald av egenskaper bland våra företrädare. När det gäller våra offentliga förvaltningar så är det oerhört viktigt att utveckla de ledare vi har.
Tyvärr verkar det inte ha hänt mycket än eftersom vi ofta får höra att de medarbetare som är närmast verksamheterna inte känner sig sedda, behövda och lyssnade på. Det är också i dessa grupper som långa sjukskrivningar pga psykisk ohälsa växer igen.

Jag är hundra procent säker på att bra ledarskap lönar sig. I form av friskare, mer delaktig och mer motiverad personal som utför sitt jobb på ett sätt som skapar mervärden.
I mina ögon är det därför väldigt sorgligt att bevittna hur människor på många håll i Sverige idag mer betraktas som brickor i ett spel än som möjligheter för utveckling.

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

12 juni 2013

Att börja på noll


När man gör kalkyler i privat verksamhet börjar man på noll och bedömer hur mycket intäkter som behövs för att utföra den önskade verksamheten. Det skapar möjlighet och incitament att höja intäkterna. Verksamhetens volym utvecklas i takt med intäktsökningen (om inte en riskkapitalist får för sig att satsa förstås). Går det dåligt kan man välja att skuldsätta sig om man tror att det är kortvarigt eller minska kostnaderna.

I offentlig verksamhet, åtminstone i stadsdelsnämnden så vet vi nästan på kronan våra intäkter långt i förväg. Eftersom vi inte heller gör några nämnvärda egna investeringar så återstår alltså att prioritera vilka kostnader som är nödvändiga för att klara uppdraget. Om nämnden bedömer att kostnaderna överstiger intäkterna så måste nedskärningar i befintlig volym göras eftersom inget sätt att höja intäkterna finns. Politikens arbete blir alltså att prioritera vilka som ska få mindre än de egentligen behöver för att utveckla verksamheten.

Det skulle vara väldigt intressant att på ett teoretiskt plan börja på noll. Att varje verksamhet fick göra en önskelista på vilka resurser de behövde för en optimal verksamhet. På kort, medellång och lång sikt. Att varje skola, förskola, hemtjänstlag och äldreboende lägger ett förslag som är baserat på vad de vill ha istället för vad de får.

Det är lätt att tro att det skulle bli mycket dyrare men eftersom sjukskrivningar pga utbrändhet och andra personalkostnader är bland de största utgifterna och en personalpolitik som fungerar minskar dessa kanske man faktiskt kan spara pengar.

Jag har på kort tid fått flera exempel på att högsta kvalitet inte alltid är dyrast. Ett är Brottkärrsskolan som har Sveriges bästa skolmat men låga kostnader. Ett annat är den benchmarking rapport som Västra Götalandsregionen gjorde som visade att hög vårdkvalitet sällan innebär de högsta kostnaderna.

Återstår att se om vi kan lyckas med det.

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

Mod och eld för barnens skull




En gång var jag något av en rebell. Inte en särskilt arg men ständigt ifrågasättande och med en stor ovilja att trampa den breda vägen.

Det där har fått vika undan med åren och mina livsval har tagit mig till ett tryggt medelklassliv.

Jag har ändå tillräckligt med både kulturellt- och fuck off -kapital för att vara precis som jag vill, hela tiden. Att vara den där rebellen. Jag blir ofta besviken på mig själv att jag inte längre är det. Att jag vill passa in istället. Vara professionell. Eller trevlig.

Två personer har fått mig att tänka på mig själv på ett annat sätt sista tiden. Den ena är Evin Cetin som frågade vad jag brinner för. Det korta svaret jag gav var att jag vill att alla barn ska få de möjligheter jag hade under min uppväxt i världens mest jämlika land någonsin.
Den andra är Özz Nûjen, hans show "Dålig stämning" (finns på SVT Play 20 dagar till) fick mig att fundera på om jag fortfarande brinner.

Imorgon skall vi jobba fram de politiska prioriteringar vi i stadsdelen ska göra för 2014. Jag funderar på om jag kommer att orka stå upp för att vi ska fortsätta att ta pengar avsedda för gamla och lägga på skolan och förskolan. Att de gamla har chansen att rösta bort oss men att barnen ännu inte har någon annan röst än vår.

Jag har alltid gillat stora idéer, stora tankar, men det som är svårt är att leva upp till dem. Ghandi spann sitt eget garn och vävde sina egna kläder, han levde sin idé i det lilla och var inte rädd för någon, varken härskare eller folkmassa eftersom han såg sig själv som jämlik med alla. Han accepterade att kompromisslöshet gav fiender men såg att det också gav resultat och respekt.

I Sverige är ojämlikheten inte lika tydlig som den var i Indien, orättvisorna är färre och mindre. Ändå krävs det eld för att utplåna dem. Jag ska försöka att brinna för dem som inte har någon egen röst. De förtjänar bättre men om min eld kan vara en av många kommer den att göra skillnad.

- Posted using BlogPress from my iPad