När man gör kalkyler i privat verksamhet börjar man på noll och bedömer hur mycket intäkter som behövs för att utföra den önskade verksamheten. Det skapar möjlighet och incitament att höja intäkterna. Verksamhetens volym utvecklas i takt med intäktsökningen (om inte en riskkapitalist får för sig att satsa förstås). Går det dåligt kan man välja att skuldsätta sig om man tror att det är kortvarigt eller minska kostnaderna.
I offentlig verksamhet, åtminstone i stadsdelsnämnden så vet vi nästan på kronan våra intäkter långt i förväg. Eftersom vi inte heller gör några nämnvärda egna investeringar så återstår alltså att prioritera vilka kostnader som är nödvändiga för att klara uppdraget. Om nämnden bedömer att kostnaderna överstiger intäkterna så måste nedskärningar i befintlig volym göras eftersom inget sätt att höja intäkterna finns. Politikens arbete blir alltså att prioritera vilka som ska få mindre än de egentligen behöver för att utveckla verksamheten.
Det skulle vara väldigt intressant att på ett teoretiskt plan börja på noll. Att varje verksamhet fick göra en önskelista på vilka resurser de behövde för en optimal verksamhet. På kort, medellång och lång sikt. Att varje skola, förskola, hemtjänstlag och äldreboende lägger ett förslag som är baserat på vad de vill ha istället för vad de får.
Det är lätt att tro att det skulle bli mycket dyrare men eftersom sjukskrivningar pga utbrändhet och andra personalkostnader är bland de största utgifterna och en personalpolitik som fungerar minskar dessa kanske man faktiskt kan spara pengar.
Jag har på kort tid fått flera exempel på att högsta kvalitet inte alltid är dyrast. Ett är Brottkärrsskolan som har Sveriges bästa skolmat men låga kostnader. Ett annat är den benchmarking rapport som Västra Götalandsregionen gjorde som visade att hög vårdkvalitet sällan innebär de högsta kostnaderna.
Återstår att se om vi kan lyckas med det.
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar