Fler män måste engagera sig för att nå jämställdhet

Senaste veckorna har jag jobbat mycket med att undersöka kvinnors villkor i statistiken. Det är kort sagt nedslående. Välj ett område där jämställdhet mäts och kvinnors situation är sämre än mäns. På en del områden går det till och med åt fel håll, löner och sjukskrivningar till exempel. I den privata sfären har kvinnor mycket större ansvar för hem och barn samtidigt som många unga kvinnor känner oro för att bli utsatta för ofredanden och våld.

Igår kväll så blev det ganska tydligt för mig varför könsdiskriminering fortfarande är ett problem, nära hundra år efter kvinnor blev likställda män i lagens mening.

Jag tittade på SVT-dokumentären om kvinnorna i rösträttsrörelsen "Kvinnorna på Fröken Frimans tid" samt läste Clara Lidströms krönika i Expressen "Fullt möjligt för män att aldrig lyssna på kvinnor". Tanken som damp ner är att det finns helt enkelt områden i vårt samhälle där män och kvinnor väldigt sällan möts -  det är i frågor som i hög grad handlar om kvinnors historia, villkor och framtid. Kvinnors värld och historia är idag en angelägenhet främst för kvinnor. Det manliga engagemanget i kvinnohistoria och könsdiskriminering är klart begränsat, något en snabb googling kan bekräfta. Sök efter en manlig forskare i kvinnohistoria till exempel.

Jag tror att ett skäl till att jämställdheten tar för lång tid är denna frånvaro av män som engagerar sig för frågan. Som aktiv i arbetarrörelsen finns stora skäl att vara självkritisk. Även om vi har nått så långt att det på pappret råder jämställdhet och att det finns mängder av ledande kvinnor så är jämställdhetsarbetet fortfarande i mångt och mycket kvinnors angelägenhet och män väljer fortfarande män i alldeles för stor utsträckning.

Det är också oroande när vi ser på hur samhället via den kommersiella världen ser på pojkar och flickor som olika typer av väsen med olika typer av förmågor och intressen. Polariseringen mellan "killgrejor" och "tjejgrejer" behöver väl inte vara ett problem men om det påverkar hur vi ser på varandra som samhällsaktörer blir det det. Om män inte ser jämställdhet som ett område som rör dem så kommer målet att bli väldigt avlägset.

Redan idag är jämställdhet ett attitydproblem. Att kvinnor tjänar mindre och gör mer av hemarbetet beror till stor del på att vi i Sverige har en väldigt könsuppdelad arbetsmarknad. Jag är villig att sätta rätt många kroppsdelar på att om fler män var undersköterskor eller förskolelärare så vore dessa yrkens löner också högre och vice versa. Därför har arbetsgivare och fackföreningar ett större ansvar än andra för att snabba på jämställdhetsarbetet.

Kampen går vidare. Att vi blir fler män som engagerar oss i den är av avgörande betydelse.
Halva makten- hela lönen, det är målet. När kan vi vara där?