En gång var jag något av en rebell. Inte en särskilt arg men ständigt ifrågasättande och med en stor ovilja att trampa den breda vägen.
Det där har fått vika undan med åren och mina livsval har tagit mig till ett tryggt medelklassliv.
Jag har ändå tillräckligt med både kulturellt- och fuck off -kapital för att vara precis som jag vill, hela tiden. Att vara den där rebellen. Jag blir ofta besviken på mig själv att jag inte längre är det. Att jag vill passa in istället. Vara professionell. Eller trevlig.
Två personer har fått mig att tänka på mig själv på ett annat sätt sista tiden. Den ena är Evin Cetin som frågade vad jag brinner för. Det korta svaret jag gav var att jag vill att alla barn ska få de möjligheter jag hade under min uppväxt i världens mest jämlika land någonsin.
Den andra är Özz Nûjen, hans show "Dålig stämning" (finns på SVT Play 20 dagar till) fick mig att fundera på om jag fortfarande brinner.
Imorgon skall vi jobba fram de politiska prioriteringar vi i stadsdelen ska göra för 2014. Jag funderar på om jag kommer att orka stå upp för att vi ska fortsätta att ta pengar avsedda för gamla och lägga på skolan och förskolan. Att de gamla har chansen att rösta bort oss men att barnen ännu inte har någon annan röst än vår.
Jag har alltid gillat stora idéer, stora tankar, men det som är svårt är att leva upp till dem. Ghandi spann sitt eget garn och vävde sina egna kläder, han levde sin idé i det lilla och var inte rädd för någon, varken härskare eller folkmassa eftersom han såg sig själv som jämlik med alla. Han accepterade att kompromisslöshet gav fiender men såg att det också gav resultat och respekt.
I Sverige är ojämlikheten inte lika tydlig som den var i Indien, orättvisorna är färre och mindre. Ändå krävs det eld för att utplåna dem. Jag ska försöka att brinna för dem som inte har någon egen röst. De förtjänar bättre men om min eld kan vara en av många kommer den att göra skillnad.
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar