Strategi för en bättre lokal ekonomi

Jodå, jag har fått en idé igen, den kanske inte är revolutionerande för någon annan än mig själv men jag tänkte ändå dela med mig av den.

Jag har under det senaste året följt den allt hårdare kampen för att hålla den kommunala ekonomierna på fötter i hela Västra Götaland. På vissa ställen skär man i allt som inte är lagstadgat, på andra höjer man skatten, på ett tredje gör man både och.

Av Göteborgs stadsdelsnämnder finns det ingen som inte behöver använda sitt egna kapital för att finansiera verksamheten. Kommunen totalt går med överskott i år men att dela ut pengarna till stadsdelsnämdnerna går inte att göra i förskott.

Därför måste stadsdelsnämnderna bli bättre på att använda tilldelade medel. Det är det min idé handlar om. Om man har problem att klara ekonomin i skolan, i äldreomsorgen och i socialtjänsten så kommer det inte att gå att spara sig ur krisen utan att det får konsekvenser både på kort och lång sikt, för personal och medborgare.

Det handlar alltså om att göra rätt saker istället för att göra samma saker fast mindre dyrt.
Den väg jag tänker mig är att den politiska processen måste vändas. Stadsdelsnämndens uppdrag är att ta fram lokala mål för verksamheten. Dessa baseras idag på de prognoser och kunskaper stadsdelsnämndens politiker får till sig från förvaltningens ledare.
Min idé går ut på att istället skapa målen utifrån de anställdas idéer och en aktiv dialog med medborgarna som sker utan förvaltningens filter. Det är i ett intensivt samarbete med fackliga organisationer och de lokala partiorganisationerna detta kan ske.
Vi som är lokala politiker behöver veta vad organisationen kan sluta att göra och vad de gör på fel sätt. Vi kan inte längre basera dessa beslut på kunskaper filtrerade av tjänstemän som är blinda för eventuella brister i sin egen organisation.

Min bild är att vi i alldeles för liten grad använder de kunskaper som finns längst ut i organisationen, inte hos de som har en budget att klara utan hos de som blir offer för nedskärningarna.
Utan tvekan finns det stor initiativkraft och mycket tankar om de verksamheter vi har både hos personal och medborgare. Det ska vi använda till att göra rätt saker på rätt sätt.

Om det innebär att en del tjänstemän får färre interna möten, färre kvalitetssäkringsdokument och färre chefer så inte mig emot.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Låga förväntningar är sämre än låga trösklar i integrationspolitiken

Det pågår en debatt om hur illa det kommer att gå för den stora grupp anhöriginvandrare som kommer till Sverige inom kort. För mig är det konstigt och påminner om den nyligen vaknade debatten om det västsvenska paketet och trängselskatten i Göteborg.
Frågan om hur vi ska lösa utmaningarna får stå tillbaka för mer eller mindre domedagsförutseende profetior.

När det gäller anhöriginvandringen så finns tydligen en uppfattning om att det handikapp den somaliska gruppen har i att komma till ett land med en helt ny miljö, kultur, samhällsstruktur och utbildningsnivå än de är vana vid kommer att bestå i all framtid! Som att det vore av naturen givet.

När det gäller barnen ser jag bara ett kortsiktigt problem och det är att de inte får möjlighet att gå i förskola, lära sig svenska och leka med barn som har annan kulturell bakgrund.
De som är i skolåldern får det initialt mycket tufft att komma ikapp sina kamrater och lära sig språket men omöjligt är det ju knappast? Det är väl framför allt en fråga om resurser och metoder? Visst har ett barn fött i Somalia rätt till samma möjligheter som ett barn i Sverige? Annars får de kanske aldrig chansen att komma in och betala tillbaka till det samhälle som man bor i. Det vore den värsta formen av slöseri, långt värre än att det kostar mycket att ta emot människor. Vi har gott om plats och pengar (det är hur vi väljer att spendera dem som är frågan) och i framtiden behöver vi bli fler välutbildade människor i arbetsför ålder. Det här är helt enkelt en prioriteringsfråga.

För vuxna är utmaningarna störst men den slutsats som vissa debattörer verkar ha dragit är barock. Det pekas på ett behov av lågt kvalificerade och betalda arbeten för en grupp med låg grundutbildning istället för att peka på ett behov av högt kvalificerade och motiverande utbildningsinsatser och praktik för att skapa jämlika förutsättningar.

Det är nog lättare att jobba som t.ex. städare än som lärare när man inte kan språket men språk lär man sig ju om man får chansen. Det verkar som somaliska personer förutsätts ha svårare att lära sig än svenska personer?! Det finns väl ingen naturlag som säger att de som har det socialt och ekonomiskt svårast i vårt land ska vara en etnisk grupp?

När det kommer en mängd personer med, på ytan, liknande förutsättningar så är det kanske naturligt och enkelt att klumpa ihop dem i en grupp, i verkligheten har ju gruppens medlemmar lika rikt skiftande individuella egenskaper, förutsättningar och intressen som alla andra.

Nog kommer kommunerna att få praktiska problem att hantera en stor grupp personer på kort tid men det är ingen fullständig nyhet att de kommer och utmaningarna är av en tillfällig natur om vi gör rätt och behandlar dessa personer som vilka individer som helst istället för som en enhet.

Exp, Folkbladet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Ekvationen som inte går ihop. Eller?

Jag tror att de flesta är överens om att vi i Sverige ska ha en skola i absolut världsklass (som vi hade vid 80-talets början).
Vi kan också vara överens om att lönenivån i kvalificerade yrken brukar vara relativt hög.

Att genomföra ett utbildningsprogram i världsklass borde alltså kräva relativt välbetalda yrkesmänniskor inom utbildningsväsendet. Eller? Det är nämligen här ekvationen skevar ordentligt.
Eftersom skolan, liksom vården, är dominerad av kvinnor är lönerna istället satta utifrån en "kall"-skala. Andra på denna skala är alla möjliga sorters kulturarbetare samt präster. Lönen motsvarar helt enkelt inte utbildningskrav och uppdragets vikt.

Den som utbildar sig till lärare eller sjuksköterska får inte igen den investeringen i tid och eventuella studielån under sin karriär. Att bli barnskötare eller undersköterska ger en högre livslön. Nu finns det förvisso andra värden än pengar här i världen (och det är väl det som ger "kall"-skalan). För att prestera inom sitt yrke är pengar faktiskt ett riktigt dåligt incitament. För att välja en karriär kan jag dock tänka mig att många jämför vilka tusenlappar som kan vänta efter utbildningen.

Hursomhelst så är de låga lärarlönerna ett dubbelt problem. För det första så ger det inte en tillräckligt bred rekryteringsbas till Sveriges viktigaste yrke för det andra så tillåter kommunernas i många fall hårt ansträngda kassor inte några radikala löneökningar för lärare (eller sjuksköterskor osv).
En annan mystifik del av lönebildningen som borde vara väldigt mycket lättare att komma åt är att ju större andel kvinnor det är bland lärarna (läs förskola och grundskola) desto lägre är lönenivåerna. Detta trots att kvaliteten på utbildningen är som allra viktigast i grundskolan och att en bra förskola är en utmärkt bas för vidare inlärning.

Lösningen är ju enkel. SKL måste gå med på en radikal höjning av ingångslönerna för lärare oavsett medlemmarnas protester. Kommunerna måste redan nu värdera förskolelärare lika högt som gymnasielärare.
Kommer vi behöva betala för det? Ja och nej. På kort sikt så är det naturligtvis en satsning som kostar pengar men  på lång sikt är det en satsning som säkrar intäkter. Vad tror du är viktigast?

Sebastians tankar, Åsa Lindestam

SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?