Såg igår ett sketchprogram om ett sketchprogram. Kan rekommenderas.
Det här är en blogg om ett system som bloggen är en del av...
Ibland undrar jag vilka mekanismer som styr och vilka mekanismer som bromsar. Ibland känns det som om allt bara gasar på och man har släckt ner all kontroll, all analys kommer försent och all eftertanke försvinner i nästa satsning utför backen. Frågan är om det är bästa sättet att nå målet. Eller om det finns något mål.
Det finns röster som menar att vår värld är en chimär. Att vi gör oss så upptagna med bisaker att vi inte har tid att fokusera på vad som verkligen är viktigt. Att folkstyret är en dunst i ögonen för att bibehålla ett system av maktbalans mellan kapital, stat och media. Jo jag vet att vi röstade i höstas. Men vad röstade vi för, eller emot? Vad är skillnaden mellan betyg i sexan eller betyg i sjuan, vad är skillnaden mellan ett generöst välfärdssystem mot ett annat lite mer eller mindre generöst förslag.
Den amerikanske ikonen inom mediekritik, Noam Chomsky (ja, jag har nämnt honom förut och lär göra det igen) menar att vi lever i ett system där man skapar samtycke (manufactoring consent). Att det är väldigt svårt att ta ett steg tillbaks för att se och att säga, det där som verkligen är viktigt. Han menar att det absolut inte behövs några supermänniskor för det. Det räcker att vi byter fokus och det är det som systemet försöker förhindra.
Jag känner själv att det är väldigt lätt att dras med i de korta puckarnas kritik och jag har all respekt för de som i sina bloggar och på andra sätt dag ut och dag in sätter fokus på de små frågorna. Problemet är om vi bara gör det. Och när små frågorna dessutom ofta är icke-frågor, enkelt uttryckt att vi väljer mellan Idol eller På spåret, varje dag, hela tiden. Nästan alla val vi gör som privatpersoner är mer eller mindre oviktiga.
För vad är valfrihet egentligen? Vi kan inte välja vilken kulturell, civil kontext vi växer upp i eller vilka föräldrar vi har. Därför måste väl samhällets roll vara att de val en individ ska göra i sitt liv har så likvärdig plattform som möjligt. För att vi tror på allas lika värde.
Jag har börjat närma mig en närmast existentialistisk hållning i fråga om de val vi gör. Kort och pretentiöst uttryckt som att varje val gör jag för hela mänskligheten. I frågan om vilken fotbollsmatch på TV jag vill titta på så är det ju inte avgörande, (att det är det jag väljer att göra kan vara det) men i fråga om vilka varor och tjänster jag köper och inte minst vilka åsikter och idéer jag framför är det betydelsefullt hur jag gör det och vad jag gör. Speciellt i detta forum där alla kan läsa, avfärda och omfamna efter eget tycke. Problemet är att om man engagerar sig på minsta detaljnivå lätt tappar sikten på det stora hela. Ungefär som jag tappat greppet om det här inlägget.
Vad jag vill? Att man i det lilla beslutet tänker på hur det passar in i helheten. Att försöka se mönstren för att hålla människor nöjda, trots att det finns goda skäl att inte vara det. Att se framåt på hela samhället inte bara små delar i taget.
Jag tycker att Helle Klein beskriver det bra med sina fyra T (även om transnationalism är lite krystat :-)). Öppna kriskommissionens idérapport vill jag också gärna lyfta igen.
Utanför bloggosfären finns Gapminder som visar att jorden faktiskt undan för undan blir en bättre plats att leva på, i det stora hela.
Vill också säga så här officiellt att jag stöder Johan Westerholms kandidatur till partistyrelsen, eftersom jag vill se riktig förändring, inte bara läpparnas bekännelse. Jag är inte överens med Johan i allt han skriver men han får saker att hända och vi måste ha plats för lite obekväma sanningar i en partistyrelse.
En annan toppkandidat är Alexandra Einerstam som har en obändig energi och ett stort mod som kommer att behövas i ett förändringsarbete.
Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar