Extrakongressen: Worst case scenario

Nu börjar bilden av vilka som reser till Socialdemokraternas extrakongress klarna. Själv får jag bu eller bä 1 mars, inget skulle glädja mig mer men inte mycket skulle heller förvåna mig mer än om jag får Göteborgarnas förtroende. Jag har ju inte varit med särskilt länge.
Nu tänkte jag måla fan på väggen. Det här är mitt mardrömsscenario på kongressen. Ett scenario som allvarligt talat skulle innebära att min gärning inom socialdemokraterna är slut. Inte för att min tro på socialdemokratin som idé har försvunnit men om nedanstående blir verklighet så kommer partiets kräftgång att fortsätta ner mot 4% spärren. (S) kommer att slåss med Centern om marginalväljare innan sista gubben släcker lampan på Sveavägen ca 2030 och den resan tänker inte jag följa med på.
I det föreslagna ramprogrammet för extrakongressen går vi ganska rakt på det enda val som är inlagt; val av partiordförande.
Det är nu som jag börjar bli lite kallsvettig.
Valberedningen har efter mycket hysch-hysch lagt fram sitt förslag - Thomas Östros. Han har därefter endast uttalat sig i termer av att Sverige behöver en skattereform.
Kongressen röstar in Östros enhälligt men utan sedvanlig yra, medan jag sitter på bloggläktaren och kvider.
Vid sitt linjetal uttalar han att han inte kommer att utse någon ny ekonomisk-politisk talesperson och att han har fullt förtroende för den sittande partistyrelsen och det verkställande utskottet. Han uttalar också ett kraftigt stöd för Ibrahim Baylan och menar att de tillsammans kommer föra socialdemokratin mot en ny vår. Under sitt tal nämner han Moderaterna 37 gånger, skatter 47 gånger och jämlikhet 1 gång. Sveriges gränser verkar utgöra världens slut och miljö och klimatfrågor ses som ekonomiska motorer.
Vidare menar han att är tacksam för kriskommissionens arbete men nu lägger vi krisen bakom oss och tar nya tag.
Till fyllnadsval för Mona Sahlin i VU föreslås Hans Hoff, de allmänpolitiska diskussionernas uppdrag är att ta fram skarpa förslag för att vinna medelklassen och de som jobbar.
Det här är mitt worst case och det blir säkert inte riktigt så illa men om bara hälften slår in så är det illa nog.
Inom kort på denna blogg:
Best case!

Lästips idag, som så ofta Johan Westerholm och Peter Högberg. Missa inte heller Sandro Wennbergs genomgång av Öppna kriskommissionens enkät.
GP:s Abraham Staifo tycker att vi ska fortsätta krisa.

Fler progressiva bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in att diskutera rapporten!
Intressant?

Fler bloggar om politik, Socialdemokraterna, kriskommissionen, Öppna kriskommissionen, extrakongressen

Mr Baylan to reality check, please

Ibrahim Baylan

Jag vet inte om Ibrahim Baylan är ironisk när han talar med journalister men ibland (oftast) hoppas jag det. Dagens uttalande i Aftonbladet är inget undantag.

– Det sätt som valberedningen jobbar på är bra för det innebär att fler får komma till tals, inte bara de som är mediestarka eller röststarka.

Mannen skojar uppenbarligen eftersom det som många av oss nätaktiva medlemmar vänder sig mot är att det är en sluten process där vi inte vet vad medlemmarnas åsikter har för vikt och vi är inte starkare än den styrka man ger oss.
En kandidat ska presenteras till extrakongressen (och ja, jag vill fortfarande bli ombud, votes please). Den kandidaten föreslås av valberedningen. Valberedningen vill bara ha dialog med partidistrikten, dvs ordföranden och ev. försteombudsman i partidistrikten. Partidistrikten har uppmanats att lämna in namnförslag till valberedningen utan att rangordna dem. Hur namnen tas fram bestämmer partidistrikten, dvs styrelserna i partidistrikten. De vill säkert ha in synpunkter från medlemmarna men vad de tar hänsyn till av dessa och hur dessa synpunkter ser ut kommer aldrig att redovisas. Eller?
Eftersom det (i stort sett) saknas kandidater till partiledarposten så får dessutom distriktens process pågå i blindo. Det finns ingen kandidat som vågar säga att om jag blir vald så vill jag det här med vår politik och med vårt parti. Gör man det är man körd enligt valberedningens Göran Johansson.
Öppna kriskommissionen tycker sig ha funnit ett bra sätt att komma runt problematiken att enskilda personer skulle förstöra sina chanser om de kandiderar öppet. En enkät har gått ut till 156 toppsossar i riksdag, partistyrelse och VU plus några andra kandidater. Om ÖKK får in svaren och ges möjlighet att presentera dessa svar för valberedningen och medlemmarna så blir det ju inte ett dugg dramatiskt. Snarare lite lamt och tråkigt. Dessutom skulle vi de närmaste veckorna slippa spekulationer kring de namn som media gillar utan kunna ta intryck av de kandidater som faktiskt vill. Om valberedningen sen går för ett annat namn än vår favorit, sånt händer, vi famlar i alla fall inte i blindo längre och  kongressombuden vet vad det är de röstar fram. För tro inget annat, den kandidat som valberedningen föreslår kommer att bli vald, om det så är Ibrahim Baylan själv.

Bloggat om detta har P Högberg, Westerholm, Krassman, Tokmoderaten, Einerstam, A Högberg , Moberg och fler med dem t.ex. på:
NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?
Fler bloggar om Socialdemokraterna, Partiledare, Ibrahim Baylan, politik

Vi vill bara veta vad ni vill

Häromdagen skickade Öppna Kriskommissionen ut en enkät till 156 personer som vi betecknar som de ledande socialdemokratiska företrädarna i landet.
Vi frågar dem vad de vill, om de kandiderar till uppdrag på partikongressen och om de
Johan Westerholm som i det här sammanhanget  representerar Öppna Kriskommissionen uttalar sig på Aftonbladets blogg Politikerkollen:

- Vi vill röka ut varenda ledande företrädare. Vi vill bort från kulturen av falsk ödmjukhet. Folk måste bekänna färg om vad de vill med sitt politiska engagemang, säger Johan Westerholm (S)

Märk väl att det finns två öppna syften med enkäten. Dels att undersöka den personliga ambitionsnivån men också att undersöka vad personen i fråga brinner för. Vilken den politiska fråga som de anser är viktigast.
Tanken är att om en person på det här sättet och tillsammans med andra kan gå ut med sina ambitioner och beskriva sina färdigheter, passioner och erfarenheter så är det inte särskilt dramatiskt och kan dessutom tjäna som ett bra underlag för valberedningen att hitta sina toppkandidater.

Ett Västgötaklimax vore om om alla enkäter kom tillbaks och ingen vill bli partiledare…

Sandro Wennberg, Johan Westerholm, Alexandra Einerstam, Peter Johansson och Peter Högberg skriver om enkäten.
Aftonbladet om ledarskribenternas favorit.

Många bloggar om Socialdemokraternas framtid och politik, inte minst på
NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?
Fler bloggar om Socialdemokraterna, Partiledare

The Horror

Det här inlägget kommer faktiskt inte att handla om regeringen Reinfeldts skräckinjagande praktiskt utövade ideologi (som ibland kan påminna om Kurtz i Apcalypse now).
Inte heller om valberedningens rädsla att försöka öppna processen kring partiledarvalet i Socialdemokraterna, även om den är tydlig och, i min mening, irrationell.
Det här ska handla om den partikultur som nu börjar komma upp i ljuset. Peter Högberg nämner den i ett inlägg igår, idag skriver han (helt oberoende från mig) om - rädsla!. GP:s Maria Sköld i en artikel idag berör också ämnet. (GP och Maria Sköld har en ambitiös bevakning av partiledarkonklaven i pappret, nästan inget når tyvärr nätet.)
Det handlar om hur människor förminskar "sina inre stämningars längtan" för att behålla jobbet, inflytandet eller nåden hos dem närmast över i hierarkin. Jag har varit medlem i snart ett år och mitt intryck är att man pratar lika mycket om inte mer om partiet som organisation än vad man gör om vår politik. Det finns ett hierarkiskt tänkande som är oerhört kontraproduktivt. En rädsla för att göra fel och sticka ut. Ta plats. Hos partistyrelsens ledamöter låter det att det är klart att det behövs förändring men jag har mandat från mitt distrikt. Osäkerheten om framtiden kväver den faktiska förändringen, även om man inser att den är nödvändig. Det är därför jag stämmer in i HBT-sossens uppmaning - Flytta på er! Även om ni är jättebra personer så måste ni flytta på er.
För hade det i partiets, av kongressen valda, ledning funnits insikten om att partiet är en planta där de översta grenarna inte längre får näring från myllan, som dött, stelnat och dessutom skuggar och hotar undervegetationen då hade vi inte behövt skrika så högt här utifrån. På extrakongressen i mars (där jag vill vara ombud), hoppas jag att diskussionerna om hur organisationens kultur ska förändras är lika närvarande som diskussionerna om hur politiken ska förändras. Den nya partiledaren och den (av mig förutsatta) nya partisekreteraren har väldiga uppgifter att utföra inom partiet när det gäller att gjuta nytt liv och ge näring åt en vissnande ros.
Jag har hört talas om en organisationsutredning. Det behövs.
Inte minst så ska det bli spännande att höra hur man från partiet centralt tänker ta tillvara den snabbt växande och snabbt växlande aktivism som finns i de digitala medierna. Jag är rädd för att om något av Ö:na går segrande ur ränksmideriet så riskerar man att förlora ett möjligt försprång på den traditionella metodens altare.
Det är en del av rädslan hos partiets etablissemang. Vi som är aktiva på nätet är bortom kontroll. Ingen ombudsman eller distriktsstyrelse har möjlighet att lägga band på våra tangenter eller viljor. Det inbillar jag mig är något som skrämmer de som inte deltar, en rädsla bottnad i okunskap.
Istället för rädsla och maktspel skulle jag vilja se nyfikenhet, öppenhet och ödmjukhet. Men det är väl ingen som vill något annat väl?

Många bloggar om Socialdemokraternas framtid och politik, inte minst på
 NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?
Fler bloggar om Socialdemokraterna, Partiledare, politik

Partiledarkonklaven: Vi behöver ny kraft både i retorik och politik

Jag drabbades av lite funderingar idag på väg från barnavlämningen. Funderingarna har sin början i när valberedningen igår presenterade sina kriterier för en ny partiledare, vägt mot en enkät med partiledarkandidater i GP igår (se bild, inte på nätet) och i den kontext Göran Johansson i måndags presenterade valberedningens roll på ett möte i Frölunda Kulturhus.
Min fundering är var den politiska kraften tagit vägen i diskussionen?
Valberedningen efterlyser en massa organisatoriska egenskaper samt erfarenheter. Ingenting om ett visionärt ledarskap, ingenting om en retorik som kontrasterar mot alliansens. Förvisso står det att man ska kunna vinna val men det kan väl klassas under kategorin - Nähä!
När GP frågar fem ledande sossar, Palm, Damberg, Sommestad, Östros och Österberg så behagar bara de tre första att svara på enkäten och då svarar de två riksdagsledamöterna lydigt på frågorna men Sommestad vågar ifrågasätta frågans giltighet. Att Östros och Österberg överhuvudtaget inte bryr sig om att svara diskvalificerar dem från min lista på kandidater jag kan tänka mig att stötta.
Vad jag är ute efter är att vi inte kan fortsätta att besvara frågor med - Jo, men... Vi måste börja säga. - Den frågan är felaktigt ställd, den utgår från att vi lever i en värld som måste vara just så här. Att det ekonomiska och politiska landskapet måste se ut just så här.
Många efterlyser självförtroende och att vi ska lita på de socialdemokratiska idéerna. Mer och mer forskning visar att vi har fog för det samtidigt som det nyliberala tänkandet med människor som allt igenom rationella produktionsenheter får duktigt på pälsen.
Det självförtroendet saknar vi från i stort sett alla ledande socialdemokratiska företrädare idag. Man säger hellre att det var fel att kampanja mot Rutavdrag och för fastighetsskatt än säger att vi tror på att samhället måste ha stora resurser för att stötta och hjälpa de medborgare som behöver det samt för att utvecklas och växa mot framtiden. De resurserna måste tillföras på ett sätt som är solidariskt utformat.
Vem är förste ledande företrädare ut med att föreslå en total revidering av det sönderfallande skattesystemet, istället för att prata om detaljer i det nuvarande? Jag har hört Anna Johansson nämna det, vi får se om det kommer upp på kongressen. (Där jag vill vara ombud).
Det som är viktigt att komma ihåg är att enbart en förändring av retoriken (läs ny partiledare) för oss en bit på vägen men för att komma i mål och vinna 2014 och 2018 så måste vi också förändra politiken, lyfta våra blickar och se framtiden med råg i ryggen och stora tankar i huvudet.

Lästips i ämnet: Arbetarrörelsens Tankesmedja, Aftonbladets Karin Pettersson har idag skrivit en mycket läsvärd krönika om "the joy of politics".
Gammelmedia: SVT, DN, Ekot, LO-tidningen (tack till Göran Johansson för länkar)
Bloggat: Peter Högberg, Sandro Wennberg,Peter Johansson, Johanna Graf, Martin Moberg m.fl på
NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?

Det är mycket viktigare än så...

De flesta har säkert hört citatet från  Liverpool FC:s legendariska tränare Bill Shankly:

 "Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that."

Fritt översatt: " En del säger att fotboll är på liv och död. Jag är väldigt besviken på den attityden. Jag kan försäkra er om att det är mycket, mycket viktigare än så."
För tillfället går det för många utmärkt att byta ut fotbollen mot en röd ros.
På Netroots och i dagspress pågår idag en debatt om socialdemokratin som ligger vid sidan av den debatt som i alla fall de flesta på Netroots säkert helst vill föra - den politiska. Jag är den förste att erkänna att jag har fallit i den här fällan och har svårt att kämpa mig ur den, även om jag kommer upp på kanten ibland.
Det pratas partiledarkandidater och det pratas bristande ledarskap i partiledningen och då menar man inte Mona Sahlin. Länkar kommer längst ner.
För mig är det slående hur enkelt det hade varit att ha en annorlunda diskussion om de som på allvar vill ha en chans på partiledarskapet skulle säga att de är intresserade och vad det skulle innebära om de blev partiledare.
På det sättet skulle vi dels visa att det finns ledarskap och mod i nuvarande partitopp och dels få mer fokus på politik eftersom kandidaternas programförklaringar skulle nagelfaras. De som är i ledningen vet väl vilka som vill och känner att de har en chans. Det är väl bara att komma överens om att det är ett bra sätt att göra. Här kan jag se att Mona Sahlin har en uppgift.
Att sen själva  valet av partiledare hör till en annan process tycker inte jag spelar någon roll. Att valberedningen ska presentera ett namn till kongressen som den förväntas anta, det är som det är den här gången också. Det hade varit befriande att känna att man vet vilken typ av resa partiet ger sig in på med en ny ledare som har visat vad och hur den vill göra med den socialdemokratiska politiken och partiorganisationen.
Det skulle också vara intressant att höra hur många i partistyrelse och VU som till valberedningen meddelat att deras plats står till förfogande. Valberedningen är tydlig med att det endast är fyllnadsval som valberedningen behandlar dvs att personer frivilligt avsäger sig sin plats, på det sätt Mona Sahlin föreslagit.
Jag har dålig insyn i hur partistyrelsens arbete fungerar men om det påminner om andra organisationer så är risken stor att en gemensam aktion från styrelsen inte kommer att hända. Det finns inte tid på den fastlagda agendan att diskutera sådant som är krångligt, som kräver eftertanke, att personer bortser från egen prestige och framförallt att man innan mötet har hunnit reflektera över den dagordning som ligger.
Av de 55 personer som sitter i partistyrelse och VU har mer eller mindre alla tunga politiska uppdrag. Det är oftast de mest upptagna personerna inom socialdemokratin som sitter på dessa poster.
Det innebär tyvärr att det som kanske inte behöver vara ett särskilt mentalt betungande uppdrag i normala fall inte hinns med när det blir turbulent. Kan det vara en förklaring till tystnaden från styrelse och riksdagsgrupp. Att för dem liksom för stora delar av den arbetande befolkningen har vardagen blivit så tuff att man inte riktigt kan ladda om för att orka sina ideella uppdrag. Min erfarenhet från idrottsrörelsen har visat att på plats, när mötet pågår kan stora saker initieras och goda tankar dryftas men när man lämnar rummet lämnar man engagemanget kvar tills nästa möte då man blir förvånad att ingenting har hänt. Det känns som det är vad som händer inom socialdemokraterna just nu. Engagemanget är stort men det finns lite kraft.
Så jag är kluven. Jag vill ha en stor skara företrädare som som både driver en stark oppositionspolitik samt driver en initierad idédebatt inom socialdemokratin och sina egna valkampanjer till en ny partistyrelse. Att det inte kommer att bli så är uppenbart. Frågan är om det hade varit omöjligt, att mina krav är för höga.
Vad tycker du?


Fler som funderat: Johanna Graf, Martin Moberg, Peter Johansson, Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Högberg, Alexandra Einerstam m.fl på NetRoots


Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!
Intressant?

Jag vill veta att de brinner!

Jag har ju tidigare bekänt mig till såväl existentialism som naivistisk, idelaistisk, humanism. Nu vill jag praktisera detta i samband med efterfrågan för en öppen och ärlig process i utnämnandet av en ny partistyrelse och partiledare.
Jag har märkt att ett av min egen personlighets mest utmärkande drag är att jag vill uppnå konsensus kring saker. Ibland ger det att jag kanske är väl smidig och ger efter en liten bit i diskussionen. Inställningen kan vi kalla den socialdemokratiska pragmatismen. Man når vissa resultat, det blir bra men inte perfekt.
Jag blir därför ofta imponerad av människor som är kompromisslösa och tvärsäkra. De kan väl aldrig ha fel? Låt oss kalla det den dogmatiska socialdemokratin. Man uppnår ofta konflikt och ibland resultat. Det kanske är rätt inställning i opposition?
När det gäller den socialdemokratiska nomineringsprocessen är det en tredje väg som beträds. Den socialdemokratiska nihilismen. Eftersom man inte vill något innan någon frågar om man vill så behöver man varken kompromissa eller deklarera sin uppfattning om någonting.
Det är alltså fullt möjligt att få uppdrag bara genom att vara trevlig, inåtvänd och lojal. Visionär kan vara jobbigt. Arg ännu värre. Utåtriktad är lite suspekt. Man ska vara en ledare som inte vill leda. En pådrivare utan vision. En förnyare utan att skapa konflikt.
Jag tror inte på det. Jag vill bli imponerad. Inte bara av de dogmatiska, utan även av de pragmatiska. Jag vill veta vad de kandidater jag ska ställa mig bakom vill, kan och vågar. Jag vill veta att de känner. Att de inte gör det för att någon annan vill att de ska göra det, eller för att någon annan inte vill göra det själv.
Jag inbillar mig att många medlemmar och väljare känner på samma sätt som jag. Att det är oerhört viktigt att de vi väljer vill något. Nästan vad som helst. Att de verkligen vill göra något som de tycker är bra för partiet. Att de brinner för politiken och för de socialdemokratiska idealen.
Nu börjar processen långsamt öppnas i partidistrikten, Stockholms stad först, Stockolms län öppnar på Facebook och Göteborg har en enkät ute. Jag, liksom många andra, vill att fler följer efter! Om ni vill ha lite inspiration, se hur Miljöpartiet gör när de söker nya språkrör. Helt utan dramatik presenterar sig nu de som vill kandidera.
Jag vill liksom Peter Andersson hissa varningsflaggen för att vi redan nu måste börja prata om vad vi vill göra med partiets politik. Det är inte möjligt att vänta tills en ev. ny partistyrelse tar över i slutet av mars.

P.S. Om ni inte förstår varför Twitter är en bra grej så vill jag verkligen tipsa om det här #prataomdet. Börja långt ner och läs, läs och läs, jag lovar att du på många ställen finner något som kommer att gå rakt in i dig. Det är inte mysigt men det är definitivt varmt, innerligt och ärligt.

Fler bloggar på NetRoots
Öppna Kriskommissionen har öppet hus på blogg och Facebook. Välkomna in!