4. Varför en del platsprylar är tokbilliga och andra vråldyra
5. Varför vi bara pratar om saker utan att göra något åt det.
Det finns massor med andra saker också förstås där det främsta är social rädsla för förändring och för att inte tycka "rätt". Vi behöver mångfald på alla områden, så även inom tänkandets.
Tjoho!
P.S. Vill ni ha utförligare beskrivning på något av ovanstående? Fråga i kommentarsfältet.
“1879 skrev den preussiske historiken Heinrich von Treitschkes en beryktad uppsats där han krävde att man nu måste ta itu med de judar som inte ville låta sig helt integreras. Treitschke var en av de första som förde samman den eviga anti-semitismen med ”moderna” rasläror och demografi. Judarna var framför allt ett kulturellt hot,...de måste bli tyskar kort och gott, känna sig som tyskar, utan villkor acceptera det tyska. Vi vill inte att vår kultur skall bli en blandning av det germanska och det judiska. Den liberale likaledes berömde historikern Theodor Mommsen svarade: Om judarna nu inte alla blir och känner sig som tyskar - ”was dann”?”
Citatet kommer från en mycket angelägen text av Carl Tham på på utrikespolitiska institutets hemsida. Jag hittar den via Anders Lindbergs ledarblogg på Aftonbladet.
Än sen om någon ser annorlunda ut än du. Än sen om ni har olika religion. Än sen om ni eller era föräldrar är födda i olika kulturer. Varför spelar det roll?
Jag har funderat på det här med främlingsfientlighet, eller egentligen fientlighet mot det främmande. Varför det är ganska korkat att vara rädd för det främmande och hur det hänger ihop med tillit och utveckling.
Faktum är ju att allt är främmande innan man lär känna det och än lever säkert minnet kvar hos många “tattarungar” och “statarbarn” som inte var ok som lekkamrater. Trots en i allt väsentligt gemensam etnisk och kulturell bakgrund med de som man inte fick leka med. Idag är det muslimerna som är de inskränktas oönskade lekkamrater.
Jag är själv uppväxt i en nästan läskigt homogen miljö. Jag kan inte påstå att det har hjälpt mig att bli en mer solidarisk människa. Om man aldrig ska möta något främmande så kräver det att man isolerar sig, isolation leder inte till framgång utan till undergång, förr eller senare.
Nyfikenhet och vilja att upptäcka nytt, att lära sig om världen är ett par positiva kännetecken för den västeuropeiska kulturen efter renässansen, ekonomisk och kulturell imperialism dessvärre ett par negativa.
Varför inte lära sig av det positiva och det negativa och inte göra om misstag från förr. Det sätt vi kan besegra hatet är inte med mer övervakning, kontroll och begränsningar utan med mer tillit, öppenhet och utbyte. Sådant som ger kunskap, som ger förståelse och respekt för det annorlunda.
I min perfekta värld ser jag inga gränser, endast broar.
Läs också Cecilia Verdinelli i GP om att avpolitisering är att böja sig för döden och Ali Esbati om Islamofobi, Antisemitism och facism.
Det här inlägget kommer faktiskt inte att handla om regeringen Reinfeldts skräckinjagande praktiskt utövade ideologi (som ibland kan påminna om Kurtz i Apcalypse now).
Inte heller om valberedningens rädsla att försöka öppna processen kring partiledarvalet i Socialdemokraterna, även om den är tydlig och, i min mening, irrationell.
Det här ska handla om den partikultur som nu börjar komma upp i ljuset. Peter Högberg nämner den i ett inlägg igår, idag skriver han (helt oberoende från mig) om - rädsla!. GP:s Maria Sköld i en artikel idag berör också ämnet. (GP och Maria Sköld har en ambitiös bevakning av partiledarkonklaven i pappret, nästan inget når tyvärr nätet.)
Det handlar om hur människor förminskar "sina inre stämningars längtan" för att behålla jobbet, inflytandet eller nåden hos dem närmast över i hierarkin. Jag har varit medlem i snart ett år och mitt intryck är att man pratar lika mycket om inte mer om partiet som organisation än vad man gör om vår politik. Det finns ett hierarkiskt tänkande som är oerhört kontraproduktivt. En rädsla för att göra fel och sticka ut. Ta plats. Hos partistyrelsens ledamöter låter det att det är klart att det behövs förändring men jag har mandat från mitt distrikt. Osäkerheten om framtiden kväver den faktiska förändringen, även om man inser att den är nödvändig. Det är därför jag stämmer in i HBT-sossens uppmaning - Flytta på er! Även om ni är jättebra personer så måste ni flytta på er.
För hade det i partiets, av kongressen valda, ledning funnits insikten om att partiet är en planta där de översta grenarna inte längre får näring från myllan, som dött, stelnat och dessutom skuggar och hotar undervegetationen då hade vi inte behövt skrika så högt här utifrån. På extrakongressen i mars (där jag vill vara ombud), hoppas jag att diskussionerna om hur organisationens kultur ska förändras är lika närvarande som diskussionerna om hur politiken ska förändras. Den nya partiledaren och den (av mig förutsatta) nya partisekreteraren har väldiga uppgifter att utföra inom partiet när det gäller att gjuta nytt liv och ge näring åt en vissnande ros.
Jag har hört talas om en organisationsutredning. Det behövs.
Inte minst så ska det bli spännande att höra hur man från partiet centralt tänker ta tillvara den snabbt växande och snabbt växlande aktivism som finns i de digitala medierna. Jag är rädd för att om något av Ö:na går segrande ur ränksmideriet så riskerar man att förlora ett möjligt försprång på den traditionella metodens altare.
Det är en del av rädslan hos partiets etablissemang. Vi som är aktiva på nätet är bortom kontroll. Ingen ombudsman eller distriktsstyrelse har möjlighet att lägga band på våra tangenter eller viljor. Det inbillar jag mig är något som skrämmer de som inte deltar, en rädsla bottnad i okunskap.
Istället för rädsla och maktspel skulle jag vilja se nyfikenhet, öppenhet och ödmjukhet. Men det är väl ingen som vill något annat väl?
