Det är inte alla söndagmorgnar man vaknar upp och tänker att; igår deltog jag i en folkrörelse.Även om mitt bloggande kan ses som ett försök att skapa opinion och lust för den socialdemokratiska politiken så inser jag att väldigt många av de som läser dessa rader redan är övertygade. Hur ska vi då göra för att få fler att bli aktiva inom partiet?
Arbetarepartiet Socialdemokraterna har sedan den automatiska anslutningen via vissa fackförbund upphörde inte hämtat sig. Inte i kraft, inte i medlemsantal och inte i inställning.
Fortfarande så bygger nästan hela partiets arbete på att det är medlemmarnas insatser som ska skapa opinion på arbetsplatser och väcka diskussionen kring köksborden och värva nya medlemmar. Det är medlemmarna som ska vitalisera partiets politik via rådslag och föreningsarbete med motioner och skrivelser. Det är också en väldigt tydlig hierarki, som säkert var mycket praktisk när partiet var tio gånger så stort.
Det finns dock en stor paradox i detta. Den genomsnittlige partimedlemmen är 65 år. dvs pensionär. Utan tvekan träffar även pensionärer andra människor. Men inte på arbetsplatsen. Kanske inte så många unga.
Detta innebär att folkrörelsen håller på att dö sotdöden om vi inte ändrar inställning.
I och med att partiet har varit statsbärande och fortfarande är styrande i väldigt många kommuner så saknas en oerhört vital ingrediens i en folkrörelse. Radikalismen. Ilskan över ett ojämlikt samhälle och viljan att gå långt för att förändra finns inte längre som en drivkraft. Makten är bra att ha men som drivkraft för ett parti är den tämligen värdelös.
Jag är engagerad för att förbättra vardagen för de som har det tufft men framförallt för att skapa ett tryggt samhälle för mina, och andras, barn. Jag är arg på att den borgerliga regeringen med vett och vilja försöker att förhindra möjligheterna för dem. Jag är fly förbannad på en kapitalmarknad där vinster ses som mått på produktivitet. Där de anställdas villkor är underställda de ekonomiska villkoren. Där medborgare i behov av hjälp betraktas som ekonomiska problem.
Jag tror tyvärr att den organisationsutredning som nu har börjat arbeta inom partiet kommer att bli helt meningslös. Det som behöver förändras är inte i första hand organisationen. Det är inställningen. Ska organisationsutredningen göra nytta är det så fall igenom att lägga ett mycket radikalare förslag än man har mandat för.
Jag är också helt övertygad om att det inte är våra ledande företrädare som kommer att initiera denna förändring. Tids nog kommer Håkan Juholt att tvingas raka av sig mustaschen och rätta in sig i ledet av procentrapande politikerdockor i nyhetsprogrammens analyser.
Som ledamot i SDN har jag börjat förstå hur den här processen går till. Den kallas för "att ta ansvar". Att ta ansvar innebär att man inte bryter budgetramar, att samförstånd med politiska motståndare är eftersträvansvärt, att förvaltningen får klara, tydliga och rimliga direktiv.
Det är därför hoppet måste stå till de som står utanför det politiska etablissemanget, de som är engagerade i enfrågerörelser, i protester mot sjukförsäkringen t.ex. I dessa rörelser, utan formell ledning finns det som är framtiden för socialdemokratin.
Tyvärr måste vi fortsätta att förvalta i majoritet och vara förnuftiga i opposition men vi måste delta i och finna former för ett vitaliserat engagemang via den aktivism som orättvisorna i en marknadsstyrd värld skapar.
Min partiordförande i Göteborg, Anna Johansson, sa efter valförlusten 2010 att vi måste vara relevanta. Relevanta blir vi inte av att ha den mest förnuftiga finanspolitiken. Relevanta blir vi när vi ser problemen i människors vardag och blir förbannade av dem istället för att försöka försvara varför det blivit fel.
Jag tycker att vi måste erkänna att det socialdemokratiska samhällsbygget har havererat och att för att få ny hållkraft så måste vi bygga helt nytt istället för att reparera.
Det duger heller inte att förhålla sig till borgarna, vi måste förhålla oss till massorna!
Detta inlägg inspirerades av Elin Grelssons kulturkrönika i GP idag "Folkrörelser skriver historia".
Andra läsvärda inlägg idag:
Peter Johansson som kommenterar och polemiserar med min, Peter Högbergs och Johan Westerholms Brännpunktartikel igår. Det gör även Göran Johansson.
Ali Esbati om det farliga muslimhatet, Michael Granstedt om bostäder och tillväxt, Helena Ericson om konsten att förvränga verkligheten. Sebatian Stenholm om vinster i välfärden. Roger Jönsson om att socialdemokraterna lyfter upp människors vardag
SvD om ingen ny enpartistat.
