Som tur var drog molnen in över min Bohuslänska fristad på eftermiddagen, min nacke väcker nämligen tankar på röd pölse och är tacksam för vilan. Men när semestern går på sparlåga går tankarna igång, som när måsarna flyger runt i vinden, till synes helt utan mönster.
Tankarna rör sig på många olika plan, det är jobbet, barnen, livet, framtiden och naturligtvis, politiken.
Ett ämne som far runt där men som jag inte ofta tar upp här är organisation och ledarskap. Jag var tidigare i idrottsrörelsen, en rörelse som föder och utvecklar ledare och där föreningar med god organisation ofta lyckas. Att från denna plattform hamna i tre organisationer (LO, S i Göteborg, Stadsdelsnämnden) som är fullständigt väsensskilda, där ledarskap inte alltid tilldelas efter kompetens och där resultat och kvalitet mäts på ett helt annat sätt än på basketplanen.
Hur uppmärksammar man t.ex. en god prestation i Stadsdelsnämnden, även om det är en personalgrupp som utför den så är det allra oftast chefen som får ta emot blomman. Det görs skillnad på folk och folk och ju fler chefsled upp desto finare - oavsett vad man egentligen tillför. Jag blir ofta matt vid tanken på hur omodern den kommunala organisationen är och hur dålig man är på ett område som man borde vara experter på, nämligen HR. Det handlar om arbetsmiljö, anställningsvillkor, utveckling, planering, rekrytering osv. Det finns få verksamheter som är mindre personalintensiva än kommunen ändå lyser det goda ledarskapet, i mina ögon, oftast med sin frånvaro.
Partiets organisation och ledarskap är styrt på ett helt annat plan. Här finns massor av informella hierarkier vid sidan av de formella och makt och uppdrag fördelas efter okända principer. Mina intryck både av S i Göteborg och även tjänstemännen på Sveavägen 68 är att rädslan att göra "fel" och därmed försämra chansen till framtida mer utmanande, utvecklande eller lukrativa uppdrag påverkar kreativitet och idé- och metod-utveckling negativt.
Jag vet att det finns mängder av människor med stora generella och speciella kunskaper inom partiet, dessa måste vi ta tillvara på ett bättre sätt, liksom de kunskaper vi kan lära oss av vår omvärld. Det kan varken vara politiskt kontaktnät eller antal år i partiet som ska avgöra vem som skall lyssnas på. Tyvärr är det svårt att ta/få plats i en organisation som har självbilden att man är en miljon medlemmar och en aktiv folkrörelse när man i själva verket är en krympande, åldrad organisation med få men mycket aktiva.
Att det är få aktiva kan t.ex. illustreras av att vi i Göteborg har ombudsmän som har i arbetsuppgift att organisera och delta i rutinmässiga utåtriktade aktiviteter och när det inte är valår är det lätträknade partiaktivister som deltar.
Jag inser att detta lätt kan uppfattas som gnäll för att ingen lyssnar på mig och ger mig uppdrag. Uppriktigt sagt så vill jag gärna ha spännande politiska uppdrag men jag vill ha dem som mig själv, inte som någon avbild, duger jag så duger jag och min röst har jag oavsett vilken formell position jag använder den från och vem som lyssnar.
Inom LO-förbunden finns dock ett stort mått av föryngring som pågår, därmed inte givet att det blir bra men det förbättrar chanserna till att pröva nya vägar. En sådan väg är ett kraftigt förbättrat tvärfackligt arbete, dvs samarbete förbunden emellan, att använda digitala möjligheter till att bygga gemensamma referensramar och att hitta lokala plattformar för samarbete både på det fackliga och det politiska planet.
Ledarskapet inom LO är väldigt brett eftersom det spänner sig över så väldigt många förbund och även om den traditionelle pampen kanske lever kvar här och där och de informella kanalerna fortfarande är väldigt viktiga så anar jag en modernisering. Att t.ex. Tobias Baudin blir LOs förste vice ordförande är ett utslag av detta och jag förväntar mig, om inte stordåd, åtminstone stor förnyelsekraft från Baudin.
På totalen tror jag att det är det kommunala ledarskapet som mest akut måste förändras. Det ger alldeles för stora förluster att låta bli!
Att partiet troligen gräver sin egen grav om man fortsätter på den väg man vandrar och att LOs utmaningar är större än höga a-kasseavgifter och en borgerlig regering är ju också något jag gärna ser företrädare uppmärksamma men här är det inte försent att möta utmaningarna än.
Fler som funderar är Martin Moberg, Jessica Hagy , Mats Alvesson i DN, Westerholm, Peter Johansson, Peter Andersson, Peter Högberg, Ann-Sofie Wågström
Fler bloggar om: Politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar