Lindström i mångfalden - en struktur värd att rasa

Det är sällan svårt att vara jag - eller som jag, en vit man "mitt i livet".
Det är inte utan att jag ibland förundras med vilken lätthet jag passar in i de flesta grupper, sammanhang och diskussioner.

Då är det bra att ta sig en rejäl funderare på orsaken till mitt varas lätthet. Hjälp på traven får jag t.ex. av boken ovan (Om ras och vithet i det samtida Sverige), en ful men intressant som behandlar hur den strukturella rasismen fungerar i Sverige. Det går t.ex. inte att förklara den med ursprungsland eller uppväxtmiljö eftersom risken för arbetslöshet är större bland adopterade med icke-europeiskt utseende, liksom hos första generationen födda i Sverige i en familj med utom-europeiskt ursprung.
Att personer med utländskt klingande efternamn sorteras bort vid anställningsförfarande vet vi också.


Mitt fält är politiken och facket, åtminstone i det förra borde representationen påminna om folkets sammansättning i fråga om kön, ålder, etnicitet. Det gör det i ganska hög utsträckning i första ledet politiker men ju högre man kommer på listan desto större är möjligheten att man råkar på en vit svensk. Jag menar inte att de som inte är det är med som alibi men när maktens kvarnar mal är det nästan alltid det vita mjölet som blir kvar till sist.
I mitt parti har vi klarat av kvinnoförtryck i faktiska tal men strukturer och informell makt ligger ofta kvar i traditionella manliga nätverk. När det gäller etnicitet och åldersfördelning är det ännu sämre.
Det är klart att jag är stolt och glad och vill hjälpa mitt parti på alla sätt som jag kan få chansen men jag är också oroad vilka möjligheter till mångfald som jag stänger när jag kliver in.
Min önskan är att vi för varandra kan synliggöra den brist på perspektiv som jag uppfattar. Den oförmåga vi har att se bortom normerna. Jag har skrivit om det här förut och jag lovar att jag kommer göra det igen. Jämlikhet är min drivkraft och i det begreppet lägger jag också social jämlikhet. Ett jämlikt samhälle har på vägen synliggjort och bekämpat alla förtryckande normstrukturer du kan komma på. Först när de är borta är vi i sanning jämlika.

fler blogginlägg på Netroots, Bloggar.se
Fler bloggar om: Politik
Intressant?


- Posted using BlogPress from my iPad

Det fantastiska i att inte tro att man är något särskilt!

Det är inget särskilt med mig.

Eller jo, det är det förstås. Det är det med alla andra också.

Den första Jantelagen* lyder:

Du skall inte tro att du är något.

Det är helt uppåt väggarna naturligtvis. Alla är något. Något unikt och ospecifikt eget. Men i meningen att du ska inte tro att du är värd mer än oss andra så håller den än.

Det finns en befrielse i att se att det egna jaget trots alla sina fantastiska egenskaper inte går att sätta före  någon annan oavsett vilka egenskaper de äger. Det är därför mångfald är ett viktigt ord för mig, jämlikhet och feminism är andra.

Det är mycket svårt att tillämpa människors lika värde i praktiken. Jag misslyckas säkert själv hela tiden, t.ex. genom vad jag konsumerar. Det är uppenbart så att samhället är inrättat för att tillfredsställa de som tillhör normen, som inte sticker ut, åt ena eller andra hållet.

Vi tycker alltså att det är helt ok att stora delar av världen i mer eller mindre utpräglad fattigdom producerar varor till de multinationella företag som har möjlighet att sälja med god förtjänst till de som har det bättre.

Den välmående medelklassen har det bra trots att man ser hemlösa vid mataffären och tiggare på busshållplatsen. De är inte med i normen. Nästan inte människor. De kanske har varit eller kanske ska bli igen men när vi ser manifestationen av det som vi kallar utanförskapet så är det tydligt att vissa liv är lägre värderade än andra. Kanske har vi bara blivit luttrade, hårdhudade.

I Göteborg idag har vi en galopperande kostnad för de som är funktionshindrade och placerade inom individ och familjeomsorgen, även socialbidragen ökar. Istället för att då säga att nu får det vara nog och bredda innanförskapet så säger vi att vi inte har råd, att belastningen på ekonomin blir för stor. Vi accepterar att individer, familjer och personal hamnar i kläm, att deras värde minskar i takt med utrymmet i ekonomin.

Det finns långsiktiga lösningar för att förhindra att framtida generationer drabbas av ojämlika möjligheter under sin uppväxt och därmed i vuxenlivet. Lösningarna innebär troligen att vi måste ta av vårt enskilda överflöd för att investera i vår gemensamma välfärd. 

Jag vet inte hur mycket svenskarna ger till välgörenhetsorganisationer men det är inte svårt att se att om de pengarna istället använts i våra förskolor, skolor, fritidshem, fritidsgårdar, idrottsföreningar, kulturföreningar, kuratorer, skolpsykologer, familjerådgivning, närmiljö skulle de tillsammans göra ännu större nytta för uppväxande generationer. Pengar behövs också till bistånd, utvecklingsprojekt, utbildning i vår omvärld. Liksom till att skapa ett drägligt arbetsliv och arbetsmiljö för de föräldrar som ska orka utveckla våra barn.

Att se allas lika värde är att tro på innanförskapet och den gemensamma förvaltningen av vår framtid. Att tro att man själv är något men också att veta att alla andra är precis lika mycket och agera för det, det borde vara modern socialdemokrati. 

* Jantelagen:

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

De jag skriver under på är punkt 3, 4, 5, 6 och 8. I rätt tillämpning lyfter de var och ens lika värde.

Bloggat har: Röda Berget om följder av Ship to Gaza, Lena Sommestad om att ökad jämställdhet minskar korruptionen. Göran Johansson om att inte misshushålla med unga människor. 

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Staffans sommartal 4: Den förbannade medelklassen

Nu är det väl revolution på gång sjöng Thomas Öberg i Bob Hund för så där 15 år sen.
Då blev det ingen revolution, möjligen av ett annat slag än det han menade, nämligen en teknisk och social revolution i spåren av bredband i både datorer och mobila enheter.


Jag kan dock se att den tekniska utvecklingen bromsar den sociala på ett bredare plan. Den Brechtska dogmen om först bröd sedan skådespel har ersatts av; gärna socialt medvetande men först lite dataspel och sen lite teve blandat med lite sociala medier och sen är det nog dags att äta lite.

Den ständiga närvaron av förströelse ger en fascinerande och komplex tillvaro för de som vill förändra. Som aktiv i ett politiskt parti känner jag hur hopplöst daterat sättet man driver frågor är, jag har ingen patentlösning på hur vi ska kunna "fräscha till det" men jag inser att det politiska systemets överlevnad hänger på om vi kan lyckas engagera (och lyssna på) andra än de politiska nördarna. Vi behöver politiker som är annat också och partier som också kan engagera sig i annat än det strikt politiska (eftersom allt är politiskt). Professionaliseringen av politiken (trots att 97 % är fritidspolitiker) och samhället i stort skapar litet utrymme för utbyte mellan samhällets olika fält.

Det är också konstigt att de sociala (mot)rörelserna i västvärlden är såpass små och såpass snälla.
I Tyskland och Sverige lägger Merkel och Borg pengar på hög och menar att problemet är internt i Spanien men i den gemensamma europeiska ekonomin är den interna bytesbalansen ett av de största problemen. Medicinen är faktiskt välsmakande, lönehöjningar och sänkt arbetslöshet i Tyskland (och Sverige). Att den internationellt sett dåliga tyska löneutvecklingen inte väcker större vrede är ett minusbetyg till den europeiska fackföreningsrörelsen eftersom det påverkar både tyska och sydeuropeiska arbetare negativt.

Nog har det varit våldsamma demonstrationer i Grekland men någon revolution syns ändå inte till. Spanien bågnar under ett skuldberg samtidigt som arbetslösheten är enorm, speciellt bland unga.
Både Spanien och Grekland har mycket korta historier som demokratier i en modern mening. Att människor i dessa länder istället för att organisera sig i motrörelser resignerar i passivitet är för mig mycket underligt och jag kan inte tänka mig att det är ett givet framtida scenario. Tänk vilken kraft EUs 25 miljoner arbetslösa skulle ha tillsammans, tänk vilket folkligt stöd det finns för en rörelse mot roffarkapitalism och finansvärldshegonomi. Tänk vilka möjligheter det finns via de sociala medierna.

Här någonstans finns dock knuten. Att även om man i anden stöder en mer jämlik värld så riskerar en stark, demokratisk, rörelse för en ny ekonomisk världsordning att göra lånen så jävla mycket dyrare att man hamnar på bar backe. De redan fattiga lämnas åt sitt öde och den fega medelklassen (där jag själv ingår) stannar vid att klicka gilla på Facebook.

Politikernas dilemma idag är att lova flertalet människor att livet kommer att fortsätta som vanligt och bli ännu bättre i framtiden men att det bara blir bättre om det är deras parti får bestämma. Att faktiskt peka på vad som måste göras för att fler ska få arbete är under marknadernas labila styre otänkbart. Kreditvärderingsinstitutens rating är viktigare än folkflertalets väl och ve.

Det anses av politiska strateger att nyckeln till valvinst i Sverige är att vinna medelklassen, främst i storstäderna. Detta gör man med att utlova så lite förändringar som möjligt och utsikter till fortsatt livsstils-shopping, man talar i samma andetag om låga skattenivåer och en fantastisk välfärd.

Det håller inte. Vi måste välja. När jag ställs inför ett val om jag ska ha råd med en 50" om året eller om mina barn ska ha tillräckligt bra undervisning är valet inte svårt för mig. Står valet mellan en resa till Thailand eller en fungerande hemsjukvård för gamla föräldrar är valet enkelt för mig.

Medelklassen i Sverige är en bortskämd grupp som hela tiden förväntar sig att fortsätta vara det. Ingen politiker vill peka på det uppenbara, vi kan inte både sänka skatter och utveckla välfärden om inte arbetslösheten minskar dramatiskt.

För att arbetslösheten ska minska dramatiskt krävs också gigantiska investeringar både inom Sverige och EU, det krävs också en förändrad värdering inom EUs regeringar, en högre värdering av låg arbetslöshet och mindre rädsla för inflation. Det behövs mer produktion och mindre lån. Det finns alltså en uppenbar möjlighet för de som har det riktigt gott att nöja sig med detta och bidra till att vända en negativ europeisk utveckling genom att minska arbetslösheten inom EU. För att göra detta möjligt så måste vi samarbeta mer, inte mindre. Dela mer, inte mindre.

Dröm om det socialdemokratiska parti som går till val med parollen, välj för framtiden - välj socialdemokraterna med ett program som består av långsiktiga lösningar för hela Sveriges befolkning istället för enbart kortsiktiga karameller för medelklassen. Jag menar ändå inte att vi ska höja skatten, med dagens lånebubbla skulle det spräcka alltför många hushålls ekonomi. Däremot behövs en upprensning i avdragsdjungeln både för företag och privatpersoner, det kan behövas en (kanske inkomstrelaterad) fastighetsskatt och troligen ett stopp för fler inkomstskattesänkningar, åtminstone tills arbetslösheten är på en acceptabel nivå igen.

Min väg innebär inga uppoffringar i dagens situation men den innebär att man avstår från en del framtida lyx. Jag är helt säker på att denna väg är den som socialdemokratiska partier i hela Europa måste gå samtidigt som den strömning som kritiserar det internationella storkapitalet kommer att fortsätta att få luft.

Staffans sommartal 3: Den korrekta korrekthetens tidevarv
Staffans sommartal 2: Jävla flax
Staffans sommartal 1: Sverige

Röda berget presenterar dagens läsmåste
Cornucopia? om Peak Olympics
Peter Karlberg om 16-åring inlåst av Säpo

SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Till salu: girig medelklass

Jodå, nog blev det måndag och medan den stora samhällsmaskinen rullar igång utanför de vårtvättade kontorsfönstren sitter jag här och funderar på politisk taktik och en historisk sanning.

Sanningen är att stora politiska reformer ska göra nytta för de breda folklagren. Det här var något socialdemokraterna fattade, begrep och förstod redan på Erlanders (och möjligen innan dess) tid. 

Socialdemokraternas smala lycka var att borgarna inte hade begripit detta. Före 2006.

Nu vet vi vad en girig medelklass kostar, fyra jobbskatteavdrag och nära 8% arbetslöshet senare.

Det handlar om en djävulskt smart fördelningspolitik. De som jobbar har tjänat på den i formen mer pengar i lönekuvertet. 

Det räcker så.

Den senaste stora reformen som socialdemokraterna genom Göran Persson sjösatte är maxtaxa på dagis. Vad har den för resultat? Mer pengar i plånboken för de som jobbar.

Vi kan fortsätta men alla reformer som anses lyckade ger kanske inte direkt ger mer pengar i plånboken. En semestervecka till, ett ROT- eller RUT-avdrag de ger en annan känsla, en känsla av att samhället underlättar för dem. Att samhället förstår vilka behov som en medelklassfamilj kan ha.

Den stora skillnaden mellan en borgerlig fördelningspolitik och en socialdemokratisk är alltså  inte att medelklassen tjänar på den, det gör den hursomhelst. Den stora skillnaden är vem mer än medelklassen som gör det. Sedan 2006 (egentligen sen 90-talskrisen) är det de som har det ännu bättre ställt. Frågan är om medelklassen bryr sig om det så länge reformerna säkrar en materiell och högst personlig välfärd. 

Jag tror tyvärr att det blir svårt att få människor att ge upp sina pengar bara för att de skulle behövas någon annanstans. Därför måste vi hitta den enda vara som är värd mer än pengar:

Tid.

Tid att hinna med sin familj och sin aktiva fritid. Att hinna både jobba och vara ledig utan att ge avkall på sin livskvalitet eller att behöva stressa.

Därför borde nästa stora socialdemokratiska reform istället för pengar ge oss tid.

Tid att arbeta mindre när barnen är små. 

Tid att arbeta mindre när pensionen närmar sig, då kanske man orkar hela vägen till 65 (bara hälften gör det nu) eller så länge man nu behöver arbeta i framtiden. I så fall blir reformen kanske t.o.m. självfinansierad!

Ett stort dolt samhällsproblem är också övertidsuttaget. TCO gjorde för ett par år sen en beräkning på att 110 000 årsarbetstillfällen tas ut i övertid, betald och obetald. Produktionstakten i samhället är så hög att de flesta tjänstemän inte klarar av att sköta sitt arbete under ordinarie arbetstid. De jobbar över, jobbar lite hemma på kvällen och helgen, jobbar när de är hemma med sjuka barn etc.

Eftersom min familj sitter rakt i Bullseye för en reform som kan minska vår arbetstid och jag vet att situationen ser liknande ut för de flesta barnfamiljer så är jag så klart subjektiv, men jag är inte ensam och de flesta i min situation röstar inte längre på socialdemokraterna. 

Jag erbjuder en medelklass som går att köpa. Mitt betalningsmedel är tid. För mig vore det mer värt än pengar. För socialdemokratin kan det vara vägen till regeringsmakten, väl där kan vi koncentrera oss på att befria Sveriges individer från ojämlikhetens börda.


Patrik Karlsson om tvära kast i opinionen, Johan Westerholm om Hubboten, Peter Högberg om Working Class Hero, Martin Moberg om goda råd från Göran Persson i all ära, men... Unionen Opinion om du är tidsfattig eller tidsrik

DI, SvD, AB

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?