Tillbaks till de ideologiska rötterna

Mona Sahlin har skrivit en ny bok, Möjligheternas land jag har inte fått chansen att läsa den ännu, den budas till mig från Göteborg imorgon. Det jag har läst är Anders Ehnmarks anmälan av boken i dag och lyssnat på några av Mona Sahlins tal det senaste halvåret (tack YouTube som ger oss stationära chansen) i förra veckan Almedalen.
Jag gillar det jag läser och hör. Jag gillar också Peter Anderssons inlägg om jämlikhet från denna kväll. För det är ju jämlikhet det handlar om, alltså ekonomisk jämlikhet, att alla medborgare i landet har liknande förutsättningar för att kunna förverkliga sina individuella drömmar med en gemensam trygghet.
Den stora finessen med ett jämlikt samhälle är att alla får fördel av det, inte bara de som har minst utan även de som har mest eller åtminstone nästan mest.
Vi lever idag i ett land där den rikaste procenten har fått (i kronor) lika stora skattesänkningar som den fattigaste fjärdedelen under vår nuvarande regering. Det är en kontraproduktiv politik.
Jämförande forskning av många av de rikaste länderna visar att det är jämlikheten som är avgörande för en rad positiva faktorer i samhället t.ex. hälsa, våld, tillit, levnadslängd m.m. när man har nått en viss grundläggande levnadsnivå. (Det materiella välståndet verkar inte heller ha med människors upplevda lyckonivå att göra enligt mätningar som jag tyvärr inte kan länka till eftersom jag har glömt var det var jag hörde det (P1 antagligen),  hjälp någon?)
Det är alltså inte tillväxt i form av levnadsstandard som vi ska eftersträva i vårt land, självklart för några men inte för de allra, allra flesta. Det är istället tillväxt i så flummiga begrepp som livskvalitet som vi ska bygga. Denna tillväxt är svårare utan ekonomiska resurser och omöjlig om vi inte fördelar dem på så jämlikt sätt som möjligt, det betyder inte att alla ska få lika mycket - av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Därför måste vi jobba vidare för att också skapa ekonomisk tillväxt, för att investera i vår ökade livskvalitet.
För mig som idémänniska är det omöjligt att förstå varför borgerligheten så styvnackat kämpar mot något som är bevisat bra, den svenska modellen med generella och generösa ersättningsnivåer i våra sociala försäkringar. Det är för mig som humanist oförsvarligt att gömma tragedier bakom byråkrati och regler i system. Det är ju politikens uppgift att se till att systemets svagaste punkt är tillräckligt stark.
Det är för mig som politiskt aktiv omöjligt att förstå hur man kan försvara skattesänkningar motsvarande halva sjukvårdskostnaden, man vänder begreppet till - åt var och en som har förmåga mot var och en som har behov.
Det samhället vill jag inte vara med och skapa.
Fler progressiva bloggar på Netroots läs speciellt Storstad som sätter siffrorna på orden.