Styrs socialdemokraterna av pressavdelningen?

Om Omar Mustafa var en olämplig kandidat till partistyrelsen borde han inte ha blivit nominerad. Var han inte en olämplig kandidat borde han ha försvarats. Nu viker sig partiledningen för en stark opinionsvind om en enskild individs lämplighet. Omar Mustafas avhopp från politiken är en logisk följd av den konflikträdsla som präglar vår partiledning och som skapar intrycket av att ord man använder i ett kongresstal bara är krimskrams för partisterna. Varför?

Kompromisserna på kongressen ger utrymme för tolkningar och stor handlingsfrihet till partiledningen. Ibrahim Baylan har tidigare i veckan svävat kring friskolor. Jag har tidigare kritiserat frånvaron av politiskt mod. Nu är jag ännu mer tveksam till hur beslutsprocesserna i partiledningen går till. Inget fel på lagarbete Stefan Löfven men vem tar ansvar för besluten?

Håkan Linnarsson sa en klok sak i talarstolen under kongressen. Han sa ungefär att vi inte kommer att förändra om vi leds av opinionen, istället ska vi skapa opinion för våra förslag. Jag upplever att partiledningen alltför enträget strävar till att blidka opinionen snarare än att leda den. Den politik som förespeglades i Löfvens linjetal är svår att hitta i partistyrelsens förslag till kongressen och ännu svårare att finna i den linje som partiet följer i frågan om Omar Mustafa.

I den frågan har partiledningen valt en oerhört låg profil. Man stöttar inte Mustafa, inte valberedningen, inte Stockholms AK som nominerat. Behandlingen av fallet med Omar Mustafa visar på de dubbla måttstockar som Jonas Hassen Khemiri skrev om och som Löfven refererade till i sitt tal. Att verkligheten ser annorlunda ut än retoriken är härmed uppenbart. Jag känner inte Omar Mustafa eller hans gärning men jag känner inte heller Niklas Karlsson, Karin Åström, Hanna Westerén eller Hans Ekström. Runt deras namn har jag inte hört någon debatt. Varken i förhand eller i efterhand. Ulf Bjereld skrev om VU-valet att så här får det inte gå till. I efterhand får vi lägga partistyrelsevalet till den listan. 

Jag hoppas att jag har fel men jag är rädd för att Stefan Löfven och Carin Jämtin i allt för hög utsträckning gör vad pressavdelningen föreslår. Jag jobbar själv med politisk kommunikation och det är svårt att kommunicera rätt i känsliga frågor. En pressavdelning vill helst bara ha positiva nyheter och minimera skadorna i det som de uppfattar som negativt. Vinna frågan eller spela jämt med motståndet. Det är pressavdelningens jobb. Partiledningens är att Sverige ska bli ett bättre land lett av socialdemokratisk politik.

I mina ögon motverkar den defensiva hållningen ett av de viktigaste målen för Stefan Löfven, nämligen att vara trovärdig och regeringsduglig. Det duger inte att ducka för de borgerliga ledarsidorna i snart sagt varje fråga där socialdemokraterna har haft en tydlig ståndpunkt som kan uppfattas som vänster. 

Framförallt gäller det skatteavdrag eller skattesänkningar med olika bokstavskombinationer. 

Det partiledningen måste inse är att varje gång de säger ja till en moderat reform så dödar vi en egen, kanske bättre. Vi minskar våra möjligheter att skapa det jämlika samhälle vi vill ha.

Att säga att (nästan) allt ska vara som nu är inte ett särskilt bra sätt att få människor att tro att man har verktygen att vända en samhällsutveckling som alltfler ser som oroande. Bland dagens unga tror fler att de kommer att få det sämre än sina föräldrar än tvärtom. Att väcka framtidstro och att vara ett framtidsparti innebär inte att följa kortsiktiga svängningar i opinionen utan att stå upp för de långsiktiga målen och vägen dit, även om det innebär att människor kanske måste tänka efter innan de kan avgöra om förslagen är bra eller dåliga. 

Politiken ska inte vara en idoltävling men jag är djupt oroad över att vår partiledning verkar tro att om man behandlar den som en sådan så kommer man att få ett regeringsinnehav av folket som belöning. 

AB, SR, AB

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?