19 oktober 2015

Varför pratar vi om integration när vi menar bostad, arbete och utbildning?

I mina ögon finns det en sak som skiljer nyanlända svenskar från infödda. Det är språket. Kan du tala och skriva på svenska har du en signifikant fördel i Sverige. Alla andra förutsättningar är i grunden likvärdiga.

Tyvärr finns också en strukturell rasism bland arbetsgivare som väljer bort sökanden med efternamn som indikerar utomeuropeisk bakgrund eller utseenden som inte är nordeuropeiska. Nyanlända svenskar saknar ofta också nätverk in till arbetsgivare. De blir inte insläppta i innanförskapet som Jan Edling skrev i en rapport för Verdandi som släpptes förra veckan.

De stora och avgörande faktorerna för att lyckas på arbetsmarknaden är ändå:

  1. Din utbildning. Har du inte gymnasiekompetens är du, mer eller mindre, rökt.
  2. Språket

Har du dessa två i kombination med hälsa har du väldigt goda chanser att få ett jobb.

Att jag tycker att integration är ett felaktigt mål i Sverige är för att det anses vara världens mest individualistiska land. Du ska kunna klara dig själv, du ska kunna vara obunden och oberoende av andra. Om din omgivning inte accepterar dina val eller den du är ska du kunna stå fri att välja nya sammanhang. Det är en struktur som samhället bidrar till och som skapar stor frihet men det krävs ett par pusselbitar.

Det krävs att du har möjlighet att försörja dig själv. Att du kan hitta en trygg plats att bo på.

När vi inom arbetarrörelsen enbart borde skrika högt om jobb, bostäder och utbildning pratar vi om integration som om det vore något annat. Något som är krångligare än så. Vi vet in i kärnan av vår rörelse att människor som får förtroende växer, de som får möjlighet att utvecklas tar ofta chansen. Om vi tror på dem. Om de får förutsättningar. Där ligger samhällets uppgift.

För mig är det helt självklart att vi inom arbetarrörelsen står upp mot allt slags förtryck. Varför och hur det än har uppstått. Mänskliga rättigheter är något vi gör. Inte något vi pratar om. Därför är rågången mot intoleranta och främlingsfientliga strömningar viktigare idag än någonsin. 
Därför är öppenheten något helt annat än en ekonomisk fråga, det är en demokratisk skyldighet. En humanistisk självklarhet.

Den akuta problematiken med att ge flyktingar ett värdigt mottagande i Sverige är verklig men har väldigt lite med deras långsiktiga framtid här att göra. Att människor är villiga att begå brott för att förhindra att flyktingar från att få en fristad är skrämmande men vi kan inte låta oss skrämmas till att ge efter. Att det blir utmaningar för samhället är uppenbart men det är också uppenbart att samhället mår bra av att utmanas. Det känns gott att göra gott.

Jag har rationella, samhällsekonomiska och tillväxtvänliga skäl att tycka att vi ska ta emot människor som kan göra Sverige rikare men för mig är de mer känslomässiga viktigare. För de berättar om det land jag vill att Sverige ska vara.

fler blogginlägg på PolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar