 |
| Blått och rosa, jajamensan! |
Självklart är jag uppväxt och präglad av det samhälle jag lever i men jag är också en fri och tänkande varelse som, enligt mig själv, är oerhört vidsynt och humanistisk. Jag pratar gärna med människor av olika religion, ursprung, kön, ålder och läggning (utan inbördes ranking). Jag upplever att om något ska bli gjort är det bäst att ha tjejer med i jobbet.
Varför är det då så att i de flesta sammanhang när jag ska föreslå någon, ta kontakt med någon eller värva någon så är det första som dyker upp en svensk man i 30-40 års åldern. En sån som jag, nån jag klickar med och som verkar vettig. Jag är helt enkelt dålig på att se andra typer av personers kompetenser, oavsett hur mycket jag pratar med dem och är kompis med dem. Är det arvet från omklädningsrummet? Att jag vet hur ett lag brukar se ut?
I två olika sammanhang upplever jag detta nu.
I Solidariskt Sverige försöker vi hitta fler tjejer som kan engagera sig och vi har ett par med i styrelsen och ytterligare någon i den 20-hövdade medlemsskaran, men mest är där olika former av gubbar. Jag kan inte komma på någon tjej som jag tror skulle vilja vara med och driva fram denna förening som har jättepotential. Jag vill gärna bli motbevisad!
I Westra Sveriges Basketbollförbunds (WBDF) styrelse har vi problem att finna några tjejer som kan ta över efter de två som vid nästa veckas årsmöte lämnar styrelsen. Jag har inga förslag för att hjälpa valberedningen. Vi kan snart sitta med en styrelse bestående av 6 män mellan 35-55 år. Varav 5 är födda och uppväxta i Sverige med svenska föräldrar.
Ytterligare ett exempel är att när jag blev intervjuad i GP häromsistens och fick frågan om mina favoritbloggare snabbt räknade upp fem manliga bloggare med svensk härkomst mellan 35 och 50 innan hjärnan vaknade till liv. Läskigt. Och jag vill igen påpeka att även om jag gillar grabbarnas bloggar så är jag mest imponerad av Lena Sommestad och Marika Lindgren Åsbrinks Storstad.
Det är naturligtvis bra att jag överhuvudtaget ser den här bristen hos mig och de strukturer jag är del av men jag är orolig för att jag inte vet hur jag ska förändra mig och inte är en del av att förbättra samhället runt om mig.
Av denna anledning är jag för kvotering i bolagsstyrelser. Jag är för varvade listor och jag hoppas att vi även när vi tillsätter chefer och personal i kommuner och annan offentlig verksamhet kan ha en jämn könsfördelning som ett av de viktigaste kriterierna.
Ett positivt exempel är Räddningstjänsten i Lerum/Alingsås som aktivt jobbar med att stötta kvinnliga kandidater.
Mer sånt!
Fler bloggar om samhälle, jämställdhet, politik
Det är precis likadant för oss tjejer. Vi har svårt att ta oss in, eftersom vi inte hittar någon att identifiera oss med. Hade det varit så enkelt att vi hade kunnat låta oss styras av vårt intellekt enbart, så hade vi inte varit människor. Trösta dig med det. Och att du tillhör en exklusiv reflekterande och upplyst skara! Däri ligger första steget till förändring.
SvaraRaderaJag tror att de flesta män fungerar just så som du beskriver det. Beklagligt nog tror jag att även kvinnor oreflekterat faller i samma fälla.
SvaraRaderaAtt skämmas över att man fungerar så leder ingenstans, utan det handlar om att i första hand göra sig själv och andra medvetna om det, så att man kan rätta sig. I andra hand skall man naturligtvis försöka förändra sig så att kompetens inte associeras med ett visst kön, en viss etnicitet etcetera. Men som sagt, medvetande är första steget.
Jag VILL precis som du verkligen vara en jämställd person, men det är svårt, mycket svårt.
Vi gillar den reflekterande bloggen! Bra inlägg i den växande debatten.
SvaraRadera