Sossealistiska slagord om kultur och marknad.

Håkan Juholt vill ge alla vingar

Jag är nästan alltid överens. Med mig själv.
En sak som jag är rörande överens med mig själv om är att muséebesök slutade vara kul nån gång i 12 års åldern, teater i 25-årsåldern. Muséerna och teaterscenerna återser jag nu med mina barn som ännu tycker det är kul. Jag vet inte om det kommer att göra dem till bättre människor men nåt ska man ju göra en lördag...
En konstuställning, ett biobesök, en rockfestival, ett klubbesök, en basketmatch, ett TV-program här och där. Dessa kulturens yttringar är för mig mer värdefulla än alla statliga eller regionala kulturinstitutioner.

Idag skriver Håkan Juholt på DN Debatt en artikel om att ge alla vingar. Att det egna skapandet skall vara tillgängligt för alla. Jag vill hävda att det är det redan.
För många år sen hade jag en chef på Film i Väst som sa så här "Det är inte en mänsklig rättighet att göra film". På den tiden var tekniken oerhört dyr och ömtålig. Filmer var filmer på 35mm eller 16 mm. Videoverkstäder fanns men den digitala tekniken var ännu inte i bruk.
Nu är läget helt annorlunda - den som har en mobil med kamera i kan göra en film. I de allra flesta fall i tillräcklig teknisk kvalitet för att visas på både bio och TV.
Alla som har en dator hemma eller på biblioteket kan publicera sina tankar, bilder och berättelser som jag gör här.
Demokratiseringen av kulturen är här för att stanna. Det finns idag inga hinder för det egna skapandet.

Problem uppstår när människor vill ha betalt för sitt skapande. När man klivit över den självkritiska tröskeln och kallar sig kulturarbetare. Problem uppstår när kultur är något som ska bevaras och försvaras. När den levande konsten också är kulturhistoria.
Om jag förstår Juholt rätt så ska nu samhället träda in och ansvara för att den som tar detta steg får möjlighet att utöva sitt uttryck. Att samhället skall hålla även den misslyckade konstnären bakom ryggen. Jag måste erkänna att jag är tveksam. En del av mig instämmer med Marie Silkeberg-citatet i Juholts text.

”Det är aldrig bra när människor som arbetar med kultur blir rädda. när det blir allt svårare att få pengar nog för att kunna tänka och arbeta i längre perioder”.

Konstnärer behöver ofta tid och trygghet för att utvecklas men lika ofta är konstnärers mest kreativa tid i början av karriären, innan tryggheten fanns. Författare tillhör ofta den första kategorin, rockmusiker ofta den andra.
Idag finns sätt att prova sig mot en publik som är miljardfalt större än tidigare i den digitala världen. Även den smalaste kulturyttring, med kvalitet, har en chans på en global marknad. Det kanske inte är kulturkonsulenter i stat och kommun vi behöver, det kanske är internationella promotors.
Inte ens när det gäller mossiga kulturutryck som traditionellt kräver en levande publik och en här och nu situation som teater och opera är det längre fast i det mönstret. En vän var nyss på bio och såg kommersiellt producerad opera i direktsändning från New York.

Min poäng är inte att den moderata människosynen är bra. Den att människor som jobbar är bra för statskassan, resten är belastningar. Min poäng är att Juholts artikel är ca tio år sen. Den digitala revolutionen har redan skapat den situation för människors skapande som han vill uppnå.
Kulturpolitiken har fortfarande en viktig roll att spela för att få människor att förstå att människovärde och pengavärde är olika saker. Det är viktigt att känna sin kulturhistoria. Men för det fria skapandet behövs ingen kulturpolitik. Snarare en mer kraftfull politik för arbetstidsförkortning och mindre övertidsuttag.

Bloggat: Magnihasa, Rosmari Södergren och så gubbarna ;-). Johan Westerholm, Sebastian Stenholm, Martin Moberg, Peter Högberg, Peter Andersson, Krassman, Peter Johansson, Roger Jönsson(s)

Fler progressiva bloggar på Netroots
Politometern med en samling med politiska bloggar. Intressant? 
Fler bloggar om: Politik, kulturpolitik