Han försöker därför problematisera (läs misstänkliggöra) begreppet relativ fattigdom med att en fattig i Sverige hade varit rik i ett annat land. Sant. Men. Den som är fattig i Sverige blir inte gladare av det.
Tenfält driver tesen att barnfattigdomen var som störst 1997 och därmed är ett arv från Socialdemokraterna.
Det är till viss del sant, även om det i sammanhanget är helt irrelevant, men som Tenfält också skriver så sjönk barnfattigdomen väldigt snabbt och var som lägst 2007. Ett år in i den borgerliga regeringens tid. Ett år som inte kan tillskrivas alliansregeringens politik eftersom den ännu inte verkat.
Det är nu vi ser verkningarna av regeringen Reinfeldts politik. De långtidsarbetslösa blir fler, de utförsäkrade blir fler. Jobben börjar komma men prognoserna visar fortfarande på en massarbetslöshet 2014.
Det är i dessa grupper de fattiga barnen finns. Då hjälper inga jobbskatteavdrag. Vad man gör är att öka skillnaden mellan den som har jobbskatteavdrag och den som inte har. Det kommer inte att påverka barnfattigdomen i en positiv riktning.
Tenfält lägger dimridåer. Oklart varför. Men inte är det för att han bryr sig om barnen som lever i fattigdom, relativ eller ej.
GP, ÖA,
bloggat: Sebastians tankar x 2, Johanna Graf, Peter Högberg, Martin Moberg x 2, Hannah Bergstedt, Claes Krantz
Netroots, Politometern, Bloggar.se
Bloggar om barnfattigdom, politik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar