14 april 2010

Vad som krävs för att hänga kvar

Tomas Ros skriver så här på sin blogg på Sportbladet
"Ulf Dahlén lämnar Frölunda.
Gnället från media, fans och sponsorer blev för stort.
Jag tror inte att Frölunda valt att gör någon förändring i lagledningen om det varit så att Dahlén kört Czarnecki-stuket utåt och varit tillmötesgående med de tre viktiga benen som jag nyss nämnde. Men är du lite stukad och trumpen utåt och är du lite svår och är du lite hemlig så har du kortare livslängd som headcoach"

Det här är någonstans kärnan i den moderna världen. Jag är inte säker på att Ros har rätt men det ligger säkert något i det.
Jag tänker på det varje gång jag ser Ibrahim Baylan i det här sammanhanget:


Det är lite kantigt, inte riktigt bekvämt man ser mer på vad han gör än vad han säger. Det minskar mitt förtroende för stackars Ibrahim som inte riktigt räcker fram som spokesperson för sin sak, vill ni se en som gör motsvarande ståuppa fantastiskt bra, kolla här på Tony Robbins:www.tonyrobbins.com, en självhjälpsguru med massor av pondus, det han säger spelar mindre roll eftersom han gör det med sån självklarhet.
Åter till Mr Dahlén (vi tar Ibrahim igen alldeles strax). Han är tjurig när laget förlorar, han bryr sig inte om att förklara eller bortförklara, han tycker pressen är jobbig när de ställer frågor.
Jag tycker att det är helt naturliga reaktioner på motgångar men inte moderna får man inte tjura, inte när man förväntas sälja sig själv, sin rörelse och den idé det bygger på. Nästan alla människor är säljare av sig själva nuförtiden, man måste ha en glad, social och öppen framtoning, blyg, tystlåten och eftertänksam är inget bra läge.
I det moderna får man aldrig svara ärligt på frågan hur man mår, man får inte deppa ihop över motgångar och aldrig tycka att någon är jobbig när de ifrågasätter din kompetens baserat på din framtoning.
Jag menar egentligen inte att det är fel av oss att sätta personer som inte trivs där i strålkastarljuset, ofta är det något som följer med deras jobb och ofta har de valt jobben själva på gott och ont. Däremot kan jag ställa mig frågande till den producent som valde att göra ovanstående inslag med Baylan, låt honom för guds skull vara på sitt kontor eller en annan trygg miljö, gör inslaget lite rought och i farten för att han inte ska bli så uppstyltad och manusstyrd.
Eftersom mer och mer i dagens politik handlar om idéernas framförare än idéernas innehåll är det centralt för vår möjlighet att nå fram att innehållet förs fram med kraft och övertygelse, inte via innantilläsning och med personregi.
Varför ska vi då bry oss om detta? Jo, varje gång vi dissekerar vad Alliansregeringen faktiskt gjort i förhållande till sin retorik så kommer en ny retorisk vändning. Vi kommer aldrig att få dem att säga att de har fel. Vi måste därför koncentrera oss på att visa att vi har rätt, med kraften av vår övertygelse och visa vår ilska mot den sittande regeringen som har raserat mycket av det som tagit 80 år att bygga upp. Vi behöver inte ens respektera deras åsikt eftersom de ljuger.
Låt Ibrahim vara Ibrahim och låt honom prata om det han brinner för så lovar jag att det kommer att bli görbra. Ibrahim är inte Obama, inte ens Mona är Obama men jag lovar att rätt tonläge och framtoning kommer om de får säga något de verkligen brinner för.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar