Den politiska dödsdomens dag.

För en vecka sen var det val i Västra Götaland, i Göteborg försvarade vi i princip valresultatet från i höstas trots ett uselt valdeltagande. Det tyder på att väljarna nu börjar hitta tillbaks till vårt parti. Att valet handlade om sjukvård som är vår bästa gren kan vara en del av förklaringen, den mer tydligt ideologiska skiljelinjen mellan (s) och (m) som vi visade på i valrörelsen kan vara en annan, en tredje kan vara att människor har uppfattat hur våra svagaste individer skyfflas runt i ett ovärdigt system konstruerat för att kunna sänka skatten.

En sak är säker, det är inte för att socialdemokraterna är på väg att bli Sveriges nyfiknaste, öppnaste, mest progressiva och ödmjuka parti. Ännu har inget hänt som visar på någon vilja till förändring med undantag av progressiviteten. Det räcker tyvärr inte. Det är dags för vår partisekreterare att inte bara förflytta sig fysiskt över landet (vilket också är bra) utan även mentalt genom partiet. Det har sagts många bra saker, av Jämtin och av kriskommissionen. Vem agerar?

Jag kräver lite mer av mitt parti. Jag vill nämligen att de fantastiska socialdemokratiska idéerna ska bäras av ett kärl som är tåligt men öppet, där innehållet kan blandas med starka smaker utifrån och utvecklas tillsammans. Jag vill inte ha en sluten dressingflaska där man kan se skikten av vätska.

Idag skriver Johan Westerholm, som vanligt, mycket engagerat om det socialdemokratiska partiet. Det här är ett av mina favoritämnen och eftersom jag tycker det vore synd om Johan ensam beträder sin jakt på en föråldrad partiorgansiation så tänkte jag hänga med på färden.

Johan skriver så här:

Sannolikt skrev jag nyss under min egen dödsdom som politiker eftersom jag utmanar en hel kår av ombudsmän, politiska sekreterare, kommunikatörer och handläggare som idag är anställda av partiet. Men jag börjar bli rätt frustrerad över med vilken senfärdighet och med vilket ointresse vi möter vår samtid när vi säger oss vilja slåss för en socialdemokratisk samhällsordning.

Det är här som skon klämmer. Under många år av stor makt och stora medlemsskaror har Socialdemokraterna byggt upp en inre liturgi, en livsstil och en karriärsväg. Gunilla Källenius skrev i ett tänkvärt inlägg häromveckan om jäv. Det här är en situation som inte bara finns i Stockholm. Sosseadeln härskar även på andra ställen och och även om jag är ettåring i partiet är jag på sätt och vis själv del av den då min mor var kommunalråd för ett antal år sen och min status i partiet definitivt påverkas av att jag är min mors son.

Det tydligaste sättet vi kan se hur lite den stora omvälvningen i partitoppen har påverkat partiet annat än massmedialt är att gå till de partidistrikt där vi gjorde stora förluster i valet 2010. Mycket lite har hänt. Pga minskat partistöd så har man fått strukturera om trupperna men de styrande organen sitter intakta kvar. Liksom de i praktiken styrande tjänstemännen.

Låt mig poängtera att det oftast är utmärkta individer som innehar dessa positioner men det är i många fall individer som gemensamt varit ansvariga för en kraftigt nedåtgående trend som nu är tio år gammal.

Det är också ofta individer som har alldeles för många uppdrag och därför inte orkar bry sig om partiorganisationen. Ett annat skäl till motviljan till förändring är att partiorganisationens delar är så beroende av den nuvarande organisationen att de aktivt eller passivt motsätter sig förändring. Ett tredje är ömsesidigt beroende/vänskap mellan valberedning och styrelse, de kanske sitter i samma kommunala styrelse t.ex.

Nu verkar det inte bättre än att den utlovade organisationsutredningen vars direktiv har varit uppe på Verkställande Utskottet kommer att besättas av tjänstemän till största delen. Det här är monumentalt fel. Det allra bästa hade varit en oberoende utredning av organisationskonsulter, det näst bästa att man använt partiets medlemmar med rätt kompetens, det tredje att man använt seniora medlemmar som inte har något uppdrag att försvara. Nu väljer man att ge dem som är mest beroende av att saker är som de är uppdraget att förändra. Helt obegripligt och troligen kontraproduktivt.

Ett öppet parti lyssnar på sina kärleksfulla kritiker - hur är det med mitt parti?

Martin Moberg på ämnet
Peter Karlberg om Lediga jobb

Media: Dagens Arena, Ab, DN, SvD, Expr

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Fler bloggar om: Politik, socialdemokraterna, Intressant