För inte särskilt många månader sedan mådde jag inte så vidare värst bra. Jag hade nått vägs ände, hade inte mycket att se fram emot och dessutom jobbade jag på fel sätt vid fel tider.
De senaste månaderna har därför varit ett uppvaknande i en ny livsform, en ny filosofi där jag inte försöker mäta prestation och resultat, jag (försöker) att mäta i glädje. Jag har hittat en livshållning som kommer att resultera i mycket glädje, glädje över att få nya personer i mitt liv, glädje över att bekräfta att fler har ungefär samma politiska idéer som jag, glädje över att uttrycka mig och glädje över att vara i mig själv.
För att nå vidare läser jag böcker om livet, om filosofi och om idéer. Det växer en insikt i mig, insikten att jag har potential att skapa ett liv som jag upplever som ytterst värdefullt, tillsammans med min familj, tillsammans med gamla och nya vänner. Har faktiskt hittat många värdefulla tips om hur man kan förhålla sig till världen inom taoismen, en blandning av nyfikenhet och förståelse för att tingen är som man väljer att se dem som tilltalar mig.
Något som för mig är förvånande är att jag närmast är otålig just nu, jag har alltid betraktat mig som lat på gränsen till lam men jag börjar förstå att det var en försvarsmekanism, en spärr mot att ge sig hän, att stå för det jag tror och tänker. Det är också i en känsla av att jag måste rättfärdiga den trygghet jag alltid har haft som jag måste engagera mig, för de som saknar personlig, ekonomisk eller social trygghet, för rättvisan helt enkelt.
Nu är alla spärrar släppta och även om jag inser att det inte kommer att gå att omvända alla till den rätta läran så kommer jag att försöka, på mitt sätt.
Det är också inspirerande att känna den puls och den indignation som mullrar i våra led idag på första maj och alla dagar på Netroots och i den allmänna debatten. Att känna att vi är en massrörelse, det kommer att gå bra, så länge vi går tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar