Den desillusionerade idealisten

Update: Skrev igår om Fas 3 och att Göteborg inte borde syssla med det. Fick idag ett underhandsbesked om att så tänker man även i kommunstyrelsen och att det är saker på gång. Bra!

Idag så funderar jag över varför en teknisk argumentation verkar mer legitim än en filosofisk.
Mitt huvudsakliga argument mot kärnkraft har ingenting med energiförsörjning, tillväxt eller säkerhet att göra. Jag upplever det som förfärligt kortsiktigt och idiotiskt att människor bygger anläggningar som har potentialen att ödelägga och döda, nästan bortom förståelsens gräns.
Oavsett hur säkerheten ser ut så finns potentialen där och det är fel. Jag skiter uppriktigt i all teknisk utveckling som syftar till att minimera avfall eller öka säkerheten ytterligare. Går det fel i ett kärnkraftverk så går det ju åt helvete oavsett hur liten sannolikheten är. Åtminstone för en hel region, kanske en hel nation och dess grannar.
Det potentiella mänskliga lidandet och arvet till uppväxande generationer, kan vi acceptera det?
Jag kan det inte.
Därför så smärtar det när den officiella svenska hållningen inte förändras när det osannolika faktiskt händer. Det är ett typexempel på den kortsiktiga ekonomism som utmärker vårt samhälle.
Självklart är kärnkraften tillsammans med andra tekniska landvinningar bevis för utveckling och framgång och nu måste vi ta konsekvensen av den utvecklingen för att ytterligare utvecklas. Både teknologi och filosofi. Det 1800-talets och 1900-talets forskare och politiker inte visste om strålning, klimat etc. det vet vi nu. Den enda rimliga hållningen är då att gå vidare. Inte att leva kvar i en bubbla av kvartalsrapporter.
De beslut vi fattar idag har genklang in i framtiden. Därför är det vårt ansvar inför Maud Olofssons barn och barnbarn att fatta beslut som, om det går, garanterar en gemensam framtid med ren luft och rent vatten, hanterbara klimatförändringar och ett världssamfund som utmärker sig mer med likheter än olikheter. Mer med förståelse än konflikt. Mer med gemenskap än handelshinder.
Men när vi inte ens inom detta lands parlament kan se varandra i ögonen och säga att vi har fattat kloka beslut för framtiden så är mitt hopp litet. Efter ett studiebesök i min egen stadsdels verksamheter (som jag kanske återkommer till) så ser jag att inte ens i denna lilla administrativa enhet finns ett helthetstänkande. Jag har en lång väg att vandra som idealist med praktiska lösningar framför ögonen.

Moberg, Einerstam, L Johansson, P Johansson, Dagens Arena, Andersson, Drakfors, Krassman, Ett hjärta Rött, Westerholm

Ab 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, NyT, Expr 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SVT 1, 2, 3, 4, 5, GP 1, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, BLT 1, 2, 3, 4, Expr 1, 2, DN 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3


Fler progressiva bloggar på NetRoots

Fler bloggar om politik, kärnkraft, Intressant?

Jaha, då var det dags igen.

Stoppa kärnkraften i Sverige nu!

Högberg, Johansson, Krassman

Fler progressiva bloggar på NetRoots

Vad kostar det att svika sina ideal?

Centerpartiet har gjort ett val, de bestämde sig för att den fråga som en gång i tiden (självklart inte ensam) gav dem närmare 25% av väljarstödet inte längre var viktig. Eller. Den är fortfarande viktig för dem men nu är det viktigaste att ge marknaden möjlighet att förnya kärnkraften istället för att avveckla den.
Jag förstår att Olofsson, Carlgren och gänget vill hålla sig kvar i högersamarbetet, att hänga kvar i den enda chansen till reellt inflytande som finns kvar. Det är möjligt att det kommer att kosta dem deras riksdagsplatser, 4% börjar komma väldigt nära.
Vem vill rösta på ett parti som inte har någon egen profil, som bara hänger på det stora partiet och försöker vara till lags, kanske vara ännu mer rabiatnyliberalt, vilket fjärmar ännu längre från partiets traditionella väljare.
Jag tycker ändå att vi bör minnas att det var bondeförbundet och centerpartiet som varit den part socialdemokratin ofta lutat sig mot för att utveckla det svenska välfärdssamhället, inte minst på 30-talet men även senare. När (c) för 5-6 år sedan uteslöt alla samarbetsmöjligheter med (s) drog man in på en ny väg som hittills bara lett till försämrat opinionsläge (och i mitt tycke försämrad politik).
Landsbygdens folk känner inte igen sitt parti, städernas folk är lika ointresserade som förr om inte mer ointresserade.
Jag ser hellre centerpartiet i riksdagen än det framstegsfientliga KD och för den delen det människofientliga SD och frågan är vad som händer med det politiska landskapet om Moderaterna är det enda högerpartiet som finns kvar, om än med lånta mittenkläder tillsammans med ett enfrågeparti i skolpolitiken med sig.
Det vore konstigt om inte det rödgröna alternativet kommer att vinna väljare på centerns ställningstagande i kärnkraftsfrågan, det har redan kostat dem en intern kris och vi får väl se den 19 september om det inte kostar dem riksdagsmandaten.
Läs också Viktor Tullgren
fler bloggar på http://www.netroots.se/