 |
| Älvsborgsbron: foto Dick Gillberg |
Om det undgått någon så finns/ har funnits problem med korruption i Göteborg.
Idag kliver GP:s stjärnreporter Peter Lenken fram och önskar sig ett starkare ledarskap.
(Skulle kunna skriva ett särskilt inlägg om GP:s publiceringspolicy på nätet eftersom de nästan aldrig lägger upp sånt som kunde vara intressant för mig att länka ut. Den här krönikan ligger under betaltjänsten.)
Kritiken riktar sig mot kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (s) som länge valde att inte uttala sig om de senaste anklagelserna om oegentligheter i Spårvägen. Jag kan tänka mig att hon ser problemen som opolitiska, att det är förvaltningarnas sak att hantera. Eftersom medialogiken inte ser ut så så blir intrycket att det är en smula tafatt medial krishantering. Jag kan också tycka att analysen av problematiken som Hulthén och andra gör är lite tunn; det är enskilda tjänstemän som utnyttjat sin ställning för att sko sig men liksom de enskilda fallen i sjukförsäkringen så börjar det bli lite väl många nu.
En av de svåraste utmaningar som finns är att förändra kulturer och strukturer inom organisationer. När det gäller Göteborgs stad verkar det finnas, eller har i alla fall funnits, en utbredd kultur av handskakningarnas kamratskap. Historierna som gått om att affärer gjorts upp på Ullevis läktare eller i någon bastu verkar tyvärr inte helt grundlösa.
Ansvaret för att bryta denna kultur kokar nu ner till Anneli Hulthén och socialdemokraterna i Göteborg. Nya kvastar sopar bäst brukar det ju heta och sedan Hulthén tillträdde för några år sedan så har vi visst sett många nya namn i kommunstyrelsen men förnyelse av den politiska ledningen förändrar inga kulturer över natt. För den nye stadsdirektören Åke Jacobsson gäller nu att jobba än hårdare med transparens, tydlighet och ärlighet.
Det som verkar saknas i stadshuset är dock inte viljan utan snarare kraften att orka lyssna in förvaltningar och samla ihop alla dessa miljoners och miljarders förvaltningschefer, sektorschefer, avdelningschefer, områdeschefer, gruppchefer osv och skapa en vilja att göra Göteborg bättre. Istället är signalen allt mer kontroll, förvaltningarna får inte mycket stöd av varandra eller av de centrala nämnderna, allt verkar snurra på i ett råtthjul. Ingen litar på någon.
Jag tror att man måste börja föra en väldigt tydlig och öppen diskussion om de politiska styrelsernas ansvar för verksamheterna. Att det formella ansvaret ligger där är självklart. Att det praktiska ligger hos förvaltningarna och bolagens personal är tydligen inte lika tydligt.
Att ge fritidspolitikerna, som utgör 96% av alla politiska uppdrag, bättre förutsättningar att styra verksamheterna verkar svårt men nu finns väldigt liten möjlighet för politikerna att i detalj kunna verksamheterna och man är relativt utlämnade till förvaltningsledningar som kan hjälpa eller stjälpa. Om ansvaret tydligare var hos antingen den ena eller andra parten och om rågången mellan politik och utförare blev tydligare finns bättre förutsättningar att styra verksamheterna i en mer tillitsfull och därmed mer lojal riktning.
Framförallt handlar det faktiskt inte om mer kontroll utan mer tillit och mer ansvarskänsla. Att uppnå det från kommunstyrelsens ordförandeposition kräver stor känslighet och stora öron men ibland måste man också träda före och öppna munnen.
Andra läsvärda bloggar: Svensson, Peter Andersson, LO-bloggen, Alliansfritt Sverige
GT, GP, GP
fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se
Jag kräver färre stjärnreportrar!
SvaraRadera