Vem blir näste nyttige idiot på Arbetsförmedlingen?

Att Angeles Bermudez- Svanqvist fick lämna sin tjänst som GD på Arbetsförmedlingen förvånade väl ingen (utom henne själv).

Innebär hennes avsked att Arbetsförmedlingen får luft under vingarna, börjar jobba med lokala lösningar och vara offensiva för att förhindra att ännu fler ungdomar blir långtidsarbetslösa?

Svaret på den frågan är tyvärr nej om inte regeringen tillsätter en generaldirektör som är illojal mot sin uppdragsgivare. Det kommer den naturligtvis inte göra och därmed blir även nästa GD på AF en nyttig idiot.

Det är nämligen regeringen som i sina direktiv till AF har förminskat de enskilda tjänstemännens initiativrätt till ett minimum. Förhoppningsvis kommer personalen på AF att må bättre med ny ledning men de kommer inte att få fler i arbete. För det krävs nya direktiv och de kommer inte förrän det blir en ny regering.

SR, SVT

Fler bloggar på Netroots
- Posted using BlogPress from my iPad

Moment Kristersson

Den psykiska ohälsan ökar. Framförallt bland kvinnor.
Det resulterar i ökade kostnader för försäkringskassan.

Ökade kostnader betyder mindre pengar till välfärd någon annanstans.
T.ex minskade möjligheter att förebygga psykisk ohälsa bland offentliganställd personal. Som är bland de mest drabbade. Etc.

Detta är moment Kristersson.

Att vi har ett samhälle som prioriterar behandling istället för förebyggande kommer att skapa allt större samhällskostnader som hade kunnat undvikas.

Men det finns inga pengar till det.
(Om vi inte byter väg nu)


- Posted using BlogPress from my iPad

Socialdemokraterna har bakbundit sig i den ekonomiska politiken

Under avdelningen förhastade uttalanden som vi kommer få ångra hör utan tvekan den socialdemokratiska partiledningens val att svälja ett femte jobbskatteavdrag.

Det är säkert förnuftigt i en valstrategisk vinkel att avväpna borgarna från inkomstskattevapnet. Däremot så innebär det att man kraftigt begränsar möjligheten att föra en progressiv politik efter valet. Speciellt som Magdalena Andersson fortsätter att klamra fast vid överskottsmålet efter det att t.om. Göran Persson har släppt (att Anders Borg har gjort det är uppenbart).

Begränsningen består inte bara i det faktum att en kommande S-regering tackar nej till 16 miljarder. Det är också det kategoriska uttalandet att vi inte ska förändra förutsättningarna för människors privatekonomi.

Det femte jobbskatteavdraget kanske betyder några hundralappar mer i plånboken hos de som får störst effekt, en effekt som vid valet funnits i nio månader. Det är helt enkelt så att förutsättningarna för folks privatekonomi inte förändrats med ett femte jobbskatteavdrag. Det är bara ett gigantiskt inkomstbortfall för staten, nästan halva försvarsbudgeten, eller halva Arbetsförmedlingens budget om man räknar bort ersättningarna för arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd.

Vad vi gör med detta besked är att minska möjligheterna att skapa fler jobb och utbildningsplatser i offentlig regi. Vi minskar också utrymmet för andra reformer eftersom överskottsmålet ligger fast. Det är alltså en valstrategi som skapar mindre utrymme att föra socialdemokratisk politik och bakbinder en framtida rödgrön regering till att fortsätta den politik som den borgerliga regeringen just nu för, trots att beviset för att den inte fungerar går att hitta i den skyhöga arbetslösheten.

Jag måste erkänna att jag är besviken över bristen på reformistisk fantasi och den stora rädsla partiledningen visar för att ha ett alternativ till dagens politik. Alternativet skulle kunna vara att minska ojämlikhet, öka investeringar i barn och utbildning och bygga ett hållbart samhälle där vi är det enda parti som kan presentera lösningar som fungerar för de tre dimensionerna av hållbarhet. Social, ekonomisk och ekologisk.

Jag förstår rädslan över att spräcka bubblan på bostadsmarknaden men att öka den sociala tryggheten i samhället är faktiskt inget som
skrämmer människor och som faktiskt kan hjälpa dem att bo kvar den dagen sjukdom eller arbetslöshet drabbar. Det borde en socialdemkratisk politik slå fast.

- Posted using BlogPress from my iPad

Varför är det aldrig företagets ansvar?

Alltmer insyltad i den offentliga ekonomins irrgångar så reses varje dag nya frågor om upphandlingsförfarandets och den fria etableringsrättens orimligheter.

Vi hör å ena sidan att när föräldrar ska "upphandla" skoltjänster så ska de kolla skolföretagens möjlighet att sköta sina åtaganden.

Å andra sidan hör vi att regionen inte får kolla den finansiella eller praktiska möjligheten att kontrollera leverantörers duglighet vid offentlig upphandling eftersom det kan minska nya aktörers möjlighet att slå sig in på marknaden.

Det är alltså i det första fallet "kunden" som ska välja rätt på en "marknad". I det andra fallet den offentliga aktören som inte får kontrollera leverantörens förutsättningar att klara sitt åtagande i verkligheten utan endast på pappret och därefter välja den billigaste.

Det är i mina otränade ögon någonstans ett fel här. Varför ska föräldrar behöva kontrollera skolors möjligheter att leverera kunskap till deras barn över tid? Varför ska det offentliga inte kunna kontrollera att man kan få det man beställer? Inte ens när det gäller varor och tjänster som kan äventyra patienters liv.

Dessa avarter har inte lagligt med varandra att göra men det är samma andas barn. Den oreglerade avregleringen. Där den heliga fria företagsamheten går före barn och patienters bästa.

När kliver en socialdemokratisk partiledning fram bakom PR-strategernas skygglappar och säger att det här är fel och måste förändras? Inte för att tjäna röster - utan för att tjäna folket.

- Posted using BlogPress from my iPad

Mötesmaratonets förbannelse

Så här i slutet av sommarsäsongen när den politiska vardagen varit långt borta sedan före midsommar är det tydligt att tankarna är friare än de var när ledigheten påbörjades.

Ett stort problem med det mötesmaraton som snart börjar och håller på fram till nästa midsommar (med kortare juluppehåll) är att ärenden, opinion och debatter riskerar att ta fokus från mål och mening och varje beslut blir fattat för sig självt. Att läsa in handlingar (och dechiffrera byråkratsvenskan) tar oundvikligen tid från politiska diskussioner och långsiktiga perspektiv. Risken finns att beslut fattas bara för att ingen riktigt tagit sig tid att kritiskt granska underlagen.

Dessutom är de flesta politiker, speciellt på högre nivåer, inte bara begåvade med ett uppdrag utan de har ofta flera tunga uppdrag. Ett exempel från min arbetsplats är hur de flesta regionråden också är ordförande i en av regionens specialnämnder och/eller ledamot i flera styrelser. Plus tunga partiuppdrag förstås. En del har även kommunala uppdrag.

Ett problem med politiken är att det är svårt att tacka nej till erbjudna uppdrag. De är ofta intressanta och om man tackar nej så kan risken finnas att frågan inte återkommer. Det är därför de nominerande föreningarna och de valfunktioner som ställer frågan som bör se till att fördela uppdragen ytterligare.
En positiv biprodukt av det skulle vara att dels så skulle fler ha möjlighet att tänka framåt och dels så skulle både partier och företrädare ha möjlighet att testa varandra.

Jag vet att det i Socialdemokraterna under hösten pågår nomineringsprocesser till valsedlar och uppdrag efter nästa val. Jag hoppas att valkommittéerna inte bara nominerar efter gammal vana utan dels vågar följa partiets mål om var fjärde under 35 och dels tittar på hur man kan få in nya typer av erfarenheter. Om man fördelar uppdragen på fler så behöver man inte vara ett ärrat proffs för att klara tunga uppdrag.
- Posted using BlogPress from my iPad