En helg med framtidspartisterna

Ibland är det lite tyngre att ägna sig åt politik, det är då den typen av vitamininjektioner jag fått den här helgen behövs.

Jag har varit på ledarskapsutbildning med ett tjog andra socialdemokrater från Göteborg. Första kurstillfället av ca tio som pågår till januari 2014. En av de saker som visar att partiet faktiskt har tagit talet om framtid på allvar är att just de kriterier som ställdes upp på förtroenderådet var säkrade. Hälften av varje kön (även hbt-personer var representerade), en fjärdedel under 35 och även i övrigt var det en sammansättning på gruppen som någorlunda motsvarade samhället.

I morse knåpade jag ihop följande rader tillfället till ära:

Människor
I ny skrud inför varandra
Samlade av makterna
Att förändra världen

Politiken hölls i bakgrunden, den stannade vid fikaborden. Istället koncentrerade vi oss på verktyg för processinriktat ledarskap, den typ av ledarskap som vi bör ha för att involvera medlemmar och vitalisera folkrörelsen.

Överallt i landet hålls denna typ av utbildningar. Jag kan inte bedöma deras kvalitet men om det någorlunda motsvarar det vi kommer att få till livs under detta dryga år så kommer det 2014 finnas ganska gott om väl rustade politiker som kan fylla på listorna.

Om det är något som oroar mig så är det hur partiet på riksplanet ska lyckas fylla den höga målsättning som man satte upp på förtroenderådet. Minst 25% under 35 år på valbar plats.

Göteborgsbänken består idag av 5 politiker. Ingen är under 35 men vi har faktiskt en ledamot, Shadiye Heydari, som har utomnordisk bakgrund. Det som behöver hända för att uppfylla partiets nya riktlinje är att två av dessa fem behöver lämna. Lars Johansson är över 60 och kanske lämnar på egen begäran men ingen av de andra borde egentligen göra det. Det är tre ledamöter som gör sin första mandatperiod i riksdagen,  Cecilia Dalman Eek ersatte Leif Pagrotsky så sent som i oktober. Den fjärde är Gunilla Carlsson som är kulturpolitisk talesperson för partiet.

För att få in två under 35 krävs alltså dels att vi gör ett betydligt bättre valresultat än senast för att få in sex ledamöter, vår femte ledamot kom in med ett nödrop då. Dels behövs att de som stod på platserna närmast efter Dalman Eek ska lämna rum för två kandidater under 35. Då kanske vi lyckas i vår valkrets.

Hur det ska gå i mindre valkretsar det återstår att se. Att det finns en stor risk för uppslitande maktstrider är väl ändå inte någon vild gissning.

Nåja, trots mina misstankar om att partiet inte riktigt kommer att lyckas med sina målsättningar 2014 så ökar ju ändå chansen. Själv ser jag fram emot den personliga utveckling den här typen av utbildning och inte minst de fortsatta mötena med mina kamrater i framtidspartiet!

Bloggat har:
Ulf Bjereld om debattklimatet i svenska medier.
Håkan Nilsson om hur Kommunalarna har det på jobbet idag
Martin Moberg om McDonald's och jobbtrafficking
Nils-Erik Lindblom om att SD ökar trots att de krisar

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Vad var det jag sa! #sdgate

Tänkte ta tillfället i akt att citera mig själv.

"Jag tror tyvärr att sympatierna för SD är de röster som traditionellt sett gått till oppositionen under en mellanvalsperiod. (Förra mandatperioden hade Socialdemokraterna drygt 40% motsvarande tid). Det är de som är missnöjda med politikens resultat, de som inte tycker att de etablerade partierna levererar och de som vill ha en förändring, oavsett vilken. När skillnaden mellan regering och opposition är så liten som nu blir tron på en förändring så liten att man söker ett alternativ och det heter SD. "

Idag fick vi svaret. Tyvärr fick jag rätt.

Svaret på SD:s opinionssiffror är inte att bråka med SD-politiker. Det är att skapa politik och inte minst politiska alternativ.
Om du inte har gjort det så rekommenderar jag läsning av en rapport från Tankeverksamheten. "Arbetarrörelsen och hotet från högerpopulismen". Ska inte tjata mer utan sätt igång och läs nu ;)

Skrivit om SD har
Annarkia
Rouzbeh Djalaie
Ola Möller
Johan Westerholm
Peter Högberg
Martin Moberg
m.fl.
 SR 1, 2, 3, SVT 1, 2, 3, SvD 1, 2, DN 1, 2, Ab 1, 2, Expr 1, 2

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Självgodhetens tyranni

Det här är en fundering som började växa hos mig på bussen i morse. Antagligen var det något beteende hos de högstadieungar jag delade turen med som triggade igång det.

Jag är uppväxt i en miljö som bestraffade olikhet stenhårt, inte i hemmet men i skolan.
Det var den övre medelklassens tyranni som rådde. Inget kunde passera utan kommentar och godkännande/underkännande; frisyrer, kläder, beteenden, tyckanden och tänkanden. På högstadiet var normen en och densamma för alla, på gymnasiet fanns det olika grupper som krävde olika saker.

I detta ständiga tryck och anpassning till rådande norm fanns det de som via högre status kunde omforma den gällande normen, de som ägde problemformuleringsprivilegiet.
I många fall var statusen beroende på egenskaper - intressant, farlig, snygg, elak osv.

Det skapade ett slags självgodhetens tyranni inom grupperna. Något jag fortfarande lider av. Den här säkerheten på sin egen förträfflighet, rentav överlägsenhet gentemot alla andra som inte ingår. Det blir lätt en slags paternalistisk hållning gentemot de mindre vetande. Stackarna. Eller en föraktfull hållning mot idioterna.

Tyvärr ser jag ofta denna självgodhetens tyranni i olika grupper, inom Arbetarrörelsen definitivt, i politiken i stort - tveklöst - den kanske till och med är en förutsättning för att orka arbeta politiskt. Jag ser det hos tvärsäkra krönikörer och lobbyister, hos ombudsmän och tjänstemän.

Det är ganska lätt att känna igen de som utövar självgodhetens tyranni. Det är de som har den där självklara, enkla lösningen på alla problem som än presenteras. Som har svaren. Tyvärr är det sällan man i mötet med dem hinner tänka efter och hitta problematiken, det där som skaver, det finns där nästan alltid en stund senare.

Jag utövar säkert denna självgodhetens tyranni själv ibland. Av ohejdad vana. Dömer ut någon som mindre vetande eller raljerar över dumheter någon har gjort.
Som tur var är jag fortfarande nyfiken, vill lära mig och förstå, vill förändra och utveckla. Det hade varit förfärligt att inte se denna självgodhet som är given mig av att växa upp i den bästa av världar och veta om det.

Vad jag alltid kommer att hoppas på är att jag har förmågan att lyfta och beundra de som bryter normer. Att vara en av dem ibland trots att jag i mångt och mycket är urtypen för samhällets mest normativa person.
Jag är helt övertygad om att utveckling kräver mångfald och att vi inte har tillräckligt idag. Jag hoppas att jag kan få fler att se de strukturer och vanor som cementerar samhällets grund och att vi istället kan få en mjuk sandstrand som följer tidens vågor.

Eric Sundström har skrivit ett öppet brev till Framtid(s)partiet
Johan Westerholm om ett pris vi känner igen
Ali Esbati om rovdjurets instinkter

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Arbetets ordning - hur byggs ett hållbart arbetsliv?

Det finns många sätt att organisera arbete på, lönearbetet är det absolut vanligaste och trots alla entreprenörshyllningar och marknadsföring av det egna företagandet föredrar de flesta fortfarande att vara anställda, tillsvidareanställda på heltid t.om.

Illustration: Christina Alvner

En anledning är säkert att fackföreningarna har gjort det tryggt att vara anställd. Det finns ett stort behov av trygghet hos de flesta människor och många likställer ekonomisk framförhållning och trygghet. Ska villigt erkänna att jag är en av dem som upplever ekonomin som ett av de viktigaste inslagen i min personliga trygghet.

Som ni vet är denna trygghet med stabila arbetsplatser i dalande för tillfället. Överskottet på arbetskraft och kortsiktiga avkastningskrav har skapat intresse för företag att ha en allt mer "flexibel" arbetsstyrka.
Min bild är att det är av ondo. Däremot tror jag inte att vi i de stora bolagen kommer att återfå trygga anställningar i samma utsträckning som tidigare. Det kommer alltid att finnas människor i marginalen. Därför behöver vi hitta nya sätt att organisera arbetet utanför de stora arbetsplatserna för att åter uppnå trygghet på arbetsmarknaden. Ett sätt är att öka andelen demokratiskt styrda och gemensamt ägda företag. Inte gemensamt i meningen staten utan gemensamt i meningen de anställda på företaget. Kooperativa företag är antagligen en av de trender vi kommer att se mycket av i framtiden. Tar man bort höga avkastningskrav kan antagligen många små och halvstora arbetsplatser att bära sig även i fortsättningen.

Jag har också funderat mycket på hur otryggheten påverkar själva arbetsplatserna, hur människor upplever sitt arbete. I industrin minskar arbetsinnehållet, speciellt för inhyrd arbetskraft. I handeln påverkas alla anställda av att arbetsorganisationen består av många tillfälligt anställda.

Det är en snabb väg mot det vi ser med ökande sjukskrivningar, hög psykosocial belastning och människor som inte vågar säga ifrån när de upplever att deras arbetsplats är dålig.
Det är märkligt. All forskning visar att människor som trivs på sin arbetsplats är friskare och mer produktiva. Det som får människor att trivas är stort inflytande över sin arbetssituation och ett stort arbetsinnehåll. En jämlik ansvars och förslagsfördelning är bättre än en heirarisk i de flesta fall (undantaget är t.ex. räddningsinsatser där tid är avgörande). Det behövs dock alltid tydlighet i vilket ansvar och vilket arbete som förväntas av de enskilda.

Min bot är alltså platta organisationer, stor tillit till enskilda personer och minskade avkastningskrav. Jag tror t.ex. att offentlig förvaltning hade kunnat göra ett mycket bättre jobb om man bara tog tillvara alla människors erfarenheter och att förändringar i organisation skulle gå nedifrån och upp istället för tvärtom som jag upplever är fallet idag.

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?

Framtidspartist javisst (men när är framtiden här?)

Det låter och känns ganska bra. Framtidspartiet Socialdemokraterna.

Om ni inte vet vad jag skriver om kan ni läsa på här. 

Jag är nämligen inte längre bara socialdemokrat, jag är också framtidspartist, framtidare, framtid(s) eller vad ni vill.

Behovet av ett positivt och förnyat tilltal från betongpartiet Socialdemokratiska Arbetarepartiet är akut och det är bra att partiledningen har reagerat på det. De organisatoriska förslagen köper jag också även om det inte står något om det som egentligen är pudelns kärna. Maktfördelningen. Vem ska äga den - medlemmarna eller partitoppen? Det är många som säkert inte gärna släpper sin plats för en oerfaren (?) 29-åring som dessutom kanske inte ens varit med i SSU (hemska tanke)!

Eftersom det är ganska ointressant att förbehållningslöst och okritiskt hylla något i ett öppet parti med örat mot marken så vill jag här framföra den ganska allvarliga kritik jag har.

Det är förvånande med vilken nonchalans Stefan Löfven behandlar den plats där de flesta vuxna spenderar mest tid utanför sina hem. Jobbet. Han pratar mycket om att vi behöver fler och hur fler ska få dem men han pratar väldigt lite om dem. Hur vi ska utveckla dem, hur de ska bli jämställda, genomsyras av mångfald och kreativitet. Hur det växande övertidsuttaget kan backas, hur bemanningsanställda ska få samma rättigheter som fast anställda.

Mitt skäl till kritiken är att en av de viktigaste insatserna för att höja antalet arbetade timmar inte bara är att anställa fler. Det är att se till att fler orkar hela vägen till pensionen. I veckan kom alarm från Handels hur illa det påverkar hälsan att många har timanställningar. Det påverkar inte heller bara de som har osäkra anställningar utan även den fastanställda personalen. Den psykosociala pressen på yngre kvinnor i allmänhet är ett folkhälsoproblem, liksom att arbetsmiljöarbetet succesivt monteras ned i branscher med stora inslag av utländsk arbetskraft. Istället för att förbättra de gästarbetandes villkor försämras alla arbetares villkor när det fackliga inflytandet minskar. Det här är en facklig kamp men politiken måste underlätta den och stödja den.

Problemen leder inte heller bara till att fler får svårt att jobba till pensionen, det leder också till att de sociala spänningarna ökar och att främlingsfientlighet breder ut sig bland manliga arbetare i byggsektorn t.ex.

Vi lever i ett land som är beroende av högteknologiska innovationer, välutbildad personal och mycket hög produktivitet. Det sista kravet är något som många, många löntagare känner av,  "Tempot höjs vid maskinerna, här drillar man eliten, produktionen har inte plats för den som blivit illa sliten", som Blå tåget skrev redan 1972. 

Skillnaden idag är att den barmhärtiga arbetsvården har ersatts av ett kallt och cyniskt system där den som inte klarar tempot hänvisas till urholkade socialförsäkringssystem och förvaring i Fas 3.

Om detta måste ett framtidsparti också prata.

Om man inte gör det så tror jag att ännu fler av de "säkra" LO-rösterna hamnar någon annanstans än hos Framtidspartiet, kanske på soffan, kanske hos det nya arbetarpartiet, kanske hos SD. Det finns i valet 2014 inga "mobiliseras"-grupper, bara "vinnas"-grupper. 

Slutligen så undrar jag om bilden av framtiden stämmer. Åtminstone på hur lång sikt den är. Nog har vi stor arbetslöshet idag men redan 2015 börjar antalet människor i arbetskraften att minska och vi kan förvänta oss arbetskraftsbrist i en relativt nära framtid. Istället för arbetslösheten är det då utbildningssystemets kvalitet, klimathotet och hur vi ska ha råd med den offentliga sektorn som är de stora framtidsfrågorna. 

Dessa får idag stå i skuggan av en alldeles för hög arbetslöshet som administreras, av en av rigida regeringsdirektiv och förfelad lojalitet, förlamad arbetsförmedling. 

Arbetslösheten är nuets största fråga. Är den verkligen också framtidens?

Bloggat om ämnet har Martin Moberg,  Göran Johansson om att förnya Socialdemokraterna..., Markus Mattila om det största förnyelsearbetet på 20 år som ska modernisera S, Gunilla Svantorp om förtroenderådet, Johan Westerholm om att det krävs mer än bara ord, Högberg om #sframtid eller nyhetsbrev? Peter Karlberg om att modernisera S, Ingrid Eckerman efterlyser en vision, Peter Johansson om Löfven och framtiden

AB, Sydsv , Newsmill, Folkbladet

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se 

Fler bloggar om: Politik 

Intressant?