10 maj 2013

Presenterar: Finansieringsparadoxen


Mer pengar ger inte alltid mer verksamhet men mindre pengar ger alltid mindre verksamhet. 

Jag rids av maran i natt. 
En av de saker som stör min sömn är det ekonomiska läget i vår stadsdel. Prognoserna visar återigen att vi är på väg mot avgrunden och återigen är det individ- och familjeomsorg/funktionshinder och äldreomsorgen som kostar mer än budgeterat. 

Precis som i budgetprocessen i höstas, kommer vi nu tvingas spara på barnen för att betala för de sjuka och arbetslösa. Det som staten tidigare betalat för via sjukförsäkringssystem och a-kassa men som den borgerliga regeringen inte längre tar ansvar för. Dessutom betalar förskolan för skolans underskott så resultatet av den särskilda prioritering av förskolan som stadsdelens politiker beslutat om i två år i rad blir en skrattspegel. Jag vet helt ärligt inte om jag kan vara del av detta längre. Det jag vet är att jag kommer att kämpa för stadsdelens barn med allt jag har så länge jag kan stå för de beslut som fattas. Det är mycket nära en gräns nu när jag inte längre kan göra det. 

För våra problem får vi ingen kompensation vare sig av stat eller kommunstyrelse. Vi ser idag spåren av nittiotalskrisen hos de unga som lämnar gymnasiet. När de föddes var Sverige värre däran än idag och det är deras generation som har betalat priset, framförallt i form av minskade resurser i skolan. Den generation som nu börjar gör det från en sämre nivå, en nivå där varje sparad krona märks i form av sämre kvalitet. Trasan är torr. Det går inte längre att vrida ur den. 

En vedertagen sanning i det politiska samtalet är att pengar inte är allt.
Jämförbara verksamheter kan kosta olika mycket och ha likvärdig kvalitet. Den paradox jag upptäckt är att det bara gäller tillförda resurser, besparingar drabbar alltid kvaliteten, om inte direkt för resultaten så för arbetsmiljö och kompetensutveckling. 

Vi vet att det finns stora skillnader mellan stadsdelarna i kvalitet och resursfördelning mellan verksamheterna. Dessa verkar mer vara resultat av en slump än av ett målmedvetet arbete. Att det finns duktiga medarbetare och ledare inom enskilda verksamheter.

Vi kan ändå med stor säkerhet säga att mer pengar inte är en säker väg till högre kvalitet i den offentliga verksamheten. Att samtliga stadsdelar kämpar med sina ramar har därför inte med ramens storlek att göra utan med arbetets organisation och ledning. Hur dessa ska förbättras skiter väl den som sätter ramen i och därmed återstår besparingar eftersom förvaltningarna saknar energi och resurser att ställa om sin verksamhet även om det säkert både är möjligt och önskvärt här och där.

Jag förstår att Göteborg måste fortsätta att utvecklas som stad, att vi måste bli större och vackrare men idag sker det på bekostnad av de barn som växer upp här. Jag vet att chansen att stadsdelarna får utökade ramar är minimal med mindre att staden höjer skatten.

Jag vill därför vädja till mina kamrater i kommunstyrelsen att trots alla negativa konsekvenser av en skattehöjning och trots att det är att spela borgarna i händerna inför ett valår att ändå höja skatten. Låt pengarna oavkortat gå till stadsdelarna för att användas där vi vet att människor vill att de ska användas. Till skolan, till förskolan och till äldreomsorgen. Skapa handlingsprogram för organisationsoptimering och när de är genomförda fröjdas över bättre kvalitet i stadens verksamheter. 

Låt inte barnens uppväxtvillkor avgöra deras framtid och framförallt - satsa på de unga. Kan vi göra investeringsplaner för vägar och hus måste vi kunna göra det för människor!

fler blogginlägg på NetrootsPolitometernBloggar.se 
Fler bloggar om: Politik 

1 kommentar:

  1. Effektivisera, det uppskattas att mam slarvar bort ca 100 miljarder per år bara på dåligt genomförd upphandling.

    Avskaffa onödigheter som kostsamma landsting.

    Det finns mycket att skära bort OM man vill och därmed kunna både sänka skatterna OCH höja välfärdsnivån...

    Varför har S-politiker inte insett det ?

    SvaraRadera