Anledningen att det är jobbigt är att föremålet för min kärlek är en 62-årig vit man från Uppsala, han är helt enkelt inte min typ, men vad ska man göra.
I söndagens pappers-GP (22/8) (har tyvärr inte hittat på nätet) intervjuas professor Hans Rosling under rubriken "Borde få medalj".
"Jag gillar pengar, men det är ju inte pengarna i sig som är till någon glädje, det är ju när man konverterar dem till bra bibliotek, bra internet, schysst sjukvård, det är då de blir bra. Ekonomin är bara ett medel. Man är en gravt störd person om man tycker att det är ett mål..."
"Vi har inte seriöst bestämt oss för att den globala fattigdomen ska bort. Vi har inte seriöst bestämt oss för att alla människor ska ha det bra. Vi har inte den övergripande visionen."
Min Hans sätter fingret på något som varje människa lätt borde kunna hålla med om. Att pengar i sig inte är värda ett skit, det är vad vi gör med pengarna som räknas. Han visar också på att vi måste återvända till en utrikespolitik där solidariteten med de svaga står i centrum, inte tvärtom.
Jag utnämner härmed Hans Rosling till heders-Jämlikhetsande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar