Fattigdom är relativt men verkligt.

Nu ska jag göra en tankevurpa av kolossala mått.
Jag tänkte föreslå att det inte är hur mycket pengar vi har som avgör om vi lever i ett bra samhälle.
Mitt förslag är att det i ett gott samhälle finns så få som möjligt som inte har pengar.
I Sverige ökar fattigdomen just nu. (Och ja, fattigdom är relativ men den relativa fattigdomen ökar) Det är fler barn som lever i fattiga familjer, fler som tvingas söka socialbidrag (eller det nymoderata försörjningsstöd).
Om ni läst den här bloggen någon gång så har ni insett att sifferexercis inte är min sak, det finns andra som gör det så mycket bättre. (Marika och Viktor t.ex.) men jag har nog vett att förstå siffrorna.
I Sverige idag ökar inkomstklyftorna snabbt. Moderaternas förslag är att ytterligare sänka skatterna med en tydlig fördelningspolitisk effekt att de som tjänar mindre halkar efter. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan tycka att det är en bra väg för Sverige, speciellt som det ännu bara lett till högre arbetslöshet.
Men det här valet mellan en jämlik politik och en annan handlar inte bara om de som har det tuffast i samhället, utan även oss som har det väldigt bra.

Jag vill inte gå runt och mysa (se bilden) och känna att mina barns dagiskompis har det tufft för att en  förälder är sjuk eller arbetslös. Jag vill inte känna att man kanske skulle skaffa en privat sjukförsäkring när stora grupper inte har möjlighet att tänka så. Jag vill inte alltid ha massa valfrihet som bara producerar villrådighet och reklambroschyrer, ibland är det inte så enkelt att förstå sitt eget bästa.
Frihet för mig är att det finns trygghet om det går snett. Vi är på väg mot ett samhälle där den andra (eller tredje) chansen inte finns. Sköter du dig inte från 6:e klass till döden är du rökt. I det samhället vill jag inte att mina barn ska bli vuxna.
Inte heller har jag något emot att det blir lite uttalad satsning för att Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller att förhindra klimatpåverkan, även om jag skulle få strandtomt vid sommarstugan om vattnet stiger några meter.
Till sist vore det en stor lättnad för mig om vi kan föra en utrikespolitik som är värd namnet, där vi försvarar mänskliga rättigheter och bistår med utveckling så gott vi kan utan baktankar på handel och relationen till USA.
Inte någon av dessa punkter handlar om hur mycket pengar jag har i plånboken utan helt enkelt vad jag upplever att samhället och politiken har för uppgift. För jag tycker att politiken har en uppgift och det är inte att stå bredvid och säga att det där sköter ni bäst privat.

Fler progressiva bloggar på Netroots