Cameron lägger salva på en brännskada - ren populism

Som en kännare av Internets kraft så finns det få saker som förvånar mer än när politiker försöker begränsa Internet.
David Camerons idéer om att förhindra organisering av onda ting via sociala nätverk är lika korkad som dömd att misslyckas. Det är så man nästan börjar tro att det är en avledningsmanöver från övriga misslyckanden.


Det Cameron gjort, från det att han förstod att han behövde närvara under upploppen i England, är att behandla dem som ett plötsligt utbrott av kriminalitet. Han vill slå hårt mot de kriminella. Han vill hänga ut dem som fällts och han vill straffa dem som deltagit bl.a. genom att ställa familjer på bar backe.
Det är som att lägga hudsalva på en brännskada, det lättar smärtan för stunden men man måste smörja igen och igen och igen innan det läker, ärren finns alltid kvar. Risken för infektion är dessutom hela tiden hög.
Istället för att då säga att vi ska förhindra brännskador så säger Cameron att vi ska ha mer salva. Kraftfullare salva. 


I mina ögon är det ren och skär populism. En ovilja att problematisera sin politik och sitt mandat. Självklart är många människor med rätta förbannade över att deras städer bitvis blivit förstörda och därför tilltalar säkert det enkla budskapet om hårda tag en hel del människor. 
Är det förresten inte exakt samma budskap som Syriens ledare har? 
Ok för att upploppen i England inte har ett tydligt politiskt mål men saknar de politiska orsaker?


Man måste se kravallerna som ett resultat av ett samhälle där unga människor känner sig meningslösa och hopplösa, där det inte spelar någon roll om man begår brott. Där den sociala rörelsen är låg och där regeringen, om något, gör den lägre. Ett mönster som utan tvekan går igen i Sverige idag även om vi har ett oerhört mycket bättre utgångsläge än man har i Storbritannien.


Det finns stora och tydliga skäl för svenska politiker att tänka länge på det som händer i Storbritannien, inte bara på vad som händer just nu utan varför det händer. Hur det kan gå så långt. Vi har ännu tid att motverka de inlåsande och negativa krafterna i ett samhälle utan hopp om en bättre framtid.


Röda Berget, Lars Bäck på ämnet
Aftonbladet, Johan Westerholm, GP Debatt och Magnihasa i närheten av det. 
GP,  GP, SvD, SvD, DN, DN, SR, SR, SVT, SVT, AB


fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se

Norge och Storbrittanien - två sidor av samma mynt?

Due to the imminent collapse of society... we are closing at 6pm tonight

Det vi ser hända i Storbritannien är utan tvekan flera saker.
Där finns inslag av ilska mot polisbrutalitet, där finns inslag av gäng som plundrar, där finns rasistiska inslag, där finns inslag av sammanhållning och gemenskap, framförallt finns där inslag av desperation och uppgivenhet mot ett samhälle som övergivit de svaga.


Där finns också en komplett motsatt inställning än den vi fick se i Norge. Självklart är det också en väldigt stor skillnad på scenario men där socialdemokraten Stoltenberg pratar om öppenhet och demokrati talar torien Cameron om hårdare tag mot brottslingar. Där Norge visar en enad front mot våld och hat splittrar den brittiska regeringen samhället ytterligare.


Ett blogginlägg satte mig på spåret, det var  Aftonbladets eminente fotbollsbloggare Simon Bank. 

 Tottenham är en demografiskt revolutionerad stadsdel, med enorm arbetslöshet, en av bottenplattorna i ett nytt, diversifierat England som gör uppror och bränner polisbilar.

Jo, det är som i Paris, som i LA.

Eller, som i Tottenham för 26 år sedan.

Den som följer kravallerna – bara ett par t-banehållplatser från centrala London – kan inte låta bli att se det cirkelformade i bilderna. 1985 misshandlades en polis till döds under kravaller i Broadwater Farm. Det hände mitt i det hårdaste klasskrig det moderna England upplevt, med en Thatcher-regering som monterade ner industrier och skyddsnät i en takt utan motsvarighet. I Broadwater Farm var nästan varannan arbetslös, och kriminaliteten steg för varje år som gick.

Kravallerna 1985 förändrade just Broadwater Farm enormt. Det startades stora, statliga projekt för att göra området tryggare, och de lyftes fram som stora föregångare.

26 år senare brinner det igen, ett par långa rusher från White Hart Lane. Historien upprepar sig: Ett hårdare England, arbetslösheten är på väg upp, den repressiva och hånfulla hållningen mot underklassen har spetsats till på nytt.

Det är samhället som ligger till grunden för hatet i Storbritannien men också hos den norske terroristen. Det är politiska partier, regeringar och medier som istället för att uppmärksamma roten till problematiken, konflikthärden, reagerar på symtomen, på våldet som är dess yttersta form.

I Norge har man sett att hatets eldare har ställt undan skyffeln, åtminstone tillfälligt, i Storbritannien tog David Cameron igår fram en bulldozer full med bränsle och slängde på brasan. Oförmågan att se politikens roll i den kris som inträffat, ovilligheten att ta ansvar för den sociala utsatthet som finns i stora delar av sitt land kommer att fortsätta att elda på de motsättningar som nu öppet manifesteras. Min förutsägelse är att högerextrema rörelser kommer att vilja skörda lagrar på det som sker. Min förhoppning är att folket istället för upplopp kan organisera sig i demonstrationer mot makten som de anser missbrukas mot dem.

Det är en fråga om värde och värdighet för miljontals britter som får lida under det konservativa styret i sitt land. Oförmågan att se att ojämlikhet och social utsatthet är härden i konflikten gör att den konservativa regeringen kommer att ha det tufft att hantera folkets vrede.

Mathew Taylors Blog, Squareeye, Per Wirtén, Böhlmark
Al Jazeera, Independent
GP, AB, SVT, DN, SvD, SR

fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler bloggar om: Politik, Intressant,

bloggarompolitik.se