Vad är barnen bra för?

Det är på många sätt underbart att ha egna barn. Att få ta del av hur de formas som människor och individer, att inte bara ta del utan faktiskt vara en del av det.
Mitt ansvar som förälder är oerhört stort. Självklart kan jag skylla på skola och tränare om mitt barn inte skulle lyckas att lära sig läsa eller stå i led. Det är ändå inte det jag ser som mitt stora ansvar. Mitt stora ansvar är att ge trygghet, kärlek och ramar. Har mina barn dessa tre tror jag att de kommer vilja att växa upp och ta ansvar, vara delaktiga och framförallt ha förutsättningar att må bra.

Mina döttrar Stina och Tilda

Många undersökningar har visat att när väl mat och boende är fixat så har människors känsla av välbefinnande mycket lite med hur väl man står sig i konkurrensen att göra. Det har också mycket lite med hur mycket pengar man tjänar att göra.
Av dessa anledningar så kan jag bli så väldigt trött när jag lyssnar på resonemang om utbildning och lärande. I dessa resonemang räknas ofta den råa kunskapen som det enda värdet med utbildningssystemet. Från i höst är förskolan en egen skolform och gunåde den som säger dagis.
Det är denna utveckling som tillåter mig att ställa frågan i rubriken. Ska vi som människor stå oss i konkurrensen eller ska vi som barn eller vuxna tillåtas att vara tokiga, slarviga, klantiga, trotsiga?
Ytterligare undersökningar har visat att barn från socialt utsatta grupper presterar precis lika bra som elever från socialt starka grupper. Ända tills vi börjar mäta prestationerna. Då går de utsatta barnens resultat ner medan de starka gruppernas resultat är i princip oförändrat.
Ska vi som människor tvingas att hantera press att prestera eller ska vi ha goda förutsättningar att lära oss? Kan barn från socialt utsatta grupper få möjlighet att växa i den förvissningen att de duger som de är?
De här frågorna finns säkert i vår debatt någonstans men jag hör dem inte.
I riksdagen gäller diskussionen hur barnens resultat ska bli bättre och provresultaten förväxlas med kunskaper. För mig har läsandet av romaner och serietidningar (Fantomen!) alltid varit en större källa till faktisk och reell kunskap än skolböcker och facklitteratur, möjligen kan dagstidningen konkurrera. Den kunskap som inte mäts har också ett värde. Lusten att lära har ett egenvärde.
Vill vi att våra barn ska växa upp för att bli internationellt konkurrenskraftiga produktionsenheter eller vill vi att de ska växa upp och vara lokalt och globalt engagerade medborgare och människor?

Det här inlägget inspirerades av den här artikeln av Nina Björk samt en artikel i Filter om tennisspelarna Elliot och Lancelot Carnellos förutsättningar.

Marika Lindgren Åsbrink har bloggat liksom
Martin Moberg, Roger Jönsson(s) och Lisa Klaminder

AB
fler blogginlägg på Netroots, Bloggar.se
Fler bloggar om:  barn, Intressant